Director’s Reserve är serien med prestigeviner hos den hyllade firman Tokara och det här är en klassisk bordeauxblandning med dominans av Cabernet Sauvignon och en ganska hög andel av den mörka, lite blommiga och välstrukturerade Petit Verdot. Druvorna kommer enbart från de egna och framför allt bästa vingårdslotterna i Stellenbosch. Efter noggrann sortering av druvorna har vinifieringen inletts med fem dagars kallmaceration följt av en naturlig jäsning i både ståltankar och större äldre ektankar) och man har tillämpat både överpumpning och nerpressning samt delestage som extraktionsmetoder beroende på kvaliteten och tanninstrukturen i de respektive tankarna.
Efter jäsning har vinet dragits över till 225 liter stora franska ekfat, ungefär hälften nya och resten ett par år gamla som mest. Under lagringen har man gjort fyra omdragningar från fat till fat och slutligen har vinet buteljerats utan att klaras, men efter en lätt filtrering. Hela framställningen känns igen från den hos toppslotten i Bordeaux och andra producenter som siktar högt i sin produktion. I färdigt skick har vinet en alkoholhalt på 14.5 procent, en uppfriskande syra på 5.4 gram per liter och ungefär två gram ojäst druvsocker som bidrar till en lättgillad rondör till syran och tanninerna.
Det här vinet är rent ut sagt fantastiskt bra. Här finns den mörka och djupa frukten som hör hemma i en ambitiös bordeauxblandning från soliga breddgrader, men också mycket av den elegans och nyansrikedom som har vinerna från just Bordeaux så berömda. Ekfaten är snyggt integrerade och noteras mest som en svag viskning av nymalet kaffe och cigarrlåda och tanninerna håller vinet samman på ett stilfullt sätt men är precis allt annat än markerade. Det är en väldigt gott vin som på alla sätt visar att Sydafrika idag producerar viner av allra högsta klass.

Under 2000-talet har odlingen och vinproduktionen i Sydafrika totalt sett minskat något jämfört med den på 1980- och 1990-talen, samtidigt har vinerna överlag tagit imponerande stora steg framåt i kvalitet, inte minst de senaste tio åren, och landets viner är idag bättre än någonsin.
Med en historia som i år skriver 300 år är egendomen Tokara en av de äldsta i Sydafrika. År 1994 fick egendomen nytt liv sedan den hade köpts av familjen Ferreira som lät plantera vin på marker på 350 till 550 meters höjd i Simonsberg Mountains, där klimatet har en tydlig påverkan från False Bay och dess svalkande havsvindar. Jordarna kombineras av sandsten och vittrad granit och passar flera druvsorter, som Chenin Blanc, Sauvignon Blanc och Chardonnay för vitt vin och de fem blå bordeauxdruvorna för rött vin. Man har också vingårdar i Elgin och Hemel-en-Aarde ute vid kusten för mer svalodlade vintyper. Idag har man sammanlagt 82 hektar stora egna vingårdar och är därmed en medelstor vinproducent.

Det här vinet är fullt njutbart redan nu, men liksom andra unga smakrika röda viner vinner det lite mer finess på en halvtimmas luftning i karaff. Omkring 18 grader är en lämplig serveringstemperatur och glaset får gärna vara av bordeauxformat. Vill man uppnå en än mer förfinad doft och smak kan några upp till fem års flasklagring vara att rekommendera. Det kommer såklart att hålla långt längre än så om man förvarar flaskan bra.
Servera vinet till medelkraftiga rätter av kyckling, lamm eller nötkött som gärna kan få ett inslag av en skysås med frisk rödvinssyra och en grönskande smaksättning med färska gröna örter för att matcha vinets grönskande aromer.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Det är svårt att inte imponeras av familjefirman Catena Zapata, som i mångt och mycket satte Mendoza och Argentina på den moderna internationella vinkartan för tre decennier sedan. Innan Nicolas Catena hämtade sin inspiration och mycket av sina idéer och metoder från Kalifornien och framför allt Napa Valley, var Argentina ett vinland med volym- snarare än kvalitetsproduktion. Han kämpade i motvind, de argentinska vinfirmorna förstod inte hans visioner, men han fick till sist full vind i seglen med stor framgång när hans viner började vinna priser internationellt och dessutom fick uppmärksamhet i ansedda tidskriften Wine Spectator. Det här var på 1990-talet och sedan dess har det hänt fantastiskt mycket i Argentina som vinland och hos familjen Catena som vinproducent. Den här veckan slår vi på stort, i stil med vad Nicolas Catena ville göra förr, och satsar på ett absolut fantastiskt vin med Malbec som Veckans Vin. Visst kostar det, men så är det också ett vin som kan mäta sig med toppviner från Napa Valley, Bordeaux, Toscana och Ribera del Duero – och då ter sig prislappen faktiskt inte särskilt hög.

