2021 Marius Peyol Rosé

På sommaren dricker man rosé, så har det varit länge och så kommer det fortsatt att vara. Men det var inte mer än ungefär 15 år sedan som rosévinet blev mäkta populärt och kläddes med trendstatus, dessförinnan var det med mer tveksamma ögon som den svenska konsumenten såg på det bleka vinet.
”Äh, det är bara ett dåligt vitt och en dåligt rött man har blandat ihop – det finns inga bra roséviner.”
”Vi har inte väder i Sverige för rosévin.”
”Man kan bara ha det till fisksoppa, som i Provence, om ens det.”
”Det enda alternativet om en vill ha vitt och en vill ha rött och man inte kan komma överens.”
Ja, så lät det. Då.

Idag är rosévinet en självklarhet från maj till slutet av september, till och med när höstens mörker har smugit sig på oss. Numera dricks det ungefär 2 350 000 000 liter rosévin årligen världen över, en ökning med 23 procent sedan 2002. Och det är fransmännen som är ledare i alla avseenden, dels producerar de mest rosévin i hela världen, dels dricker de (och alla turister i Frankrike) mest rosévin i hela världen. Att de är världens största exportör av rosévin är därmed kanske inte så konstigt, men att de samtidigt är världens största importör av rosévin är kanske mer oväntat. Det är som att rosévinet är det franskaste av allt franskt.
Och ungefär 113 miljoner liter rosévin produceras i Provence varje år, därtill produceras ytterligare 185 miljoner liter rosévin i Frankrike (framför allt i IGT Pays d’Oc, Languedoc och Rhône).
Côtes de Provence är en drygt 19 300 hektar stor appellation som ligger mellan Marseille i väst och Nice i öst, med St-Tropez som mest kända kuststad. Det är den största av de tio appellationer som finns i regionen Provence. Här har vin odlats i sedan 500-talet före Kristus, men det är inte sin historia man är mest känd för – utan rosévinet som görs i modern tid. Och turismen såklart. Idag utgör rosévinet drygt 80 procent av den totala vinproduktionen här och den blekrosa stilen är den allra mest trendiga sedan början av 2010-talet.

Det är nästan precis den stilen vi hittar i det här vinet, det dock en liten aning djupare i sin vackra klarrosa färg. Vinet kommer från producenten Les Grands Chais de France som är en grupp av 75 små och medelstora egendomar med över 3 600 hektar stora vingårdar. Dessa ligger huvudsakligen i södra Frankrike, men man har också förgreningar i både Spanien och Chile. Vinet kommer från ekologiska vingårdar och är gjort med cirka 40 procent Grenache Noir, 15 procent vardera av Carignan och Syrah samt tio procent vardera av Cinsault och Mourvèdre. Resten är små proportioner av de gröna sorterna Rolle (kallad Vermentino i Italien) och Ugni Blanc, samt Cabernet Sauvignon. Efter några timmars skalkontakt har musten sedan jästs i ståltankar och som vanligt med roséviner buteljerats ungt för lansering våren efter skörd.

I glaset hittar vi ett somrigt läckert rosévin, fint rödbärigt med nyanser av hallon och mosade smultron och späda drag av blodcitrus och rabarber. Det är som väntat ett lättdrucket och mjukt fruktigt vin med samma toner av frukter som i doften, men tack vare den fina syran (2021 var ett svalare år även här nere i Provence) drar smaken mer åt rabarber. Och det är riktigt läckert. En mjukt avrundande fruktsötma finns i den friska smaken, men tekniska protokollet avslöjar att det bara rör sig om 1.6 gram per liter – således ett helt torrt vin.

Vinet njuts allra bäst ungt, under sommaren och resten av året, vid cirka åtta till tio grader för finast doft- och smakupplevelse. Som det är eller till sommarens lite lättare mat; sallader, rätter med tomatsåser och citron, den grillade bläckfisken med vitlök och citron, den klassiska fisksoppan eller om du är mer ambitiös en riktig bouillabaisse. Eller till lättare somriga kötträtter.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

2021 Pinot Noir Rosé Dry

Veckans Vin tar oss till Nahe, men inte med den självklara druvsorten Riesling som huvudperson, utan Pinot Noir. Ungefär 76 procent av vinet i det 4 225 hektar stora (men bara sjunde störst i Tyskland) distriktet Nahe är vitt och Riesling är med 1 217 hektar den allra viktigaste druvsorten. Och den röda sidan representeras framför allt av Dornfelder och Spätburgunder, det tyska namnet för Pinot Noir.
Områdets geologiska historia är intressant och har gett upphov till ovanligt varierade jordar, vilket i sin tur har skapat förutsättningar för odling av olika druvsorter. På de branta och sydligt exponerade sluttningarna med magra skiffer- och vulkaniska jordar har odlarna i alla tider valt att plantera Riesling, som där ger utsökt mineraliska viner med fin frukt och en fin kryddighet i vingårdar som idag till viss del är klassade som erste lage och grosses gewächs, motsvarigheten till premier cru och grand cru. I de lägre och mer flackt belägna vingårdarna är jordarna djupare och domineras av sand- och lössjordar med inslag av lera och här har den mer produktiva Müller-Thurgau hittat sin växtplats. På samma sätt har Silvaner, Grauburgunder och Weissburgunder och de blå Dornfelder och Spätburgunder planterats i jordar och lägen som har ansetts optimala för just dessa sorter.

