Vi kan väl börja med ett riktigt glädjeämne – priset. I ett prisskenande Bourgogne är det verkligen glädjande att hitta ett riktigt välgjort och gott vin från hjärtlandet Côte de Beaune för bara 399 kronor. Att det dessutom är av ursprungsnivån premier cru gör vinet än mer fyndmässigt. Tack för det Maison Louis Jadot som till följd av sin storlek inte bara förser oss med en stor och bred vinlista från norr till söder i Bourgogne, utan också har förmågan att på alla nivåer från régionale till grand cru leverera viner till verkligt konkurrenskraftiga priser (under de flesta motsvarande viner från andra toppfirmor). Bra exempel på fyndviner är deras Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (nr 57980 för 219 kr) och Bourgogne Rouge Couvent des Jacobins (nr 52830 för 239 kr) som alltid finns att få tag på. Andra bra exempel är 2021 Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos St-Jacques (nr 93622 för 2 195 kr) och 2021 Chapelle-Chambertin Grand Cru (nr 92213 för 2 975 kr), viner som i andra vinproducenters prislistor skulle kosta betydligt mer.

Veckans Vin är den röda versionen av det vita vin som presenteras i den större artikeln om årgångens viner från Maison Louis Jadot den här veckan, och precis som det vinet finns det ingen officiell premier cru som heter Clos de la Croix de Pierre. I stället rör det sig om en 1.72 hektar liten del (helt ägd av Domaine des Héritiers Louis Jadot) som ligger i den 14.38 hektar stora premier cru En Caradeux mitt emot En Charlemagne, som är den bästa delen av grand cru Corton-Charlemagne. Åker man till vingården kommer man ändå ganska enkelt att hitta Clos de la Croix de Pierre eftersom ingången till den avslöjas med ett stenkors. Jorden på den här sluttningen är mager och består av krossad kalksten.
Vinet framställs genom fullständig avstjälkning av druvorna (det är det normala förfarandet hos Louis Jadot), ett par dagars kallurlakning av skalen i musten, sedan jäsning i små öppna tankar innan vinet dras över till 228 liter stora ekfat (från det egna tunnbinderiet Cadus som man grundade 1996 i samarbete med Tonnellerie Vicard), cirka 30 procent nya, där vinet får genomgå malolaktisk jäsning och lagring under 18 månader.
Det finns en fin svalka i den eleganta röda bärfrukten, en fräschör som är typisk för vingårdsläget som alltid utsätts för svalkande vindar som drar in västerifrån genom dalgången mot Echevronne. Känslan av svalka noteras också i den friskt fruktiga smaken som bjuder på intensitet, en härlig syra och fint kalkig mineralitet. Vinet dricker man med full behållning redan nu, mycket tack vare den yppiga och charmerande frukten, men vill man se mer mogna nyanser får man hålla sig till tåls i omkring tio år.

Pernand-Vergelesses är en medelstor appellation med 221.36 hektar stor vingårdsareal kring byn, till och mitt i byn, och både på de bitvis branta sluttningarna och på flackare land nedanför den med berömda Cortonkullen. Byns historia sträcker sig långt tillbaka i tiden, det är faktiskt en av de allra äldsta vinbyarna i Bourgogne med en kyrka som uppfördes på 1100-talet och en tusen år gammal vinodlingskultur.
Den mest kända vingården är den 17.26 hektar stora En Charlemagne som generellt sett är den bästa vingården för grand cru Corton-Charlemagne. Den vingården, liksom ytterligare 124.00 hektar av byns vingårdsareal är planterad med Chardonnay (inklusive ett par hektar Aligoté och faktiskt också Pinot Blanc) och generellt är byn mest känd just för sina vita viner. Med det sagt görs också en hel del röda viner av god kvalitet, inte minst från några av de åtta premier crus som finns i byn. De mest kända av dessa är Les Vergelesses (18.06 hektar totalt), Ile de Vergelesses (9.41 hektar) och just En Caradeux som de här vinet kommer från.