Så vad är det vi har i glaset? Inget mindre än familjen Catenas hyllning till druvsorten Malbec. Om man börjar med etiketten berättar den historien om Malbec, från Frankrike till Argentina. Ett av porträtten visar Eleonora av Akvitanien (området i sydvästra Frankrike som bland annat omfattar Bordeaux mot Cahors, varifrån Malbec ursprungligen kommer) som var drottning i Frankrike mellan 1137 och 1152 och sedan i England från 1154 till 1189. Etiketten visar också en mörkare sida, en spökliknande kvinna som symboliserar vinlusen som spred sig i Europa i slutet av 1800-talet och förgjorde vingårdarna här.
”Tack och lov hade Malbec kommit till Argentina på 1850- och 1860-talet, innan vinlusen satte grepp i de europeiska vingårdarna och den Malbec vi har här i Argentina är av de kloner som fanns i Europa på 1800-talet och det kan till viss del förklara varför våra viner är lite annorlunda än de europeiska”, förklarar Adrianna Catena som är dotter till Nicolas.
”Eftersom vi inte har sett vinlusen i Argentina, i alla fall än så länge, är närmare 90 procent av våra vingårdar i Argentina och mer exakt 96 procent av vingårdarna i Mendoza oympade, alltså planterade med egna rötter”, säger hon vidare och menar att det tillsammans med den höga höjden och tunna luften också påverkar vinets karaktär.
På etiketten ser man också en inte personifierad vinodlare, enligt Adrianna en viktig spelare i historien om druvsorten eftersom det var bönderna i Argentina som skötte om vingårdarna och såg till att dagens odlare har kunnat göra vin med Malbec. Och så ser vi såklart också familjen Catena personifierad som symbolen för renässansen av Malbec i Argentina.
Mer precist i glaset har vi ett ganska imponerande vin med mörk och tät färg, drygt medelstor till intensitet med en mörk och rik körsbärsfrukt, både djup och nästan lite blåblommigt aromatisk med en ungdomlig men fin ekfatssötma. Det är på sitt sätt ett rätt mäktigt vin som allra helst ska slås upp i karaff för att luftas i minst en halvtimma eller gärna lite längre, alternativt (om man har tålamod) lägga undan i vinkällaren omkring fem år för större finess.
Smaken är fyllig men inte koncentrerad och tung, generöst och mörkt fruktig med en antydan av fruktsötma men intressant nog också en sval känsla. Det hela hålls ihop av en ung och stadig men samtidigt fin tanninstruktur och allt lyfts av en uppfriskande syra. Det är verkligen snyggt sammansatt.

Argentino Malbec är det typiska grillvinet, nu på våren eller till sommaren, där maten kan vara smakrik och lite rökig utan att det tar över vinets karaktär, och tack vare vinets rikedom klarar vinet också en viss kryddighet eller mild sötma i tillbehören. Såklart kan man köpa några flaskor och spara till höstens mustiga grytor och långkok och om man har tillgång till viltkött blir Argentino Malbec också det utmärkta sällskapet till sådana rätter med skön gräddsås och söt bärgelé. Oavsett vad man serverar vinet till, är ungefär 18 grader en passande temperatur.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

En halvflaska med god champagne är något som alla borde ha på kylning för jämnan – på så sätt kan man snabbt och enkelt uppgradera vilken dag som med ett glas god champagne. Har man tålamod och låter halvflaskan ligga till sig i fyra fem år, får man dessutom ganska snabbt smak av lite mer mogen och komplex champagne, också det en vinst. Av den anledningen är Veckans Vin en supergod champagne i halvflaska.
Louis Roederer behöver egentligen ingen närmare presentation, det är ett av de mest uppskattade och hyllade champagnehusen i modern tid. Genom kloka beslut allt sedan vinlusen ödelade vingårdarna i Europa och många vingårdsägare paniksålde sina ägor, kunde Louis Roederer bygga upp en imponerande vingårdsareal som idag räcker till samtliga årgångsviner man gör, plus lite till. Dessutom är hela den arealen numera ekologiskt certifierad.
Det är lätt att hålla firmans prestigechampagne Cristal och de än mer exklusiva rosa versionen som de finaste vinerna man gör. Själv håller jag deras årgångsbetecknade blanc de blancs och rosévinet som de kanske mest komplexa viner man gör och till priset dessutom mycket mer köpvärda.

I Collection 245 byggdes vinet med 41 procent Chardonnay, 33 procent Pinot Noir och 26 procent Pinot Meunier, en cuvée som varierar med några procent uppåt och nedåt för varje sort mellan tappningarna. Druvorna kommer till ungefär lika delar från vingårdarna La Rivière, La Montagne och La Côte. I den här versionen har 55 procent skördats den soliga årgången 2020, vilken är den 245:e årgången i firmans historia och därför namnet på den här cuvéen (serien Collection handlar just om årgångsordningen från dag ett). För att bevara så mycket fräschör och elegant syra som möjligt har man låtit bara 22 procent av vinet gå igenom malolaktisk jäsning. I tillägg till basårgången har man adderat tio procent av reserveviner från 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017, 2018 och 2019 om har lagrats i stora ekfat, samt hela 34 procent från firmans perpetual (en solera) som innehåller samma årgångar. Även i den här blandningen har man låtit blockera den malolaktiska jäsningen för delar av framför allt de varmaste årgångarna, såsom 2015, 2018 och 2019. Efter blandning och den andra jäsningen har vinet mognat på sin jästfällning i tre år innan dégorgering och rundats av med 8.0 gram dosage per liter, men så har vinet en syra på en bit över sju gram per liter.
Doften är medelstor och både ungdomligt friskt och spänstig med pigg äppelfruktighet och med en nötig och brödig komplexitet som är sprungen ur de äldre och mer lagrade komponenterna i blandningen. På så sätt är det här en utmärkt champagne att njuta av i bourgognekupa eller annat glas med stor kupa och då gärna till smörstekt fisk, pilgrimsmusslor eller lagrade hårdostar med lätt rostad brioche – det blir bländande fina kombinationer.
Smaken bygger vidare på en fina balansen, den är absolut torr och nästan stram, läckert mineralisk och begynnande mogen med livfull kolsyra och uppfriskande fruktsyra. Det är en champagne att njuta av vid cirka tio grader snarare än för kall.
Sett till djup, karaktär och komplexitet är den här champagnen ett par nummer större och ”mer seriös” än firmans vanliga men också goda Brut Premier och det är också en champagne som känns ha större lagringspotential. Därför kan det vara intressant att köpa några flaskor och njuta av dem successivt under de kommande åren. Det finns också kvar av tidigare versioner, Collection 243 (nr 77498, magnum för 1 289 kr och nr 87511, dubbelmagnum för 2 699 kr) och Collection 244 (nr 7602 för 569 kr).

