Under de snart fyra decennier jag har levt och verkat inom vinvärlden har det historiska distriktet Valpolicella gått från närmast förbisett till det mest populära, till att idag fortfarande vara populärt bland många vinnjutare men också undanskuffat som gårdagens trend. Mycket av den här utvecklingen beror på att den kraftfulla vintypen amarone (gjord med torkade druvor) blev en av de mest uppskattade och hyllade för lite mer än två decennier sedan, till att efter ett antal år ses som för sötfruktigt, kraftfullt och alkoholstint och med det onyanserat. Att den lättare hybriden ripasso (gjord med vanligt valpolicellavin som jästes om med pressrester från amarone) slog igenom med kolossal kraft tack vare kombinationen lägre pris och smakrikedom gjorde till en början distriktet Valpolicella världsberömt – åtminstone i Sverige. Under den massiva ripassotrenden skulle vinhyllorna överfyllas med versioner av framför allt tveksamt låg till måttlig kvalitet och i svallvågorna fick vintypen ripasso (och dess konsumenter) ett klent rykte.
Därmed inte sagt att Valpolicella helt utgörs av enkla viner – det alltid har funnits högklassiga exempel på både ripasso och amarone. Och helt vanliga goda viner med ursprung Valpolicella. Regionen Valpolicella har idag en omkring 8 600 hektar stor vinodlingsareal som fördelas över 19 kommuner. Beroende på årgång kan man producera omkring 60–70 miljoner flaskor av vinet Valpolicella och det lite mer distinkta Valpolicella Classico (fem byar) och därtill de mest speciella vinerna gjorda med torkade druvor; Amarone della Valpolicella, Ripasso samt ytterst lite av den söta versionen Recioto della Valpolicella. Ungefär 3 600 hektar av vingårdsarealen är numer ekologiskt certifierad eller på väg mot det.
Det är ett vackert område med små böljande dalgångar där de finaste vinerna kommer sluttningarna där kalkstensjordarna bidrar till lite finare struktur och större mineralisk känsla i vinet. Bara rött vin får odlas här och de lokala blå sorterna Corvina och Corvinone (båda med mörk färg, tydlig tanninstruktur och lätt kryddighet) är de viktigaste och brukar ingå i vinerna till cirka 45–90 procent. Därtill använder man de lite mjukare sorterna Rondinella (maximalt 30 procent) och Molinara (maximalt tio procent).
Vinet Corte Sant’Alda Valpolicella Ca’Fiuli görs med både Corvina och Corvinone samt Rondinella och Molinara som har vuxit i kalkstensjordar på sluttningar på cirka 320–350 meters höjd. Alla druvor kommer från fyra av firmans egna drygt 20 hektar stora vingårdar, framför allt lite yngre lotter planterade 2005 och 2004 som ger något lättare viner, och de är ekologiskt certifierade med odlingsinslag av biodynamiska principer. Jäsningen har skett i 4 000 liter stora koniska trätankar med den naturliga jästen och försiktig överpumpning över skalkrosset under den närmare två veckor långa skalkontakten, varefter vinet har dragits över till 2 500 liter stora äldre ekfat för malolaktisk jäsning och ungefär tio månaders lagring.
Valpolicellavinet är aldrig tungt och tätt, heller ytterst sällan dyrbart, och här är ett trevligt och lättgillat exempel till sympatisk prislapp. Frukten är fräsch och rödparfymerad med en liten gnutta sydeuropeisk örtkrydda och ett lite drag åt det syrliga. Ekfat finns inte med vare sig doft- eller smakbilden. Smaken är medelfyllig, ganska mjuk, lättsam och friskt fruktig och helt redo att njuta av nu som ung. Man kan gärna servera vinet en aning svalt, cirka 17–18 grader, och maten kan vara medelkraftig som mest; ska den vara ”italiensk” gör man en god krämig risotto med fin vinsyra och sälta från parmesanosten, en pasta med vinsyrafrisk ragu eller god tomatsås eller något så enkelt som stekt salsicca eller fläskkött med lök, fänkål och pasta. Eller, såklart, en medelkraftig fågel- och kötträtt, eller en god ost- och charkuteritallrik. Man behöver ju inte krångla till det.
Importör i Sverige är Vinovativa, www.vinovativa.se