Rent geografiskt ligger Nahe mellan floderna Rhen och Mosel och mer precist följer distriktets vingårdar floden Nahe. Bara två kilometer från floden Nahe hittar man familjefirman Weingut Kruger-Rumpf som har varit involverade i vin i drygt 300 år. Liksom andra odlare i trakten är det Riesling som dominerar deras omkring 55 hektar stora ekologiska vinodlingar, men man har också strax över tio hektar stora odlingar med Pinot Noir. Någon stor producent av rött vin är man däremot inte, ett normalt år blir det inte särskilt mycket mer än ungefär 2 700 flaskor. Däremot har deras Pinot Noir Rosé kommit att bli väldigt betydelsefullt.
”Rosévin har egentligen aldrig haft något gott rykte här i Tyskland, kunderna såg det mest som något överblivet dåligt rött vin blandat med enkelt vitt vin som vi vinodlare inte kunde sälja”, berättar Georg Rumpf som numera har ansvaret för vinframställningen.
”För tio år sedan började vi se en förändrad attityd och de senaste fem sex åren har intresset för vårt rosévin exploderat på ett sätt som vi aldrig hade kunnat förutspå”, lägger han till.

Men när man provar vinet förstår man – det är somrigt, lättsamt och lättlurat gott. Ur det vackert klarrosa vinet stiger det upp en absolut ren och charmerande frukt med toner av jordgubbar, solmogna hallon, röda äpplen och rabarber. Smaken är ganska lätt och lika charmigt fruktig med en mjuk bärsötma (men bara ungefär två gram restsötman per liter) som ger en silkig textur och allt lyfts till svalkande fräschör av en härlig syra. Just syra brukar inte vara en tydlig beståndsdel i roséviner, särskilt inte de från Provence och Rhône, men här i norra Europa är friskhet en vanlig komponent i det rosa.
”Vi arbetar också på ett sätt för att vinna friskhet, dels genom att inte ha Pinot Noir i de mest solexponerade vingårdarna, dels genom att låta skugga druvklasarna med löv så länge som möjligt, men också genom att vinet inte till helt och hållet går igenom malolaktisk jäsning”, förklarar Georg.
Vinet görs uteslutande med Pinot Noir som avstjälkas och pressas lätt för att under sex timmar vid låg temperatur laka ur färg och aromer i musten. Jäsningen sker sedan i en kombination av ståltankar, för att lyfta fram friskhet och renast möjliga fruktaromer, och stora äldre ekfat för att ge vinet något mer textur och nyanser.
Drick vinet svalt, omkring åtta till tio grader om sommardagen är varm, som det är eller till lite lättare sommarmat och fiskrätter. Det är inget vin att spara – men köp gärna några flaskor så det räcker över sommaren. Till Systembolaget kommer det nämligen bara 6 000 flaskor.

Skulle suget efter goda och priseffektiva viner gjorda med Riesling, finns också ett par sådana att rekommendera. I all sin renhet och enkelhet är 2021 Riesling Trocken (privatimport, 149 kr), den mer nyanserade och något djupare 2020 Zweistrom Riesling (nr 54964 för 199 kr) och den ännu mer strukturerade och koncentrerade men fortfarande friska och mineraliska 2020 Abtei 1937 Riesling (nr 54969 för 299 kr) väl värda att bekanta sig med.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

2021 Brachetto d’Acqui

Brachetto d’Acqui är en ganska unik appellation i Piemonte som fick status som DOC år 1969 för att senare (1996) uppgraderades till den högsta kategorin DOCG. Det säregna med appellationen är att den enbart omfattar produktion av sött rött vin av den mindre vanliga druvsorten Brachetto (minst 97 procent enligt reglerna, resten kan vara andra godkända lokala blå druvsorter). På bara 398 hektar odlas här Brachetto och ett gott år kan den ge ungefär 2.5 miljoner liter vin. Två huvudtyper av vin görs och den vanligaste är det silkeslena, yppigt fruktiga och halvsöta till söta pärlande eller mousserande vinet som finns i två varianter. Den ena är mer gjord som en frizzante, lätt pärlande med ett kolsyretryck på som mest 2.5 atmosfär. Den andra är gjord med en andra jäsning i tankar (metoden cuve close, som prosecco) eller i flaskor (den klassiska metoden, som champagne). Gemensamt för vinerna av de båda teknikerna är att vinet måste har minst fem respektive sex procent alkohol och en naturlig restsötma som överstiger 50 gram socker per liter. Oftast är sötman större än så.
Betydlig mer sällsynt är passitoversionen, ett stilla sött rött vin för vilken druvorna har torkats innan vinifiering, precis som vintypen recioto i Valpolicella. För den torkas druvorna i lofthus under några månader och det färdiga vinet kommer att ha en alkoholhalt på minst 11.0 procent och en restsötma på 85 gram per liter.
Druvsorten Brachetto har sitt ursprung i Piemonte, allra högst troligt i det kuperade området mellan Alessandria och Asti i Monferrato i sydöstra Piemonte. Det är i alla fall där den blev omnämnd första gången på 1870-talet. Exakt varifrån den kom från är det dock ingen som vet. Det är en tidigt mognande druvsort och med sitt tunna skal ger den inte bara mjukt strukturerade viner, den blir därmed också känslig för röta och andra sjukdomar. Men när allt går bra, och det gör det oftast, ger Brachetto ett vin med en fantastiskt rödfruktig och rosenaromatisk parfym. Totalt sett odlas den idag på cirka 1 250 hektar i Piemonte. Utanför Italien ser man den knappt.

