Vi kan väl börja med lite intressant statistik som kanske sätter saker och ting i lite perspektiv. För när man talar om vinlandet Italien vill man gärna tro av de mest hyllade vinregionerna Toscana och Piemonte också är de viktigaste till areal och när det kommer till Piemonte att Nebbiolo och dess fina appellationer Barolo och Barbaresco är de viktigaste. Så ser det dock inte ut.
Tittar man i stora drag på Italien, som 2024 hade en vingårdsareal på cirka 702 000 hektar, är det faktiskt Sicilien som med sina ungefär 98 000 hektar vingård är landets största vinregion, tätt före Veneto (97 500 hektar), därefter Puglia (83 000 hektar), Toscana (61 000 hektar) och Emilia-Romagna (55 000 hektar). Först därefter hittar vi Piemonte, som samma år hade 43 540 hektar registrerad vinodling. Tittar man på status, det vill säga vilka regioner som har störst produktion av kvalitetsviner (klassificeringar DOC och DOCG, som är de högsta kategorierna enligt vinlagen) är det Piemonte, Veneto och Toscana som är det tre viktigaste regionerna. Och tittar man ännu mer detaljerat på just Piemonte, där vi befinner oss den här veckan, är det landets allra mest betydelsefulla kvalitetsregion – här har 19 appellationer den högsta statusen DOCG, såklart hör Barolo och Barbaresco hit, och hela 41 appellationer har statusen DOC. Det är minsann imponerande!
Ytterligare en statistik om Piemonte är värd att lyfta fram – vilka de allra viktigaste druvsorterna är. Man vill gärna tro att Nebbiolo är den viktigaste sorten eftersom det är den som har högst status och dess viner kostar mest, men sanningen är att Nebbiolo faktiskt bara är den fjärde mest planterade här i Piemonte. Den täcker bara drygt 4 350 hektar, eller tio procent av den totala vingårdsarealen och av det står Barolo och Barbaresco för knappt 2 700 hektar. Den allra viktigaste druvsorten är istället Barbera som odlas på knappt en tredjedel av arealen och därefter kommer den gröna Moscato Bianco (i Frankrike heter den Muscat Blanc à Petit Grains) som med sina 9 680 hektar är regionens allra viktigaste gröna druvsort. I stort sett allt detta ger ett sött vin och det mest kända är Moscato d’Asti, som görs i området kring staden Asti och orterna Cuneo och Alessandria. I det här området står muskatvinet faktiskt för en tredjedel av allt vin som görs!
Moscato Bianco har odlats här sedan 1300-talet och alltid gett ett sött vin. Det vi idag känner som Moscato d’Asti, ett förhållandevis lätt sött vin med låg alkoholhalt och försiktig sprits, började man dock tillverka först på 1870-talet. Idén är enkel – man pressar druvorna och tar bort skalen, jäser sedan musten i ståltankar (nuförtiden, förr troligen i cement- eller trätankar) tills alkoholhalten når 5.0 till 5.5 procent. Då avbryts jäsningen genom tillsats av lite svavel och sedan en hård filtrering så att vinet blir stabilt. Därefter buteljeras vinet under tryck så att den kolsyra som finns i jäsande must blir kvar som en lätt sprits. I regel har vinet då en kvarvarande restsötma på cirka 90 till upp emot 140 gram per liter – fullt tillräckligt för att matcha olika typer av desserter.
Moscato d’Asti har blivit ett så säreget och uppskattat vin att det fick status som DOC år 1967, bara ett par år efter att de italienska ursprungskategorierna introducerades, och det upphöjdes sedan 1993 till den högsta kategorin DOCG.
Producent till det här vinet är Cantina Ugo Lequio som sedan 1980 har varit verksamma som vinodlare och producent i Barbaresco. Sedan dess har man lika väl som bevarat traditioner utvecklat vinerna till modern standard och struktur. Från sex hektar vingård, huvudsakligen belägen på sluttningen Gallina, gör man viner med Arneis, Barbera och Nebbiolo, framför allt Barbaresco, Barbaresco Gallina och Barbaresco Gallina Riserva. Och såklart det här förföriska söta och lätt spritsiga muskatvinet. Servera de väl kylt, under tio grader, i litet till medelstort glas så att kylan och kolsyrespritsen bevaras, och låt det ledsaga sommarens bär, desserter med färsk frukt (det är rätt klassiskt att slå viner över bären och frukten i en liten coupe), till rabarberdesserter och mousse eller tarte med citron. Man kan faktiskt också njuta av den här typen av vin till lite kryddheta och sötaktiga skaldjursrätter inspirerade av köken i Thailand, Vietnam och Indien. Kanske inte allas grej, men värt att prova.
I öppnad flaska står sig vinet i kylen i flera dagar om man sätter på en champagnestopper som används för att bevara kolsyremoussen i mousserande viner. Det är dock inget vin man lagrar – man köper det och dricker upp det och köper mer.
Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se