En intressant detalj om byn. När man i slutet av 1990-talet började diskutera uppgradering av några vingårdar till premier crus blev man i byn tvungen att plantera om några av de högst belägna vingårdarna som i alla tider hade varit de bästa för Aligoté, bland dem toppläget Sous Frétille. Eftersom Aligoté inte godkänns för premier cru planterades tre vingårdar om med Chardonnay. När uppgraderingen var färdig 2001 hade byn totalt åtta premier crus med en sammanlagd areal om 68.90 hektar.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Nu på 2000-talet har sköljt en liten trendvåg för druvsorten Carignan i vinvärlden. Från att tidigare i stort sett enbart varit en blandningsdruva tillsammans med andra sydfranska och spanska druvsorter, ser man numera allt fler helt eller närmast druvrena viner med Carignan. Det är glädjande, för den tidigare synen på sorten som enbart en volymproducent (upp emot 200 hektoliter per hektar!) som drog ner kostnaden i vinet genom att späda ut de dyrare druvsorterna Grenache, Syrah och Mourvèdre har nu förändrats. Idag vet vi – om vi inte redan tidigare visste det – att Carignan från framför allt äldre och bra belägna vingårdar bidrar med både färg, struktur, aromer och en betydelsefull syra i det slutliga vinet.
I Frankrike var det länge den mest planterade druvsorten just för sin volym, från ungefär 168 000 hektar för 45 år sedan till omkring 90 000 hektar idag. Av det återfinns det allra mesta i det stora området Occitanie (tidigare Languedoc-Roussillon) bort mot Provence med bara 3 300 hektar i södra Rhône. Även i Spanien, där druvsorten har sin födelseplats (uppe i Aragón), har sorten minskat till dagens cirka 7 200 hektar. Här är den viktigast i Katalonien (bland annat Priorat och Montsant) under namnen Samsó eller Carinyena, medan den i Rioja odlas på cirka 1 380 hektar och oftast kallas Mazuelo. Både i Frankrike och Spanien ser man idag ett fåtal druvrena viner med den här fina sorten, men i stort sett all Carignan i båda länderna går in i blandningar och därför är det här fortfarande en anonym druvsort för allmänheten. Däremot ser man ett antal viner buteljerade som Carignane (den lokala stavningen) i Kalifornien, där sorten idag täcker ungefär 970 hektar.

Ett annat land som utmärker sig och där Carignan numera är en trend, om än liten, är Chile. Här har sorten odlats sedan slutet av 1800-talet, men egentligen aldrig fått någon status. Detta kom att ändras omkring 2010 när grupperingen Vigno etablerades i Valle del Maule i den södra odlingszonen i landet. Syftet med Vigno var att rädda det lokala jordbruket och deras gamla vingårdar med den historiska druvsorten País, landets synonym för den spanska Listán Negre som kom hit på 1500-talet men numera knappt är intressant, och det skedde genom att ympa på Carignan på de gamla stockarna. Idag finns omkring 80 procent av landets närmare 900 hektar stora areal av Carignan just i Valle del Maule.