Familjen Bologna, som driver den idag drygt 20 hektar stora firman Braida di Giacomo Bologna, gjorde sin första Brachetto d’Acqui redan 1967, två år innan vintypen hade fått kvalitetstatusen DOC. Det görs till 100 procent av Brachetto som jäses med skalen under två dygn vid låg temperatur i ståltankar. Därefter dras skalen av och den halvjästa musten får jäses en kort tid ytterligare utan skalen. När en alkoholhalt på cirka 5.5 procent har uppnåtts kyls det söta vinet ner och filtreras hårt så att jäsningen avstannar och vinet blir stabilt. Det har då en restsötma på cirka 110–115 gram per liter, fullt tillräckligt för att vara ett utmärkt dessertvin.
Utseendet är vackert klarrött med spår av kolsyra och doften är stor, intensiv och lika charmerande som sensuellt jordgubbs- och hallonfruktig med en vacker nyans av röda rosor. Men kraftigt är det inte, det är verkligen somrigt och lätt. Mer inbjudande än så här kan ett sött vin knappast bli. Smaken är precis lika inbjudan och lockande, mjukt söt med intensitet, silkeslen till texturen, medelgod till syran men ändå uppfriskande tack vare den kittlande kolsyran och tack vare att alkoholen är låg rinner viner ner i strupen som guds ord i en salig.
Det här vinet dricks svalt, gärna kring tio grader, och det serveras till alla tänkbara desserter med jordgubbar och hallon, desserter med körsbär och rabarber eller till inte alltför tunga desserter av choklad som gärna (och helst) kan få sällskap av röda bär för att helt perfekt matcha vinets fina röda bärtoner. Det är inget vin att spara, drick det i sommar. Men köp på dig så mycket du orkar bära innan någon annan snor åt sig flaskorna.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Tio Pepe Fino en Rama

När det äntligen är dags för en sherry som Veckans Vin, blir det inte vilken sherry som helst, utan en ganska unik variant av den berömda klassikern Tio Pepe från storfirman Gonzalez-Byass.
Tittar man på sherry i ett större perspektiv är det sedan 1933 ett ursprungsskyddat vin från appellationen Jerez, som omfattar ungefär 7 000 hektar stora vingårdar kring staden Jerez de la Frontera och den direkt vid kusten belägna Sanlucar de Barrameda. Det är ett vin som i stort sett uteslutande görs med druvsorten Palomino Fino, som i sig inte bjuder på särskilt stora druvkaraktärer men i gengäld är transparent nog att släppa igenom den kritiga mineraliteten och finessen av den kalkhaltiga jordtypen albariza.
Att det är ett så kallat starkvin, framställt genom tillsats av ett vindestillat efter jäsningen, kan möjligen avskräcka folk eftersom det är något omodernt med alkoholstarka viner. Men sherry förekommer i flera varianter från 15 till 22 procents alkoholhalt och den mest eleganta sorten fino har en alkoholhalt på just 15 procent, således inte särskilt mycket högre än många andra bordsviner. När det kommer till fino (eller manzanilla som samma vintyp kallas för ute vid kustområdet Sanlucar de Barrameda), är det ett vin som dessutom alltid är ljust och allra helst ska drickas ungt i nyöppnad flaska, precis som de flesta andra lättare vita viner.

När man tillverkar en fino jäses vinet ut helt torrt och därefter tillsätts lite neutralt olagrat vindestillat (oftast från vingårdar i La Mancha) för att lyfta alkoholhalten till 15 procent och därmed göra vinet extra lagringsdugligt. Vinet får sedan lagras i gamla 600 liter stora ekfat som inte fylls fullt upp och ganska direkt börjar det utvecklas ett lager av ljus jäst på toppen av vinet i fatet. Jästtäcket kallas flor och kommer dels att skydda vinet från oxidation under lagringen, dels utveckla fantastiska nyanser av torkat äpple och skållad mandel, och såklart jäst, som ger vinet en stor och säregen komplexitet. I regel lagras vinet bara några år i faten på det här viset, men skulle det lagras längre kommer jästtäcket successivt att tunnas ut och vinet börjar långsamt att oxidera, bli mer nötigt och få en djupare bärnstensfärg. Den sherrytypen kallar man amontillado.

Tio Pepe Fino en Rama är en väldigt speciell variant av fino – buteljerad ung på våren när flortäcket är som tjockast och har gett som allra mest nyanser och komplexitet till vinet. Just termen en rama innebär att vinet har buteljerats utan att klaras eller filtrerats och därmed har det kvar maximalt med doft- och smakämnen. Speciellt mycket gör man inte av den här unika tappningen och till Sverige kommer det ungefär 3 000 flaskor – det gäller att skynda sig att fynda!

I glaset? En ljus sherry (såklart), en stor och läcker doft med alla parametrar för fino på precis rätt plats, ljusa äppeltoner och mandlarna, en nästan halmaromatisk gräsighet och en ultratydlig ton av flor – och allt lite djupare och större än i den vanliga goda versionen som säljs året om. Smaken är medelfyllig, mjukt texturerad och intensiv men samtidigt väldigt lätt och ultraelegant med en mjuk syra (sherry har sällan mer än låga 4.5 eller till och med 4.0 gram syra per liter) men ändå god fräschör, en nästan saltkittlande mineralitet och en absolut torr eftersmak. Och 15 procent alkohol är absolut ingen viktig del av smaknoteringen.
En lämplig serveringstemperatur är omkring åtta till tio grader som mest för att lyfta fram fräschör, men inte kallare än så eftersom vinets komplexitet då kan gömmas i kylan. Ett litet vitvinsglas är perfekt.  Fyll hellre på det ofta med nytt svalt vin.
Viktigt att betona, en ljus sherry bör drickas inom ett par dagar efter att flaskan öppnas, men ställs den öppnade men förslutna flaskan i kylen kommer vinet att hålla sig fräscht i minst två veckor. Längre än så kommer vinet i alla fall inte räcka, det är så gott att det kommer att njutas fort.
Maten kan helst vara den klassiska till ljus sherry, allt från allehanda tapas från havet samt ostar och jamón, till ljusa krämiga soppor (blomkål, sparris, med flera) och smörstekta fiskrätter, vitvinskokta musslor och färska räkor.