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Äntligen en riktigt god Pinot Noir från Central Otago som Veckans Vin här på Vinlegender!

Nya Zeeland är förvisso ett litet vinland, men ett välkänt sådant och ett vinland som växer så det knakar. De senaste tio åren har den planterade arealen ökat från 35 510 till 41 860 hektar och alltjämnt är det Sauvignon Blanc som med sina idag 27 084 hektar är den totalt dominerande druvsorten. I jämförelse är därför Pinot Noir att betrakta som en liten spelare i den nyzeeländska vinkulturen, men dess areal täcker idag 5 687 hektar och det gör den till landets näst mest planterade druvsort. Redan på 1970-talet och än mer på 1980-talet hade de första lovorden för Pinot Noir sipprat ut från det då knappt ens omtalade vinlandet Nya Zeeland. Då handlade det om distriktet Martinborough på Nordön, men det var först mot 1990-talets slut som Pinot Noir började slå igenom med full kraft – och då i distriktet Central Otago längst ner i söder. Vin hade faktiskt odlats här i södern redan i slutet av 1800-talet och till och med vunnit priser i vinutställningen i Sydney år 1881 – som ”Burgundy”. Exakt vad m för viner det rörde sig om är kanske oklart, på den här tiden stal man friskt namn från välkända vinregioner på sina viner.
Dagens Central Otago har i sina fem underområden sammanlagt 2 055 hektar stor vinodling och Pinot Noir är med 1 656 hektar den absoluta stjärnan (följt av 172 hektar Pinot Gris och 92 hektar Chardonnay). Trots de sydliga läget är det ett av de varmare vinområdena på Nya Zeeland eftersom man tack vare omgivande berg har ett kontinentalt snarare än kustinfluerat klimat.

Prophet’s Rocks Wines grundades 1999 och kan på sitt sätt räknas till de mer klassiska firmorna här. Man har sitt säte i området Bendigo i nordost som är det soligast. Man använder enbart druvor från sina egna vingårdar, har inte helt oväntat Pinot Noir som sin viktigaste sort och gör bland annat två vingårdsspecifika viner. Ett av dessa är Rocket Point Pinot Noir som kommer från just Rocket Point Vineyard som ligger i den allra nordligaste delen i Bendigo och är en av de brantaste vingårdarna i hela Central Otago. Den stiger från 226 till 351 meters höjd och blickar ut över Lake Duncan. Tack vare den magra och väldränerade skifferjorden blir skördeuttagen förhållandevis små, omkring 30 hektoliter per hektar, och de soliga dagarna fångar fruktintensitet medan de svala nätterna bevarar en härlig syra.
Vinmakaren Paul Pujol har både lokal (Marlborough) och internationell (Alsace, Loire och Oregon) erfarenhet och har ett samarbete med François Millet som under många år var vinmakare hos Domaine Comte Georges de Vogüé i Chambolle-Musigny i Bourgogne. Här hos Prophet’s Rock väljer man till skillnad från i Bourgogne dock att avstjälka alla druvklasar, annars är framställningen mer eller mindre identisk med den i Bourgogne; en inledande kallurlakning, naturlig jäsning i små öppna tankar, skonsam pigeage (nerpressning av skalkrosset) och efter jäsningen omkring tio månaders lagring i 228 liter stora ekfat från Bourgogne, cirka 15 procent nya.

Allt man vill ha från Pinot Noir finns här, det lätta och friska och mjuka och om man så vill lite mer sensuella. Och det man brukar få från det lite varmare Central Otago finns också här, ett djup och en slags intensitet som dock inte gör vinet kraftigt, bara mer lättgillat. Det här är väldigt välgjort och oerhört lättgillat, allra helst när det serveras svalt vid cirka 16 grader och då gärna i en medelstor kupa för att lyfta aromerna.
Maten bör vara medelkraftig som mest, stekt eller grillad vit fisk med ett gott persiljesmör och smörstekt svamp och gärna en mild sötma från rotsaker (jordärtskocka, morötter, rotselleri, palsternacka, persiljerot) eller motsvarande rätter med kyckling eller kalvkött. Vinet njuts allra bäst nu och de kommande tre till fem åren.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Mousserande vin hör egentligen alla årstider till, men nu på våren och inför alla mottagningar, fester och bröllop som duggar tätt, är säsongen för bubblor större än någonsin på året. Och vill man vara lite speciell och servera ett på sitt sätt ganska unikt mousserande vin är Danza Escumoso de Albariño särskilt intressant – ytterst lite mousserande vin av den druvsorten produceras nämligen.