Det är härifrån veckans vin 2023 Glup! Carignan kommer. Vinet är glädjande nog gjort till 100 procent med Carignan som har skördats i gamla vingårdar med friväxande stockar i en vittrad granitjord med inslag av lera i Valle Itata som ligger i den större appellationen Valle del Maule. Vingårdarna har inte bevattnats och skördeuttaget är precis så lågt som krävs för att kunna göra högklassigt vin med Carignan, omkring 50–55 hektoliter per hektar. Jäsningen av de avstjälkade druvorna skedde helt naturligt i cementtankar och vinet fick sedan mogna i äldre 225 liter stora franska ekfat under ett år.
Vinet har en medelstor doft med läckert solmogen men ändå något frisk rödfruktighet och med en druvtypisk torkad örtkryddighet som tillför fina nyanser. Det är precis den här typen av doft man önskar i ett vin som ska matchas till höstens kött- och vilträtter som gärna kan ha sällskap av smörstekt svamp och rotsaker, vars fina sötma på ett utmärkt sätt möter upp vinet inbjudande frukt. Smaken är medelfyllig, som nämnts härligt fruktig och på så sätt len till texturen, men med en fint balanserande struktur av den druvtypiskt livfulla syran och de tydliga men fint polerade tanninerna.
Vinet är tillverkat av Viña Longaví som etablerades 2012 av den chilenska journalisten Julio Bouchon och David Nieuwoudt som är ägare och vinmakare på Cederberg i Sydafrika. Idén bakom Viña Longaví var – och är – att spegla den autentiska chilenska vinkulturen genom viner som huvudsakligen kommer från gamla inte bevattnade vingårdar. Man gör en svit av viner, bland annat ett med den klassiska chilenska druvsorten País och det här trevliga vinet med Carignan.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Det är egentligen alltid tid för goda viner från Rhône, både till sommarens grillade mat och till höstens mer rustika rätter med långkokt kött, grytor, rotsaker och svamp. Eller varför inte bara en klassisk pepparstek med viss hetta. Och tittar man på karaktär och kvalitet kontra pris finns det nog inte mycket i världen som slår ursprunget Côtes du Rhône – det är helt enkelt fantastiskt fyndmässiga viner.

Det här vinet bjuder på precis det man önskar från Rhônedalen, en härligt inbjudande solmogen rödfrukt signerad den dominerande druvsorten Grenache, läckert parfymerad med örtkryddor som torkad timjan, lagerblad och salvia från både Grenache och Mourvèdre. Smaken är varken kraftig eller lätt, utan bara härligt behaglig och lättgillad med fin fruktsötma, nästan sammetslena tanniner och en slags fräschör som är typisk för bra viner från södra Rhône som sällan har hög syra, och smaken dröjer sig kvar förhållandevis länge. Vinet är gott att dricka direktupphällt ur flaskan, någon dekantering behövs inte, men det är klokt att hålla sig till en temperatur kring 18 grader eller strax därunder för att ytterligare lyfta fram elegans och fräschör.
Sett till framställning är det typiskt det mest här i södra Rhône, i det här fallet en cuvée med cirka 60 procent Grenache, 20 procent Syrah och tio procent vardera av Cinsault och Mourvèdre, alla druvor från vingårdar med jordar som domineras av sandblandad lera. Efter jäsning sker blandning och lagring i stora foudres, aldrig i tankar eller små ekfat. Vinet har en alkoholhalt på cirka 14.0 procent. Den första årgången man gjorde var 2012 och produktionen uppgår idag till ungefär 60 000 flaskor om året.

Producenten heter egentligen Domaine du Pégau, men på det här lite enklare vinet (jämfört med firmans andra fantastiska viner), kallar man avsändaren Château Pégau. Det är mest en administrativ skillnad – det är fortfarande stjärnan Laurence Féraud som äger firman och gör alla viner som också har gjort det här vinet. Hon tog 1997 över efter sin på den tiden välkända far Paul (han och legendaren Henri Bonneau var bästa vänner) och har sedan dess lyft firman med högre kvalitet och mer specifika toppselekteringar. Ett exempel på det är vinet Châteauneuf-du-Pape Da Capo (första årgång 1998) som är ett av de allra bästa och mest eftertraktade vinerna i hela Rhônedalen. De årgångar hon inte gör det vinet buteljeras i stort sett samma vingårdslotter som vinet Châteauneuf-du-Pape Cuvée Laurence och det vinet är också exceptionellt bra. Det gäller också deras vanliga tappning Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée som är gjort i en klassiskt elegant och imponerande lagringsduglig stil. Lägg därtill deras vita vin från Châteauneuf-du-Pape så har man ringat in en av de bästa producenterna i södra Rhône.
Domaine du Pégau har en lång historia, familjen har odlat vin i södra Rhône sedan 1670 men bara gjort vinet själva i ungefär 150 år och det var först 1987 som de från sina då fem hektar stora vingårdar började buteljera vin under eget namn. Sedan 2012, då man köpte en 42 hektar stor vingård söder om Châteauneuf-du-Pape, har egendomen 70 hektar stor egen vingårdsareal. Man är allra mest känd för sina viner från Châteauneuf-du-Pape där man har 22 hektar stor areal fördelat över nio vingårdar. Ett par vingårdslotter är planterade 1905 och hör till de äldre i trakten.