Gonzalez-Byass grundades 1835 och drivs faktiskt fortfarande av familjen Gonzalez (namnet Byass kommer från den brittiska vinhandlaren Robert Blake Byass, som sedermera blev partner i firman). Deras första lansering var just Tio Pepe, som fick sitt namn efter källarmästaren José Angel som gick under smeknamnet ”farbror Pepe”. Sedan dess har Tio Pepe vuxit och blivit världens största sherry, därmed också den mest kända. I tillägg till den gör man hela registret av sherry, både varianter av fino och mer vällagrad och även gamla tappningar som har lagrats i minst 30 år innan de säljs. De gör också utmärkt brandy, som den långlagrade Lepanto Solera Gran Reserva. Den bör inte missas.
En sista detalj: Det är tionde året som Tio Pepe Fino en Rama lanseras och för att
lyfta fram den unika sherryn har man valt ut en ny etikett för varje tappning. Men särskilt nya är de egentligen inte, det är snarare etiketter så som de såg ut för ett sekel sedan.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

2019 Celeste Crianza

Etthundratrettiotvå år efter att familjen Torres grundade sin första vinegendom och lade grunden till sitt idag enastående vinimperium, köpte Miguel Torres en sju hektar stor egendom på 890 meters höjd i Fompedraza utanför Valladolid. Det här var familjens första satsning i Ribera del Duero, men någon vingård värd namnet fanns det inte då.
”I nuläget är vingården under renovering, men vi tycker mycket om det lilla vineriet som finns där”, berättade Miguel Torres när han direkt efter köpet släppte nyheten till media.
”Men vi hade inga problem att köpa druvor till vårt nya vin Celeste, det finns gott om bra vingårdar runt omkring oss”, lade han till.
Man döpte egendomen till Pago del Cielo, ”vingården på taket” efter det höga läget och gav namnet till vinet Celeste med den ungefärliga betydelsen ”himlen”. Sedan vinet gjordes första gången har det utvecklats till ett lite mer seriöst strukturerat och elegant nyanserat vin och det är väl värt att köpa.
Om en vanlig uppfattning är att vinerna från Ribera del Duero är rustika med ganska markerade tanniner, ger det här vinet en annan bild av hur vinerna kan vara. Tempranillo, som här heter Tinto Fino, är egentligen en äldre klon eller version av den lite mildare klonen som är dominerande i Rioja. En annan och egentligen mer betydande skillnad är den högre altituden och därmed svalare vingårdslägena. Det ger i normalfallet ett vin med tydlig struktur, fasta tanniner och god syra och på det lite extra energi från kalkstensjordarna. Och med det en nästan nödvändig extra lagring för att uppnå mjukhet.
Vi lägger det åt sidan och kan konstatera att Celeste Crianza är ett omedelbart drickbart vin, det har druvsortens typiskt rödnyanserade och samtidigt något mörkare körsbärsliknande frukttoner och även en liten vaniljnyans som mer kommer från vinmakarens hantverk (ekfaten). Rent strukturellt finns såklart tanninerna här, de ger stadga åt den fint fruktiga smaken och det kommer också ett fint lyft tack vare den ursprungstypiska friska syran.
”Även om vi har ett typiskt inlandsklimat i Ribera del Duero, med torra och varma dagar där temperaturen lätt kan nå över 30 grader mitt på dagen, gör den höga altituden att nätterna alltid är svala, särskilt mot slutet av säsongen kan temperaturskillnaden dag och natt vara omkring 20 grader”, förklarar Miguel när vi talade om odlingsförutsättningarna.
Druvorna skördas i mitten av oktober och musten jäses i ståltankar vid 28–30 grader under en vecka med ytterligare två veckors skalkontakt. Därefter tappas vinet över i främst franska och till mindre del amerikanska ekfat, totalt sett omkring 20 procent nya, för att genomgå malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader.
Dricks vinet nu när det är ungt, rekommenderas servering i glas med stor kupa (som till vinerna av Syrah eller från Bordeaux) alternativt ge vinet minst 15 minuters luftning i karaff. Även om det inte är ett storslaget och påtagligt strukturerat vin som kräver lagring, kan det mycket väl sparas i omkring fem sex år från idag för att vinna lite mer komplexitet.
Maten bör vara medelkraftig, stekt eller grillat kött känns mest naturligt, men man kan såklart också bygga både fiskrätter (grillat vit fisk i så fall) och vegetariska rätter (utan beska eller hetta i så fall) till vinet. I samtliga fall rekommenderas någon form av fet textur i rätten för att fånga upp tanninerna – en kräm av vita bönor och olivolja, en fet sås, en tryffelmajonnäs, eller en potatispuré eller potatisgratäng.