Albariño är en gammal druvsort med en brokig historia. Under lång tid trodde man att det rörde sig om Riesling som hade färdats med cisterciensermunkar från Tyskland genom Bourgogne och hit ner till det nordvästra hörnet av Iberiska halvön. Studier gjorda på 2000-talet visar snarare att det rör sig om en lokal druvsort i den här delen av Spanien (och strax söderut i Vinho Verde i Portugal där sorten heter Alvarinho) som har odlats här i minst tusen år. Det kan till och med röra sig om en sort som fanns här när romarna hade hittat till området för tvåtusen år sedan. Att det är en lokal druvsort förstår man när man tittar på statistiken – drygt 90 procent av all Albariño och Alvarinho i världen odlas just här.
I det gamla Spanien var vinet härifrån uteslutande lokalt, det såldes aldrig utanför regionen. Vinet var enkelt, alltid odlat enligt det traditionella systemet pergola, högt uppbundna rankor som gav stora skördar av inte alltid ordentligt mogna druvor som resulterade i viner med ganska lätt kropp, hög syra och lågt pH. Efter att området Rias Baixas i Galicien började uppmärksammas på 1980-talet och 1988 fick status som egen appellation, Denominación Origen, utökades odlingen från några hundra till dagens cirka 4 000 hektar och från 14 vinerier till dagens 180. Samtidigt förändrades odlingen med mer genomtänkta vingårdar, oftast med tätare plantering och med lägre uppbindning i spaljé. Med det har också kvaliteten förändrats markant till det bättre.
Klimatet i Galicien är som gjort för vitt vin, den direkta närheten till Atlanten innebär att det sällan blir varmare än 25 grader på dagarna. Dessutom har man skyhög nederbörd, cirka 1 700 till 1 900 millimeter om året, vilket gör landskapet svalt och fuktigt och lummigt grönt. Det förklarar varför den här delen av landet kallas ”det gröna Spanien”. Omkring 98 procent av allt vin i Rias Baixas är vitt och totalt sett är drygt 90 procent av arealen här planterad med Albariño. Och står det Albariño på vinets etikett måste 100 procent av vinet vara gjort med Albariño. Övriga druvor i området är Treixadura, Loureiro och den minst vanliga Doña Blanca.

Det unika med det här vinet är att det är mousserande, bara en försvinnande liten del av vinet i Galicien är mousserande. Det har gjorts med 100 procent Albariño och som allra vanligast för sorten har jäsningen ägt rum i ståltankar vid låg temperatur för absolut renhet och fräschör. Därefter har vinet buteljerats och jäst en andra gång enligt den klassiska metoden, lagrats under nio månader på jästfällningen (idén är densamma som för cava) och inför slutkorkning tillsatts en dosage på tio gram per liter för att balansera den pigga syran som mättes upp till höga 6.75 gram per liter.

Det hör verkligen inte till vanligheterna att dricka mousserande vin gjort med Albariño, så referenserna är närmast obefintliga. Möjligen kan man göra jämförelser med crémant från Alsace eller Loire som också görs med aromatiska druvsorter och det är ungefär där någonstans som det här vinet landar. Rent fruktigt med fina toner av citronzest, gula äpplen och en slags blommighet. Vinet har lagrats för kort tid på jästfällningen för att ha hunnit utveckla någon autolytisk komplexitet, här är det istället fruktighet och svalka som gäller. Smaken är också fruktig och initialt med en viss antydan till sötma, men ganska snabbt tar syra och fräschör över och därmed upplevs smaken helt torr. Det är rätt trevligt, friskt och fruktigt och en utomordentligt fin aperitif till vårens och sommarens bjudningar. Servera vinet vid cirka åtta till tio grader och gärna i ett champagneglas med viss kupa.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Det har varit fantastiskt intressant och glädjande att följa den australiska vinindustrin under de senaste 35 åren. Då, när den på sitt sätt fortfarande kunde ses som något ny (trots att vin har odlats i Australien sedan 1830-talet var det först på 1960-talet som bordsviner började ta över från starkviner och brandy), gjordes omkring 80 procent av landets vin av en handfull stora vinföretag. På den tiden var det stora varumärken och multi-regional blends (blandning av druvor från flera regioner) och teknisk vinmakning som gällde, inte småskaligt hantverk och känsla av ursprung. Utöver en handfull premiumviner som exempelvis Grange från Penfolds, fanns det inte många verkligt exklusiva viner i landet – och det efterfrågades heller inte. Idag är det något helt annat, det finns mängder med små hantverksfirmor som producerar småskaligt viner av högsta kvalitet och viner som speglar sin växtplatser och som kan lagras i många decennier för den som har utrymme och tålamod.