Det är riktigt glädjande att Domaine du Pégau nyligen har fått en ny importör i Sverige, för under många år var vinerna nästan osynliga på vår marknad.

Importör i Sverige är Budbreak, www.budbreak.se

Att ta över ansvaret för en välkänd vinegendom som i flera decennier har styrts av en person som blivit synonym med regionen och närmast nått status som legend, det är inte enkelt. Ändå har Antoine Veiry sedan han 2018 tog över vinmakaransvaret för Château Bouscassé och Château Montus i Madiran efter sin styvfar Alain Brumont gjort det på ett fantastiskt sätt. Han kanske rent av har gjort vinerna en liten aning bättre och framför allt något mer eleganta.
Årgång 2021 var överlag svalare än normalt i sydvästra Frankrike, men den vårfrost som drabbade regionen i april kom inte att skada vingårdarna i Madiran i någon större utsträckning. Däremot skulle det svala året sträcka ut växtsäsongen så att skörden skulle bli senare, mot slutet av september fram till mitten av oktober. Den svala årgången ställer ju såklart krav på en så tanninrik druvsort som Tannat, som har betydligt större mängd polyfenoler (bland det tanniner) än exempelvis Cabernet Sauvignon, som kräver antingen mer värme och solljus alternativt längre växtsäsong för att nå full fenolisk mognad inför skörd. Den längre säsongen 2021 var dock en bidragande positiv faktor, men än mer måste man tillskriva skicklighet och noggrannhet hos vinmakaren Antoine för att ha lyckats så fantastiskt väl med årgångens viner.
I glaset hittar vi som vanligt ett mörkt vin, det är en av druvsortens signum, men vinet har en oväntad elegans och fräschör och en gnutta lägre alkoholhalt som gör vinet verkligt gott att dricka redan nu som ungt.
Vanligen brukar det anges att vinet från Château Montus görs med Tannat och lite Cabernet Sauvignon, men sanningen är numera att det också ingår lite Cabernet Franc i vinet.
”Eftersom vi har noterat att Cabernet Franc trivs väldigt bra här och ger viner med större finess, lite lägre pH, större fräschör och något lägre alkohol, har vi på senare år börjat använda den mer i våra cuvéer”, berättar Antoine.
I de senaste årgångarna är det ungefär tio procent vardera av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc som blandas med distriktets huvuddruva Tannat och intressant nog samjäses de tre sorterna trots att de inte alltid mognar precis samtidigt.
”Antingen håller vi Tannat i små boxar i kylrum ett par dagar medan framför allt Cabernet Sauvignon mognar, eller inleder vi den långsamma och svala jäsningen med Tannat och Cabernet Franc och blandar i Cabernet Sauvignon efter några dagar”, förklarar Antoine när vi diskuterar hur framställningen har förändrats under åren.
När Alain Brumont köpte den 25 hektar stora Château Montus år 1980 var varken egendomen eller distriktet Madiran särskilt omtalat. Det var mycket tack vare hans noggranna och tålmodiga arbete i vingårdarna och vineriet som världen under framför allt 1990-talet skulle förstå vad Tannat är för druva och vilka utmärkta viner man kan göra av den här i Madiran.
Tannat har sitt ursprung i Baskien i sydvästra Frankrike, där den har odlats i många hundra år. För omvärlden var det här alltid en ganska okänd druvsort eftersom nästan allt vin här dracks lokalt och egentligen aldrig omtalades som vin med Tannat, snarare vin från Madiran. Först på 1870-talet skulle det till viss del komma att förändras när franska basker emigrerade till Uruguay och då tog med sig Tannat dit. Intressant fakta är att det idag finns omkring 1 600 hektar med Tannat i Uruguay och cirka 120 hektar i grannlandet Brasilien och i dessa länder säljs mycket av vinet med druvnamnet på etiketten. Här i Madiran, som är ungefär 1 300 hektar stort totalt sett, dominerar Tannat men når inte upp till arealen för druvsorten i Sydamerika.