Här i Ribera del Duero gör man idag tre viner, utöver denna Celeste Crianza gör man också en Celeste Roble (lite enklare, mycket kortare lagring) och en längre lagrad Celeste Reserva. Från granndistriktet Rueda gör man även en vit Celeste Verdejo.

Importör i Sverige är The Wine & Spirit Collective, www.twscollective.se

2015 Millésime Brut

Så här i mitten av våren när vi har så mycket att fira – våren i sig, Kristi Himmelsfärds dag, studenttider, bröllop och egentligen allt annat också, slår vi på stort med ett vin i högre prisläge än vanligen för Veckans Vin. Och vi gör det med bubblor i glasen, det hör säsongen till.
Taittinger är en familjefirma med idag 288 hektar stora vingårdar, fördelade över 34 vingårdar i 26 byar. Den arealen räcker ett normalår till ungefär 45 procent av produktionen, som omfattar tio cuvéer både med och utan årgång, vita och rosé, helt torra till något sötare, och sedan 1952 också med toppmärket Comtes de Champagne (vit och rosé) som prestige. Firmans årgångsvin görs med lika eller ungefär lika andelar Chardonnay och Pinot Noir som till omkring 70 procent kommer från byar klassificerade som grand cru och resten premier cru. Det känns ovanligt seriöst och lovande.
I en årgång som 2015 har vinet fått ytterligare djup och kraft, vilket gör den här champagnen väldigt god och lite mer strukturerade och långt smakande än i svalare och mer klassiska årgångar. Alla basviner är jästa i ståltankar, allt för elegansens skull, men årgången i kombination med fem års lagring på jästen innan dégorgering har också bidragit till smakrikedomen och den övertygande längden i smaken. Inför slutkorkning har man lagt till en dosage på åtta gram per liter.
Vid snart sju års ålder är vinet fortfarande ungt, i kraft ungefär som 2008 och lite djupare än årgångarna 2012 och 2014. Svalt serverad, cirka åtta till tio grader som mest, är det en härlig och inbjudande aperitif som gärna kan serveras i champagneglas som snarare har en viss kupa än att vara av flöjtform. Vid den temperaturen är det framför allt champagnens finess som lyfts fram, den mogna med fint svala äppelfruktigheten och nyansen av bördighet från jästfällningen. När vinet sedan stiger i temperatur blir det allt djupare och känns också kraftigare (smakrikare), men med bibehållen finess. Det är då som vinets doft och smak känns mer lämpade att möta maträtter som skagentoast, hummercocktail med viss syrlighet, ugnsbakade fiskrätter (snarare än stekta) med klassisk vitvinssås eller musselsås, samt till medelkraftiga komjölkostar i stil från Brillat-Savarin till något mer mogen Camembert och Brie.
Om man vill servera flera champagner i en genomtänkt ordning i en middag som helt fokuserar på champagne, går man helst från den lättaste och friskaste sorten (en årgångslös cuvée med fokus på Chardonnay, eller en ren blanc de blancs) och tar sig successivt mot fylligare sorter med större komplexitet (gärna cuvéer dominerade med Pinot Noir som antingen kan vara delvis jästa i ekfat eller av mogen ålder). En champagne som 2015 Millésime Brut kan gärna hamna någonstans mitt emellan dessa ytterligheter.
Är det så att man tycker om champagner med mognad, brukar lite varmare årgångar vara verkligt goda att spara i tio år, kanske rent av tjugo år, eller varför inte längre än så.

Det här vinet kan också beställas i magnumbutelj, nr 87037 för 1 495 kr. Smakmässigt är vinerna identiska just nu, båda är provade med ett par dagars mellanrum, men det är en gammal vedertagen sanning att magnumbuteljer med champagne har en bättre lagringspotential. Det kan vara värt att tänka på om man har för avsikt att köpa flaskor för att spara.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

2021 Pazo das Bruxas Albariño

I tvåtusen år har Rias Baixas varit ett vinodlingsområde och med allra största sannolikhet har majoriteten av vinerna alltid varit gjorda med olika gröna druvsorter. Ett lyft för området var tiden från 1500-talet och de kommande seklerna när européer började segla på världshaven i större utsträckning och behövde utskeppningshamnar att bunkra i. Vid den här tiden skulle också främst cisterciensermunkar utveckla odlingen, men precis som i andra områden skulle vinlusen sätta stopp för odlingen här mot slutet av 1800-talet. Det var när vinodlingen i början av 1900-talet åter tog fart, om än långsamt och i liten skala, som druvsorten Albariño fick en allt större betydelse. Det var med den i ledningen som distriktet Rias Baixas fick allt större uppmärksamhet.
Det var till stor del den förändringen som ledde till att Rias Baixas fick sin appellationsstatus (DO, Denominación Origen) så sent som 1988. Den statushöjningen gav vind i seglen och fick fler lokala producenter att plantera mer och fler firmor från andra områden i Spanien att etablera sig här. Tar vi oss tillbaka till mitten av 1970-talet fanns det bara drygt 200 hektar kommersiell vinodling här, nu på 2020-talet täcker odlingen över 4 000 hektar. Idag är 14 druvsorter godkända inom appellationen Rias Baixas, men Albariño är med sina 96 procent den totalt ledande sorten. Det finns också en egen vinstil här som heter Rias Baixas Albariño som kräver 100 procent Albariño i vinet, medan vinerna som buteljeras som Rias Baixas kan göras med flera sorter. Därtill finns det snävare ursprungsviner från enskilda vinområden, till och med mousserande viner och lättare rött vin av ett par lokala blå sorter.

