Men vänta lite nu – vad är det här egentligen? Ett vin med Chardonnay från Bordeaux? Varför, och är det ens tillåtet? Och kommer vinet ens från Bordeaux där producenten håller till?
Det är absolut tillåtet att plantera precis vilken druvsort som helst precis var som helst. Det som däremot inte är tillåtet är att använda det riktiga ursprunget för ett vin som är producerat med en druvsort som inte är tillåten i appellationen (vilket är den snävaste och mest precisa ursprungsangivelsen) eller regionen (exempelvis ett lantvinsområde). Återstår att använda sig av den vidaste och mest förlåtande ursprungsangivelsen – Vin de France. Man skulle kunna se det som en lägre kvalitet, men så är det inte, kvalitet handlar om vingårdar och ambition, inte vilken ursprungsbeteckning vinet har. (Minns gärna hur italienarna tvingades använda sig av den lägsta ursprungsnivån vino da tavola när de med högsta kvalitetsambition moderniserade sitt lands vinkultur med ”otillåtna” druvsorter och lagringsmetoder och gjorde flera av landets bästa viner).
Veckans Vin kommer från ägarfamiljen till Château Croix de Labrie som rent geografiskt hittas i Saint-Emilion i Bordeaux, en familjeegendom med fem hektar vingård som sedan 2013 drivs av Axelle och Pierre Courdurie. Vinodlingen sköts enligt ekologiska och delvis biodynamiska metoder.
Det här vinet görs uteslutande med Chardonnay, men druvorna kommer faktiskt inte från Bordeaux utan från Limoux i södra Frankrike. Därför anges inte slottet som producent även om det är slottets ägarpar som gör vinet. Druvorna köps från ganska högt belägna vingårdar med kalkstensjordar som har inslag av sand och de skördats för hand tidigt om morgonen för största finess och sedan transporteras sedan direkt till vineriet. Vinifieringen har skett vid svala 16 grader i cementtankar och vinet har sedan till 90 procent lagrats i cementtankar och tio procent i små ekfat.
På modernt manér är det här ett ganska lätt chardonnayvin, försiktigt i frukten och inte alls så rikt man kan vänta sig av Medelhavskustens soliga klimat – och det beror såklart på vingårdarnas högre altitud. Någon direkt ekfatskaraktär står heller inte att finna. Istället är vinet milt, förhållandevis friskt med en försiktig mineralisk känsla, inte som den i vit bourgogne men ändå något livgivande. Det är ett vin man dricker i år – inget att spara med andra ord – som ett lättsamt sällskapsvin eller till mildare maträtter som ostron, musselsoppa, pasta med räkor eller musslor, lättare fiskrätter med vitvinssås eller till milda komjölkostar som exempelvis Brie och Camembert och liknande. En serveringstemperatur kring nio tio grader känns lämpligt.
Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se