Vinet 2021 Château Montus är gott att dricka redan nu och de kommande två tre åren, men erfarenheten av vinet under de senaste decennierna är att det gärna ska luftas i karaff, gärna upp emot en timma före servering. Maten kan vara medelkraftig till smakrik, gärna klassiska kötträtter och helst med något tillbehör med fet textur som en sås eller potatisgratäng eller exempelvis smörstekt svamp för att fånga in tanninerna, som förvisso i den här årgången är förhållandevis fina. Har man tålamod rekommenderas tre till fem år flasklagring – till att börja med – i alla fall om man söker ökad komplexitet.
Priset har höjts en liten aning de senaste åren, men det är fortfarande ett väldigt bra köp!

Importör i Sverige är Wine Affair, www.winaffair.se

Bourgogne står alltid på innelistan även sedan priserna började rusa i höjden ordentligt för ungefär tio år sedan. Nu behöver man faktiskt inte misströsta – statistiken hjälper oss att hitta bra områden att botanisera i utan att bli ruinerade. Till att börja med ligger bara 31.97 procent av Bourgognes totala vingårdsarealen om 30 052 hektar i de två mest berömda områdena Côte de Beaune och Côte de Nuits, således kommer bara drygt tre av tio flaskor att potentiellt sett ligga i högprisläget. Bryter man ner detta ytterligare kommer bara 8.9 procent av hela Bourgognes vingårdsareal från de mest berömda byarna där priserna per automatik alltid ligger högt. Vidare är bara 10.2 procent av arealen klassificerad som premier cru och så lite som 1.3 procent som grand cru. Utifrån dessa uppgifter kan man utgå från att det är ganska lätt att hitta bra och autentiska viner till fullt rimliga priser – om vi blickar åt annat mindre berömt håll.
Så är det exempelvis med vinerna från byn Savigny-lès-Beaune som ligger strax utanför staden Beaune i den norra delen av Côte de Beaune, ett utmärkt läge som tyvärr är lite bortglömt. Särskilt stor är byn inte, omkring 375 hektar är planterat med vin och på drygt 334 hektar av dessa är det Pinot Noir som står i jorden. Byns viner är alltid väldigt sympatiskt prissatta och det gäller såklart också veckans vin, som dessutom kommer från en anrik och välrenommerad producent som man verkligen kan lita på – särskilt nu på 2000-talet när de har vässat vingårdsarbetet (de har arbetat ekologiskt och delvis biodynamiskt sedan 1993) och med det kvaliteten i vinerna.
Les Godeaux är en 7.57 hektar stor vingård med ett mycket bra läge på svalkande 340–360 meters höjd alldeles ovanför premier cru Les Lavières som är byns bästa vingård. Här har man en nästan helt sydlig exponering, vilket bidrar till en fin druvmognad och god fruktintensitet i vinet. I den här fina vingården har familjen Drouhin en 1.61 hektar stor del som heter Clos des Godeaux med fin kalkstensmärgeljord, planterad 1968 med Pinot Noir. För största finess har man låtit avstjälka alla druvklasar och sedan jäst musten i ståltankar med både nerpressning och överpumpning av skalkrosset, därefter har vinet fått mogna i deras svala källare under staden Beaune i 228 liter stora ekfat under 14–15 månader.
Och i glaset då? Jodå, här hittar vi en ung och aningen yppigt rödfruktig röd bourgogne i elegant och lättgillad stil, ung och mer primär än komplex och precis så öppen och charmerande som vinerna från byn Savigny-lès-Beaune brukar vara. Smakmässigt knappt medelfyllig men ändå fruktintensiv med visst djup, uppfriskande och med fina tanniner som ger vinet en fin nerv och struktur. Först mot slutet av smaken noterar man en liten känsla av ekfaten, men de är subtila och fint integrerade. Det är inget vin man behöver spara – det här dricks alldeles utmärkt redan idag och kommer hålla sig så här ungt och spänstigt i minst fem år till. Vill man lagra vinet till lite större komplexitet räcker det med några extra år därefter till kanske som mest tio till tolv år. Man ska såklart servera vinet något svalt, omkring 17–18 grader, och i ett typiskt bourgogneglas med rundad kupa för att lyfta fram all härlig fruktighet och elegans.