Med sina 2 200 soltimmar om året och temperaturer som under sommaren ligger kring 18–25 grader men sällan högre än så, är Rias Baixas ett helt perfekt distrikt för aromatiskt doftande friska vita viner. Av precis den anledningen har också den betydelsefulla familjen Torres etablerat sig här i Rias Baixas då de 2012 köpte en historisk egendom i Portas i delområdet Val do Salnés. Här har man sex hektar vingårdar med Albariño som är odlade på klassiskt vis i pergola, med stockar som är omkring 15 till 40 år gamla.

Samma år gjorde man sitt första vin, denna Pazo das Bruxas, uteslutande gjort med Albariño som har jästs i ståltankar vid låg temperatur för att bevara druvsortens renhet och stora fräschör. För att vinna lite extra parfym har pressningen skett under sex långsamma timmar vid låg temperatur så att skalen släpper ifrån sig mer aromer. Vinet har buteljerats ungt, efter ungefär sju månader i tankarna.
Doften är medelstor och faktiskt lite djupare än vad majoriteten av albariñoviner brukar vara, fint aromatisk med toner av citronskal, citrusblom, gula äpplen och ljusa persikor, absolut rent och med en härligt stenig nyans. Smaken är knappt medelfyllig och charmigt fruktig med en upplevd persikasötma men en härligt uppfriskande syra som enligt protokollet ligger strax över sju gram per liter – såldes på nivån med tyska rieslingviner. Och det är just fräschören som tillsammans med frukten är vinets stora tillgång.
Drick vinet ungt, inom fyra fem år från idag, det är så man gör med den här typen av albariñoviner. Svalt ska det vara, kring tio grader, och utöver att det är superbt att dricka som det är kan man såklart servera det här vinet till väldigt många typer av fisk- och skaldjursrätter. Vinets fina frukt klarar av att matcha de sötaktiga umamismakerna i skaldjur och skaldjurssåser och även i sushi och sashimi.

Vill man uppgradera sig till en högre kvalitetsnivå kan man välja vinet 2018 Albariño Blanco Granito (nr 55765 för 349 kr). Det kommer från de äldre stockarna har intressant nog jästs under drygt två veckor i äggformade tankar av granit vid 15 grader och sedan mognat i äggen under åtta månader följt av lika lång tid i ståltankar. Utöver att vinet är tre år äldre och därför har fått ett par nyanser av första mognad, har det här vinet större djup och kropp och även detaljer i doften som har ökat nyanserna från frukt och blommighet till komplexitet. Det här vinet är precis lika matvänligt, men hellre till mer lagade rätter än till raw food. Drick det nu och de kommande tre fyra åren.

Importör i Sverige är The Wine & Spirit Collective, www.twscollective.se

2021 Lodge Hill Riesling

Hos den i tredje generationen drivna familjefirman Jim Barry i Clare Valley gör man ett par viner med Riesling. Det här vinet kommer från vingården Lodge Hill som Jim Barry köpte 1977. Det har en alkoholhalt på 12.0 procent och det är därför fullt utjäst utan någon kännbar restsötma och dessutom är syran är skyhög, 7.8 gram per liter, vilket är fullt i klass med toppviner med Riesling från Tyskland. Sådana detaljer lockar såklart – men det allra viktigast är vinets doft och smak.
Total renhet, solmogen men sval frukt, viss blommighet och elegans är de ord som allra bäst beskriver vinets doft. När vinet har satt sig i glaset och fått lite luft börjar det också växa fram en rätt fin ton av jordighet som bidrar till viss komplexitet – något man egentligen inte förväntar sig av ett vin i den här låga prisklassen. Smaken är knappt medelfyllig, livfull och frisk med toner av citrus och gula äpplen och med en slags fetma som av citronzest. Någon vidare kraft finns här inte, istället är det otroligt lättdrucket.
Njut av vinet svalt, kring tio grader, som det är (det är ett lättgillat sällskapsvin) eller till mildare rätter av fisk och skaldjur, till vårens sparris eller sommarens räksallad eller räkpasta, eller till milda ostar.

Clare Valley ligger ungefär tio mil norr om Adelaide i South Australia och är ett av de äldsta vinområdena i Australien. De första vingårdarna planterades redan på 1840-talet av jesuitpräster som gjorde vin för kyrkligt bruk, men när fler europeiska immigranter bosatte sig här på 1880-talet för att arbeta i gruvorna växte vingårdsarealen. Att Riesling tidigt kom att bli en rikligt planterad druvsort kan bero på att skifferjordarna var passande för Riesling. I modern tid räknas Clare Valley som ett av de bästa områdena i Australien för Riesling.
Vinodlingen i Clare Valley breder ut sig över 4 290 hektar, belägna på mellan 190 och 600 meters höjd. Riesling är planterad i det lite svalare lägena, medan det i varmare vingårdar istället är Shiraz och Cabernet Sauvignon som dominerar. Mitt på sommaren kan det vara varmt under dagarna, temperaturen svänger mellan förvisso mellan 18 och 35 grader och den genomsnittliga temperaturen ligger på måttliga 22–23 grader. Tack vare att nätterna blir mycket kallare bevaras syra och fräschör i druvorna. Nederbörden är låg, mellan 230–300 millimeter om året, och därför måste man förlita sig på bevattning. Skörden sker i regel från början av mars till mitten av april.
Det finns idag ett 80-tal vinodlare och vinproducenter här och Jim Barry hör definitivt till de allra bästa av dem. Jim Barry har idag 140 små block fördelade över 17 vingårdar om totalt 320 hektar i Clare Valley och Riesling är en av deras viktigaste druvsorter. Generellt sett skördas druvorna för hand, men en stor del av firmans Riesling skördas maskinellt under de svala nätterna, vilket är positivt och till viss del förklarar vinets exemplariska fräschör.