Familjen Glaetzer lämnade sitt hemland Tyskland för att 1888 slå sig ner i Barossa Valley. Där planterade de vin och blev en av de tidiga familjerna inom vinodling, bara några decennier efter att de första vingårdarna hade planterats här. Det skulle dock dröja lite mer än ett sekel innan familjen blev vinproducenter och då var det Colin Glaetzer som 1995 grundade det lilla vineriet Glaetzer Wines.
Colin Glaetzer var lite av gamla skolans australiska vinmakare och firmans lyft kom för med sonen Ben som 2002 bara 25 år gammal tog över ansvaret för vintillverkningen.

”Förr om åren gjorde jag vinerna i ett rikare och fruktigare stil med mer och framför allt nyare fat, idag har i stort sett alla vinmakare börjat skörda druvorna tidigare och vinifiera vinerna i mindre andel nya fat”, säger och förklarar att det ger viner med betydligt större fräschör.

”Precis så tänker jag när gör alla mina viner, jag vill ha en fullgod fruktighet i dem men hellre fräschör än tyngd och bland annat når jag det genom att skörda en viss mängd druvor tidigare för fräschörens skull, men det mesta vid fullgod mognad för att ge vinerna frukt och kropp”, lägger han till.
När vi talar om bruket av ekfat har han en tydlig filosofi, att faten ska rama in vinerna och bidra till struktur, men egentligen inte ge dem en tydlig karaktär eller doft och smak av ek. Det märks tydligt i hans viner av idag. Ben berättar att han numera arbetar med 16 tunnbindare men att de är allra viktigast att ekstavarna måste vädras i ur och skur under minst två men mycket hellre minst tre år för att laka ur de mest bittra karaktärerna och hårdaste tanninerna.
”Det är mindre viktigt om det är amerikanska ekfat, som jag har mest av, eller franska, men jag är väldigt mån om att välja fat med försiktig rostning”, säger Ben.

I glaset har vi mörkt purpurrött vin med en nästan ogenomtränglig färg – så är det ofta med riktigt seriösa australiska viner byggda med Shiraz och Cabernet Sauvignon (i det här fallet ungefär 70 respektive 30 procent). Utifrån det kan man vänta sig ett vin med täthet och fruktdjup och det är precis vad man får, intensivt med en solstänkt mörk bärfruktsötma och med en elegant ram av ekfat som inte på något sätt tar över. Det är såklart omedelbart gott och inbjudande, men ger man sig till tåls och låter vinet stå i glaset en kvart eller så utvecklas det mot precis den elegans som Ben talar om när han presenterar sin idé. Ett råd blir därför att slå upp vinet i karaff en halvtimma innan servering. Smaken är medelfyllig och också den initialt byggd med den mörka bärfrukten och med en fin kryddighet, men smaken lyfts med en frisk fruktsyra och stadgas upp av en tydlig men fin tanninstruktur. Det hela lockar till grillen, en köttbit med protein och sälta, ett gott kryddsmör och stekta grönsaker med en gnutta grillad citron över. Eller till långkokt kött med rödvinssyra i såsen. Exempelvis.
Viktigast av allt, det är ett väldigt välgjort och gott vin med alla australiska parametrar på rätt plats, ett vin att dricka nu eller spara i vinkällaren för lite mer finess om fyra till sex år.

Samtidigt som Anaperenna släpps på Systembolaget släpps också firmans kanske mest kända och omtalade vin, 2021 Amon-Ra Shiraz (nr 94165 för 501 kr). Det är ett druvrent vin med Shiraz som kommer från de bästa och äldsta vingårdslotterna, framför allt cirka 80–130 år gamla stockar. Det är ett välgjort och på alla sätt typiskt vin med en generöst fruktig doft, men mer parfymerad och intensiv än direkt tät och kraftfull. Frukten är söt och mogen, men det finns också en liten rökighet och krydda som kommer från ekfaten, ungefär 95 procent fransk ek och fem procent fat av amerikansk ek. Det är ett vin man kan njuta av direkt, helst serverat vid 18 grader än rumstempererat för att lyfta fram lite mer av vinets eleganta sidor, och hellre till allehanda kötträtter (stekt, grillat, grytor, långkok, och varför inte en riktig god burgare) än på egen hand. Vill man lagra vinet finns det potential till åtminstone tio år i källaren.

Importör i Sverige är Solera Sweden, www.solera.se

Det finns så gott om viner som kvalificerar sig som Veckans Vin här på Vinlegender att man aldrig skulle behöva välja samma vin men med annan årgång igen. Och så finns det viner som är så fantastiskt bra och köpvärda att man egentligen skulle kunna ha dem som stående rekommendationer, varje vecka. Vinerna från Domäne Wachau i Österrike hör till den senare kategorin och allra helst gäller detta det fullkomligt magnifika rieslingvinet från toppvingården Achleiten.

Ried Achleiten är en av de allra bästa och mest omtalade vingårdarna i Wachau. Den täcker 22.33 hektar och ligger på en påtagligt brant och terrasserad sluttning, som mest hela 77 procent, som reser sig upp från floden Donau vid byn Weissenkirchen. Vingården har ett fint västligt och sydligt solberikat läge (upp mot 2 080 soltimmar per år) med en mager jord av vittrat urberg. Kooperativey Domäne Wachau har 44 vinodlarfamiljer som medlemmar och av dem äger 21 familjen sammanlagt 5.30 hektar med Riesling i den här fina vingården.