Om vinerna från Bourgogne nu ses som dyra kan det här vinet få visa en utmärkt röd bourgogne till ett fullt rimligt pris.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Så här uppför sig ett riktigt fyndvin – och så här uppför sig ett riktigt lagringsvin som utan omsvep har minst två decenniers liv framför sig från idag. Det är kanske inte sinnebilden av vad Beaujolais är och kan vara, en vanlig missuppfattning om vinerna från Beaujolais är nämligen att de alltid är lätta, mjuka och saftiga och ska drickas inom något år från lansering. Bakom det ligger tron att alla viner jäses med den slutna tankmetoden maceration carbonique, kolsyrejäsning, som resulterar i mörka viner med mjuk tanninstruktur och lättsam fruktighet. I och för sig är det den vanligaste metoden, men det betyder inte att alla viner gjorda på så sätt är just saftiga. Druvsorten Gamay kan nämligen ge ganska välstrukturerade viner, särskilt från bra vingårdar med gamla stockar i magert steniga jordar. Dessutom finns det många producenter som enligt en mer burgundisk filosofi jäser musten i tankar med klassisk skalkontakt och extraktion precis som i Bourgogne. Att Château de Jacques gör på det viset är inte så märkligt, man har nämligen sedan 1996 ägts av det stora vinhuset Maison Louis Jadot från norra Bourgogne (och innan det av en annan bourgogneproducent). Egendomen har de 87 hektar stora vingårdar, vilket gör dem till en av de större producenterna i norra Beaujolais. De största ägorna har man i byn Moulin-à-Vent (dessutom stora ägor i Morgon) i närheten av vineriet där man har 37 hektar fördelat över åtta vingårdslägen.

I vingården Champ de Cour i den centrala delen av byn Moulin-à-Vent har man 5.80 hektar. Vinifieringen inleds med att druvklasarna först kyls ner ordentligt över natten, därefter sorteras de för att sedan varsamt avstjälkas utan att druvorna krossas för mycket. Under fyra till sju dagar sker en långsam kallurlakning av druvskal och fruktkött i druvmusten, därefter kommer musten att med dess naturliga jäst börja jäsa i ståltankar och cementtankar och den processen sträcker sig över drygt tre veckor. Framställningen följer ett ultramodernt mönster som inte är särskilt vanligt här i Beaujolais även om flera producenter förlitar sig på den klassiskt burgundiska vinifieringen. Därefter kommer vinet att genomgå malolaktisk jäsning och lagring under cirka ett år i 228 liters ekfat som till 35–40 procent är nya.
Här finns egentligen allt som man kan önska av en bra modern beaujolais, men det är ett tydligt mer strukturerat och tätare vin än vad beaujolaisviner i genomsnitt brukar vara. Och det är ett riktigt bra vin som både vittnar om producentens skicklighet, den mer strukturerade känslan i vinerna från byn Moulin-à-Vent där magra granitjordar dominerar och den enastående årgången – den andra i rad och en årgång som inte hade några av de besvärligheter som odlarna i norra Bourgogne kunde erfara.