Vinifieringen är klok, man pressar druvorna försiktigt och har bara en kort tids kontakt mellan must och skal och därför har vinerna ingen fenolisk bitterhet eller oljig karaktär. Musten jäses med den naturliga jästen i en kombination av ståltankar och 3 000 liter gamla ekliggare från Tyskland, också det en klassisk hantering som bidrar till renhet och finess. Slutligen låter man blockera den malolaktiska jäsningen, en idé som är gängse för vinframställningen i Tyskland och till stor del förklarar vinerna uppfriskande och skönt strama syra.
Det finns ytterligare en förklaring till rieslingvinernas kvalitet. Peter Berry, son till grundaren Jim Barry, haft ett samarbete med vinmakaren Ernst Loosen från Dr Loosen i Mosel sedan 20 år tillbaka och hans son Tom har även praktiserat hos Dr Loosen. Såklart har det resulterat i en ännu bättre kunskap, känsla och förståelse för Riesling.

Riesling har länge varit en av de mest populära och viktiga kvalitetsdruvorna i Australien. Områden som Clare Valley, Eden Valley, Adelaide Hills och Tasmanien har särskilt profilerat sig med den nobla tyska druvsorten. Idag täcker Riesling dock bara ungefär 3 160 hektar av landets 135 135 hektar stora vingårdsareal.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

2014 Marqués de Riscal Gran Reserva

Det är alltid gott med goda riojaviner, klassiska såväl som moderna. Och till klassikerna hör Herederos Marqués de Riscal som grundades 1860 och därför är en av de äldsta firmorna i Rioja. Det verkar få folk att tro att deras viner är gjorda i en gammaldags och förlegad stil, men inget kan vara mer fel. Nog för att man har en 170 år gammal tradition och att man räknas till de mest klassiska firmorna, men här har tiden inte stått stilla. Istället är nästan allt ultramodernt och den futuristiska och färgsprakande hotellbyggnaden intill har inte heller lämnat traktens befolkning oberörd.
För den vinintresserade är det dock vingårdarna och vineriet som är mest betydelsefullt för att förstå firmans kvalitet. Idag har man ungefär 550 hektar stora egna vingårdar samt arrenden på ytterligare 970 hektar, det är således en stor firma. Redan när firman grundades för 160 år sedan var man en föregångare och lät lagra sina viner i små ekfat precis som man gjorde i Bordeaux. Här i Rioja var traditionen snarare att lagra vinerna i tinajas, stora amforaliknande terrakottatankar. På 1900-talet har just ekfatslagringen mer än något annat kommit att bli en symbol för det typiska Rioja, och det klassiska.
Vinframställningen har alltid legat i framkant och även om man idag fortfarande ses som en klassisk producent och inte hör till modernisterna, har detaljerna i odling och framför allt vinifiering moderniserats avsevärt. År 1995 blev man den en av de allra första i Rioja att använda sorteringsbord (bara Artadi och Bodegas Rémirez de Ganuza var före) för att höja kvaliteten. Sedan dess har utvecklingen fortsatt framåt.
År 2000 invigdes ett helt nytt toppmodernt vineri där man har 151 stora rostfria ståltankar om 250 hektoliter, i vilken musten jäses med skalen under temperaturkontroll och noggrann dataövervakning. Efter jäsning tappas det självavrunna vinet av och druvskalen ges en tre timmar skonsam press i nytillverkade korgpressar i trä, en utveckling som visar att man håller sig till klassiska metoder men använder sig av modern utrustning. Pressvinet hålls separat, men används om man anser att kvaliteten är godtagbar. En mindre mängd must jäses i tankar av cement, också det ett val för att maximera karaktär och kvalitet. Efter avslutad jäsning faller vinet ner en trappa för malolaktisk jäsning i någon av de 76 stora tankarna.
I takt med att kvaliteten konstant har förfinats lät man 2011 inreda ett helt nytt vineri för sina bästa viner i det hus där det allra första vineriet låg. Här har man 26 jäsningstankar av fransk ek från tunnbindaren Nadalie, 14 av dem med en kapacitet på 14 000 kilo druvor och tolv med en kapacitet på 8 000 kilo druvor.
I en intilliggande del av byggnaden har man ett stort antal ekfat, främst franska, som ligger i lager om två i långa gallerier. Totalt finns här omkring 37 000 ekfat, 225 liter stora och både franska och amerikanska. De franska används företrädelsevis till de exklusivare vinerna, medan de amerikanska till större del används till vinerna på nivån crianza och reserva.