Att Wachau är ett av världens allra bästa områden för Riesling är väl känt och ett vin som det här ger tydlig förståelse för den uppfattningen. Den karaktäristiskt blommiga och citruszestfruktiga doften finns här, lika lättsamt elegant (typiskt för druvsorten) som djup och smakrik (typiskt för områdets vingårdslägen och kvalitetsnivån) och en fint stenig och mineralisk känsla finns också i både doften och smaken. Och så den absoluta renheten, som är så underbar. Det är ett medelfylligt och smakrikt vin, men fantastiskt frisk och mineralisk – precis så som man önskar av ett rieslingvin av yppersta kvalitet.

Det här ett underbart vin att dricka precis som det är, svalt vid cirka tio grader snarare än kallare för att ge utrymme för vinets fina frukt att ta plats, nu som ungt eller med upp emot tio års lagring om man vill ha lite mer djup och komplexitet i doft och smak. Men precis som med andra rieslingviner är det extra trevligt att matcha det med mat och då allra helst med maträtter som har motsvarande frisk syra för att skapa full balans. Eftersom det här vinet är helt torrt bör man undvika söta smaker i maten och hellre servera det till exempelvis fiskrätter med klassiska vinsmaksatta såser eller med syrafriska såser med kokosmjölk, lime och citrongräs. Och såklart är det ett prima vin att njuta av till vårens sparris som faktiskt inte särskilt långt borta nu. Köp några flaskor och spara till dess.

Domäne Wachau är samma producent som tidigare hette Freie Weingärtner Wachau. I sig är det inte en särskilt gammal vinproducent, men den vilar på en historia som sträcker tillbaka till år 1137. Det var nämligen då som Weingut der Herrschaften von Dürnstein und Thal Wachau (Adelsmännen i Dürnstein och Wachau) i Dürnstein omnämndes för första gången. Sedan 1280 kom också flera välkända vingårdar att tillhöra egendomen och under seklernas gång skulle alltmer land läggas. Som markägare skulle egendomen få en enorm makt och under de kommande seklerna blev den stora domänen allt rikare, medan bönderna som fick arrendera marken och betalande tionde och fick slita för brödfödan. Vingårdarna brukades av hundratals arrendatorer fram till 1938 då prins Ernst Rüdiger Starhemberg sålde marken till dem. Eftersom de alla var små jordbrukare och inte hade något eget vineri beslöt de att bilda ett kooperativ – Winzergenossenschaft Wachau. Ur detta föddes det som 1990 skulle komma att kallas Freie Weingärtner Wachau – de fria vinodlarna i Wachau. Med en ambitiös och skicklig ledning som fokuserar på minsta detalj i vinodling och vinframställning, därtill toppvingårdar som Kellerberg, Singerriedel och just Achleiten är det här ett av världens allra bästa vinkooperativ.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

La Clape är en av de allra bästa och mest hyllade av de 23 appellationer som finns i den sammanlagt 240 000 hektar stora vinregionen Occitanie (före detta Languedoc-Roussillon). Statusen som egen appellation kom först 2015, dessförinnan fick vinfirmorna nöja sig med att använda de mycket större och mer övergripande appellationerna Coteaux du Languedoc eller till och med bara Languedoc som ursprung på sina viner härifrån. Idag omfattar La Clape fyra byar samt utkanten av storstaden Narbonne och den sammanlagt 768 hektar stora vingårdsarealen ligger ungefär tio till 15 kilometer från Medelhavskusten. Klimatet är såklart soligt och varmt och en utomordentlig växtplats för de typiska sydfranska druvsorterna, som har sina fötter i jordar dominerade av sandsten, vittrad sandsten, kalksten och mineralrik lera.
Omkring 80 procent av vinet här är rött och enligt regelverket ska det till minst 70 procent utgöras av Grenache (den sorten ska ingå till minst 20 procent), Syrah och Mourvèdre och det kan röra sig om en eller två av sorterna eller alla. Dessutom används sorterna Carignan och Cinsault. En liten mängd vitt vin görs också med druvsorterna Bourboulenc, Grenache Blanc, Clairette, Rolle (Vermentino), Picpoul, Roussanne och Viognier – men mest typiskt för La Clape är det röda vinet.

Det är därför Veckans Vin är ett rött vin härifrån och det är verkligen ett vin som presterar från sin allra finaste sida. Medelhavets solvärme finns här med sin djupa och generösa fruktmognad som ger sig uttryck i björnbär och mörka plommon, nästan med en liten känsla av bakad frukt utan att elegansen har gått förlorad. Och Medelhavsvegetationens kryddiga nyanser av salvia, blommande timjan och torkad rosmarin finns också här. Det är i allra högsta grad både ursprungs- och druvtypiskt, för att inte säga absolut underbart gott. Smaken är medelfyllig, också den solmogen och insmickrande fruktig med en måttlig syra (helt förväntat av området) och en sammetslen tanninstruktur.