Har man inte druckit den här typen av beaujolaisvin tidigare får man nog svårt att placera vinet just i Beaujolais. När man serverar vinet ska man inte tänka beaujolaisvin i den klassiska bemärkelsen, snarare en högklassig bourgogne med struktur och potential att lagras. Visst är vinet gott redan nu, men då behöver det en god stund i karaff och gärna serveras till medelkraftiga rätter av kött som bör ha något krämigt tillbehör för att fånga upp strukturen. Ger man vinet fem års lagring börjar det poleras och bli alltmer elegant, ytterligare fem år än mer komplext precis som en riktigt bra bourgogne och därefter kommer det att utvecklas och hålla i ytterligare minst fem till tio år. Av den anledningen bör man köpa ett par flaskor och dricka dem undan för undan från nu och åtminstone tio år framöver. Har du tid och tålamod kan du gärna låta någon flaska fylla 20 år eller så … vid ett par tillfällen har över 30 år gamla viner härifrån njutits och dessa viner har inte varit gamla.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

I glaset hittar vi ett härligt fyndvin, så här bra och autentiskt vin till så här lågt pris hör inte till vanligheterna. Det man söker i ett välgjort vin med Grüner Veltliner är en renhet som bygger på frukt och ursprung snarare än vinmakning (således ingen ek eller vildjäst ”naturkänsla”), en fin ton av något fet citruston med nyanser av grapefruktskal, en ton av krossad vitpeppar och en kropp som varierar från lätt till fyllig beroende på vin och ambition och med livfull snarare än frisk syra och med en känsla av mineralitet. Det är precis det som definierar det här ungefär medelfylliga goda vinet, möjligen med en lite piggare syra än i genomsnittet för druvsorten. Och det är gott, lättgillat och väldigt användbart. Njut av det svalt serverat vid åtta till tio grader, som det är, till ostar och charkuterier, till inte alltför smakrika rätter med ugnsbakad (även kokt) eller lättstekt frisk med typisk vitvins- eller musselsås och till lättare ljusare rätter (smör- och gräddsåser snarare än rödvinssåser) med kyckling och ljust kött. Lämpliga smaksättare i maten är citronsaft till rätt syrabalans och vitpeppar. Det är inget vin man sparar, man dricker det nu och de kommande två åren.

En kort bilfärd norr om huvudstaden Wien ligger tre vindistrikt som har placerat Österrike i finrummet på den internationella vinkartan; längst i väster Wachau, i öster Kamptal och däremellan Kremstal. Sett till rykte är kanske Kremstal lite mer anonymt, därmed inte sagt att det skulle vara sämre. Här liksom i de två granndistrikten är det Grüner Veltliner (mest) och Riesling som är storstjärnorna och vinerna bjuder på lika fin druvkaraktär som känsla av plats och jordar.
Just det här vinet har dessutom fått sitt namn efter jordtypen löss (loess på österrikiska), som till sitt ursprung är skapad olika sedimentära bergarter som kalksten och dolomit (kalcium- och magnesiumkarbonat) som nöttes av alptopparna när inlandsisen smälte undan för drygt 10 000 år sedan. När allt smältvatten hade torkat upp skulle den här väldigt finkorniga jorden transporteras med vindarna och fylla upp fickor i landskapet och på sina håll skapa flera tiotals meter djupa och ganska kompakta jordlager. Som sådan är jorden mineralrik och alldeles utmärkt för vinodling, dels för att den är så pass porös att rankornas rötter kan tränga långt ner i sökande efter vatten och näring, dels mättas av vatten under vintern så att rankorna klarar av även långa och torra somrar. Den här jordtypen är särskilt passande för Grüner Veltliner som får en särskilt kritigt kittlande mineralisk spänst i smaken.
Weingut Müller är en familjeegendom som drivs i fjärde generation (grundad 1936) i den södra delen av Kremstal, inte långt från det historiska benediktinerklostret Stift Göttweig som har ett mäktigt läge på drygt 420 meters höjd med full utsikt över hela regionen. Familjens vingårdar omfattar idag 120 hektar och de sträcker sig från slättlandet nedanför klostret bort mot Mautern i östra Wachau. Odlingen sköts enligt naturliga principer. Firman har en bred produktion av framför allt Grüner-Veltliner (åtta viner, varav fyra utmärkta viner från enskilda vingårdslägen) och Riesling (sex viner). Man gör också fyra trevliga mousserande viner samt lite rosévin och några röda viner med framför allt Blauer Zweigelt.