En detalj med vinet är lite unik för den riktigt fina årgången 2014, man gjorde nämligen sin gran reserva uteslutande med Tempranillo och inte som i nästan alla andra årgångar en cuvée med Tempranillo och upp till tio procent Mazuelo och Graciano.
Redan doften vittnar om att årgången är ett steg upp, den är förvisso bara medelkraftig men ypperligt fint aromatisk med alla mörka fruktnyanser man förväntar sig i en klassisk rioja. En liten kalkjordig nyans finns också här precis som en finstämd ekfatnyans (30 månader i franska ekfat, 225 liter stora och delvis nya), men allt sitter väl samman och en rättvis beskrivning av vinet är att det har en tydlig känsla av sitt ursprung, är klassiskt men verkligen inte rustikt och traditionellt. Smaken känns än mer modern, rikare än vanligt och med en generös fruktighet som bjuder på toner av mörka bär och som vanligt i vinerna från Rioja Alavesa finns det både en fin mineralitet och en god syra. Det är positivt, för årgången har klockat in på hela 15.0 procent alkoholhalt, något man inte tror att vinerna från klassiska vinhus ska göra men framför allt inte känner tack vare fräschören i smaken. Att vinet nu är snart sju år gammalt bidrar delvis till att tanninstrukturen är finlemmad och ger en utmärkt balans till frukten.
Mitt i den moderna kraften är det här ett klassiskt vin som har en dokumenterad potential att lagras. Både 20 och 30 år gamla årgångar har varit ypperligt drickbara med både frisk spänstig fruktighet och lagrings- snarare än tydliga mognadstoner. Till och med 50 år gamla årgångar har varit fullt njutbara, men såklart mer tydligt märkta av ålder. Söker man mer komplexitet är lagring i åtminstone fem år till att rekommendera. Nu behöver man såklart inte lagra vinet vidare, det dricks med stor behållning idag. Servera det gärna vid cirka 18 grader för finast balans och gärna efter en kort stunds luftning.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

2018 Kanonkoop Paul Sauer

Paul Sauer var den andra ägaren till egendomen Kanonkoop Wine Estate, som ligger i Stellenbosch och grundades 1973. När man gjorde just det här vinet första gången 1981 var det faktiskt den tredje bordeauxblenden som hade gjorts i Sydafrika. På sitt sätt är det därför ett historiskt vin i Sydafrika. I årgång 2018 är vinet gjort enligt den mer genomsnittliga idén med cirka 70 procent Cabernet Sauvignon och resten lika delar Cabernet Franc och Merlot och druvorna har skördats manuellt från omkring 30 år gamla stockar i firmans egna vingårdar.
Vinet har efter jäsning dragits över till 225 liter stora franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under 24 månader med omdragning var sjätte månad för att avskilja fällningen och tillföra lite syre under själva omdragningen. Idén med druvblandning och lagring känns igen från väldigt många förstklassiga viner från både Bordeaux och andra högsatsande egendomen världen över där man sätter Cabernet Sauvignon i första rummet.
Ett normalår kan man göra omkring 40 000 flaskor (plus minus några tusen) av det här vinet, medan man av sitt mer eller mindre druvrena Kanonkoop Cabernet Sauvignon snarare gör 70 000 till 75 000 flaskor årligen.

Den 140 hektar stora egendomen drivs idag i fjärde generation och har omkring 95 hektar egna vingårdar. Fokus ligger på Pinotage, som täcker hälften av vingårdsarealen och ger ett av landets allra bästa viner av denna lokala men ibland något ifrågasatta druvsort. Cabernet Sauvignon är med cirka 35 procent av arealen den näst viktigaste druvsorten. Därtill hittar man Cabernet Franc och Merlot på ungefär 7.15 hektar vardera.
Vingårdarna ligger på mellan 60 och 120 meters höjd, merparten av dem med sval sydvästlig exponering och jordarna består framför allt av en lerhaltig vittrad granit.
”Fördelen med den här jordtypen är att den mättas av vatten under regnperioden på vintern, men torkar ut under den varma sommaren, då ingen nederbörd faller, därför brukar vi behöva bevattna vingårdarna lite under sensommaren”, berättar vinmakaren Abrie Beeslaar.

Om man kikar på ranking av årgångar i Stellenbosch noterar man 2003, 2005, 2009 och 2015 som de allra bästa årgångarna de senaste två decennierna, med 2018 som strax över medel mot god. Att rangordna hela årgångar och jämföra dem mot varandra är verkligen inte lätt, eller ens fullt ut relevant. Det finns alldeles för många aspekter på vad som gör en årgång bra och väldigt ofta måste man väga in sådana saker som de exakta vingårdslägena, vilken druvsort det rör sig om och vem som har odlat och gjort vinet.
När man slår upp 2018 Paul Sauer i glaset möts man av en väldigt fin mörfruktig och elegant doft där kraften är mer balanserad än den kan vara i prestigetappningar från många andra förstklassiga firmor. Det typiska uttrycket av Cabernet Sauvignon finns här med sina mörka bärtoner och samtidigt försiktiga gräsighet och ekfatskaraktären är stilfullt integrerad. Om man vill göra en jämförelse med Bordeaux – och det görs ofta med viner gjorda med den här druvblandningen – får man nog ändå säga att frukten är en liten aning mer yppigt fruktig och att man inte har precis samma bläckighet och blyertsnyans. I alla fall inte ännu – men tids nog (omkring tio år från idag) kommer nog också den biten till det här vinet.
Smaken är medelfyllig och härligt fruktig, absolut ren och snyggt texturerad med en god syra och stilfullt polerade tanniner. Det är verkligen en underbar årgång av det här vinet, faktiskt en av de finare jag har provat av det – just för att det är så vansinnigt fint balanserad.
Dricks vinet nu kan det gärna få en kort stunds luftning och gärna en maträtt (fågel, kött, vilt) som är medelkraftig och för allra finast kombination med något liten detalj eller smakbalans som bygger på fett och sälta för att fånga den sista lilla detaljen av tanniner. Vill man lagra det är minst 15 men snarare 20 år inga konstigheter.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se