I cuvéen hittar man de typiska druvsorterna Syrah, Grenache och Mourvèdre som har vuxit i jordar dominerade av sandblandad kalksten med ett visst innehåll av lera. För framför allt Syrah och Mourvèdre sträckte skalkontakten under vinifieringen ut sig över närmare 40 dagar och man tillämpade nerpressning av skalkrosset två gånger om dagen som extraktionsmetod. Därefter drogs vinerna över till ekfat för malolaktisk jäsning och lagring. För både Grenache och Mourvèdre har den cirka tolv månader långa lagringen skett i äldre större ekfat, medan Syrah har uppfostrats i 300 liter stora ekfat som till ungefär 20 procent var nya.
Det är ett vin man njuter av direkt, helst serverat i glas med större kupa (det spelar ingen större roll om den är av bordeauxmodell eller om det är en större och rundare bourgognekupa), direkt ur flaskan eller efter en kort stunds luftning. Slå hellre upp vinet kring 18 grader än varmare, då vinner det lite extra fräschör.
Maten bör vara medelkraftig och rent spontant lockas man av stekt eller grillat nötkött eller vilt och finns det inslag av sydfranska örter som timjan, rosmarin, lagerblad och salvia och gärna också lite vitpeppar, blir också näsan nöjd i doftmötet. Blir det kvar något av vinet till de medelkraftiga ostarna (vitmögelostar, getostar eller hårdostar, men inte blåmögelostar) blir det också en lyckad njutning.

Bakom Domaine de Boède hittar vi toppfirman Château de la Negly som ligger alldeles intill och som har skött den 25 hektar stora egendomens vingårdar sedan början av 2000-talet. Det är också Château de la Negly som vinifierar druvorna och därför står som avsändare – och det är minsann ingen dålig garanti för kvalitet. Vill du läsa mer om Château de la Negly och deras mer exklusiva och absolut fantastiska viner, hittar du mer om den här på Vinlegender. Skriv in ”Negly” i sökrutan som kommer du rätt. Skynda sedan att köpa några flaskor av det här vinet, det är stort köpvärde i det!

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det är alltid så roligt att slänga fördomar åt sidan, att se på saker med neutrala och nyfikna ögon – och i vinvärlden göra detsamma med vidöppna, nyfikna och neutrala sinnen. På det sättet närmade jag mig återigen champagneproducenten Palmer & Co för ett år sedan (ungefär) efter att för länge sedan ha bestämt mig för att de inte var så bra att de förtjänade min fulla uppmärksamhet. Med betoning på … ”för länge sedan”.
Så gick åren utan att jag återknöt bekantskapen. Känner du igen dig i det beteendet? Så är vi nog de flesta av oss. Men så bestämde jag mig för att arrangera en middag för medlemmar här på Vinlegender på vår hemmarestaurang (där vi hela tiden arrangerar fantastiska vinmiddagar) och temat skulle vara champagner från Palmer & Co, genomgående. Den middagen golvade mig – jag var i alla avseenden oväntat imponerade över det sensationella kvalitetslyft jag upplevde att firman hade gjort. Sedan dess är jag en hängiven fantast.
Palmer & Co grundades som ett kooperativ av sju vinodlare år 1947. Tiden var den rätta, i det efter andra världskriget sargade Europa var det svårt att livnära sig på vinodling och att dessutom behöva ge sig på att sälja sina viner var en närmast omöjlig uppgift. Det var här som kooperativen kom att spela en avgörande roll i att vinodlingen inte bara överlevde utan också utvecklades. Det ursprungliga namnet på kooperativet var lite mer storslaget, Producteurs des Grand Crus de Champagne, vilket ändå var rätt passande med tanke på att deras vingårdar till stor del lågt just i byar klassificerade som grand cru och deras säte vara i Avize, en av de allra bästa byarna för Chardonnay i Champagne. Med tiden växte kooperativet med flera vinodlare och betydligt större areal och 1967 ändrades namnet till Producteurs de Grands Terroirs de la Champagne. Man är dock känd som Palmer & Co efter varumärket på deras champagner. Idag har kooperativet omkring 320 medlemmar som tillsammans äger över 400 hektar vingårdar, fortfarande till stor del i byar som klassificeras som grand cru.
Satsningen har genom åren varit enorm med köp av tre intilliggande egendomar så att man idag har stora källargallerier under jord. Dessutom har man gjort stora kvalitetslyftande tekniska investeringar och utveckling av vingårdsarbetet.
Denna årgångslösa instegscuvée är inte bara väldigt välgjord och god, den är också vänligt prissatt så att man blir glad. Vinet gjordes med en liten övervikt av den eleganta Chardonnay, 57 procent, med en balans av 22 procent Pinot Noir och 21 procent Meunier. Basårgången i cuvéen är 2017, men 40 procent av innehållet utgörs av äldre reserveviner som ger djup och fin nyansrikedom till både doft och smak. Alla komponenter i vinet är jästa i ståltank och efter blandning och den andra jäsningen i flaska och 50 månaders lagring på jästfällningen, dégorgerades champagnen i början av juli 2022. Då tillsatte man 6.5 gram socker per liter, en fullt normal men inte särskilt hög dosage för smakbalansens skull.

Och visst håller kvaliteten hög nivå, högre nivå än förväntat av prislappen och så hög nivå att man vill köpa mer. Den tidigare upplevelsen (för länge sedan) av en slags jolmighet är ett dåligt minne blott, istället är det en renhet, elegans och friskhet som möter upp i doft pch smak. På så sätt är det här en utmärkt aperitif, såsom champagne oftast serveras, med en aptitretande fräschör. Slå gärna upp champagnen vid svala tio grader snarare än kylskåpskall för att lyfta fram aromerna och av samma anledning premieras ett champagneglas med viss kupa snarare än de klassiskt smala flöjtglasen.
Är ni många i sällskapet kan man välja samma champagne i större format, magnum för 903 kronor och dubbelmagnum för 2 807 kronor – eller varför inte en sexlitersflaska för 6 515 kronor. Och vill man ta sig till lite högre höjder hos Palmer & Co kan man ta steget vidare och köpa en underbara NV Brut Rosé (nr 82260 för 531 kr) eller den minst sagt makalösa NV Blanc de Noirs (nr 75799 för 571 kr).

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Det är en väsensskillnad mellan det som gemene man tror om Zinfandel och det som druvsorten är kapabel att producera och som kännare av vin verkligen vet. I mer publika viner är det fruktsötma, mjukhet och alkoholvärme som gäller och det är oftast det som har fått stå referens till druvsortens personlighet. Vi lägger det åt sidan och tittar istället på vad Zinfandel kan göra på allra högsta nivå.
Först och främst är det viktigt med en ambitiös producent och till dem kan Ridge Vineyards verkligen räknas. Det är till och med så att firman har varit en av de allra mest drivande för kvalitetsviner med Zinfandel under de faktiskt 60 år som de har gjort förstklassiga och lagringsdugliga zinfandelviner i Sonoma County. Dessutom är det alltid en fördel att vinet kommer från gamla stockar i vingårdar med utmärkt läge. Och Pagani Ranch i Sonoma County är precis en sådan magnifik och historisk vingård.

Vingården ligger utefter Highway 12 (Sonoma Highway) som löper genom Sonoma Valley och mitt på dagen är det många som stannar till här för att köpa lunch från den mexikanska food truck som oftast står parkerad här under vardagarna. Och även de som inte är hungriga stannar ofta till här för att ta bilder på de vackra gamla knotiga stockarna som har en fantastiskt historia att berätta.
Ursprungligen planterades vingården de sista åren på 1880-talet och början av 1890-talet och då som en field blend med en dominans av Zinfandel med stort inslag av Petite Sirah samt Mataro (Mourvèdre), Alicante Bouschet och lite mindre av Carignane, Grand Noir, Peloursin och Criolla Chica samt den gröna sorten Muscadelle som planterades på 1910-talet.
När Felice Pagani köpte egendomen i slutet 1880-talet var det här primärt en stor mjölk- och boskapsfarm, men det fanns redan då en liten vingård. Under början av 1890-talet planterade han ytterligare vin och fortsatte med det fram till 1914 till en areal om 12.15 hektar. Det är också den storlek som vingården har idag. När Felice gick bort 1924 tog sonen Louis över och han fortsatte att sköta om vingården utan bevattning och helt utan bekämpningsmedel. Fortfarande idag ägs vingården av familjen Pagani som driver den i fjärde generation.
Vingården har två olika typer av jordar. Den delen som ligger närmast Sonoma Mountain, som ligger mitt i dalgången, har en askgrå jord som ger viner med lite mer stram struktur. Närmare vägen är jorden djupare och rikare och har också inslag av järnoxid och härifrån får vinet en större kropp och mer parfymerad fruktighet.

Ridge Vineyard har arbetat med den här vingården länge och gjorde sitt första vingårdsspecifika vin härifrån 1991. Till årets vin skördades druvorna i mitten av oktober, sorterades och avstjälkades sedan fullt med en försiktig krossning av druvorna. Jäsningen skedde liksom alltid här hos Ridge Vineyard med druvornas naturliga jäst och därefter drogs vinet över till 225 liter stora amerikanska ekfat (man har alltid premierat amerikanska ekfat, även om man gör experiment i liten skala med andra fat) som till bara liten del var nya. Mer än hälften av faten är över tre år gamla och avger knappt någon doft eller smak av ek längre. Lagringen sträckte sig över 14 månader.

I glaset har vi ett härligt djupt, fruktigt och ganska fylligt vin som tydligt visar personligheten hos bra Zinfandel, i årets cuvée cirka 90 procent, med toner av mörka bär, solsötma, en viss nyans av söt tobak, en fin fruktsyra (Zinfandel har oftast en hög syranivå, särskilt om druvorna kommer från gamla stockar) och en kännbar men fint balanserad tanninstruktur. Trots den lite fylligare kroppen finns det också elegans och silkighet här, men vinet är primärt att ses som en följeslagare till lite smakrikare mat. Vinterns värmande och smakrika rätter av långkokt kött, grytor, goda vilträtter i största allmänhet och rätter med mörka skysåser (gärna smaksatta med något sött starkvin för att möta vinets rika frukt) och smörstekt svamp är välkomna. Det gäller också rätter men något inslag av sötma, som exempelvis honung i glaze till fläskkött eller kyckling eller sötman från rotsaker av olika tillagningsmetod.
Vinet är utomordentligt gott att dricka idag, gärna serverat kring 18 grader så att en viss svalka lyfter fram finessen mer och har man lust kan man slå upp vinet i karaff en halvtimma eller så innan servering. Det här är också en fin vintyp att lagra, något som dessvärre inte lyfts fram tillräckligt ofta i samtalen om Zinfandel. Har man provat den här typen av vin med tio års ålder vet man och har man provat den vid 15–20 år eller äldre då är man än mer övertygad om att man borde lägga undan några flaskor i vinkällaren.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se