Kremstal hör till den större vinregionen Niederösterreich och är där med sina 2 343 registrerade hektar vingård det fjärde största distriktet (Weinviertel är med 13 356 hektar det största, därefter kommer Kamptal med 3 802 hektar och Wagram med 2 451 hektar). Den allra viktigaste druvsorten i Kremstal är inte överraskande Grüner Veltliner med 1 337 hektar och med den och Riesling (231 hektar) gör man distriktets mest typiska vin, Kremstal DAC, ett lättsamt och friskt vin som har jästs i ståltankar till en måttlig alkohol. Det finns också en lite fylligare version med minst 13 procent alkohol som kan vara ekfatslagrad som buteljeras som Kremstal DAC Reserve.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Vid en resa till Rioja för snart tio år sedan stod enbart de mest klassiska producenterna på agendan. Syftet var att förstå huruvida de hade fastnat i det traditionella hantverket avseende framför allt ekfatslagring och lagringsklassificering och fortfarande gjorde viner som andas ett gammaldags Rioja. Efter att då ha besökt omkring 25 sådana klassiska bodegor framstod det ganska tydligt att de flesta firmor hade moderniserat sig mer eller mindre även om de fortfarande höll kvar vid kategorierna crianza, reserva och gran reserva. Ett par firmor hade dessutom kompletterat sin vinlista med nya viner med mer modern doft- och smakprofil. En av de firmor som stod ut allra mest på ett positivt sätt var Herederos del Marqués de Riscal som mitt i sitt historiska arv (grundad 1860, en av de allra första bodegorna i Rioja) upplevdes framåtblickande och modern. Och då är det inte den futuristiska och färgsprakande hotellbyggnaden intill lagerhusen som avses, utan hela filosofin från vingårdsarbete till vinifiering och lagring. Och vinerna som sådana förstås.
För den vinintresserade är det dock vingårdarna och vineriet som är mest betydelsefullt för att förstå firmans kvalitet. Idag har man ungefär 550 hektar stora egna vingårdar samt arrenden på ytterligare 970 hektar, det är således en stor firma. Redan när firman grundades var man en föregångare och lät lagra sina viner i små ekfat precis som man gjorde i Bordeaux. Här i Rioja var traditionen tidigare att lagra vinerna i tinajas, stora amforaliknande terrakottatankar. På 1900-talet har just ekfatslagringen mer än något annat kommit att bli en symbol för det typiska Rioja, och det klassiska.
Vinframställningen har alltid legat i framkant och 1995 blev man den en av de allra första i Rioja att använda sorteringsbord (bara Artadi och Bodegas Rémirez de Ganuza var före) för att höja kvaliteten. Sedan dess har utvecklingen fortsatt framåt.
Sedan 2000 arbetar man i ett toppmodernt vineri med 151 stora rostfria ståltankar om 250 hektoliter, i vilken musten jäses med skalen under temperaturkontroll och noggrann dataövervakning. Efter jäsning tappas det självavrunna vinet av och druvskalen ges en tre timmar skonsam press i nytillverkade korgpressar i trä, en utveckling som visar att man håller sig till klassiska metoder men använder sig av modern utrustning. Pressvinet hålls separat men används om man anser att dess kvalitet är godtagbar. En mindre mängd must jäses i tankar av cement, också det ett val för att maximera karaktär och kvalitet. Efter avslutad jäsning faller vinet ner en trappa för malolaktisk jäsning i någon av de 76 stora tankarna.
I takt med att kvaliteten konstant har förfinats lät man 2011 inreda ett helt nytt vineri för sina bästa viner i det hus där det allra första vineriet låg. I en intilliggande del av byggnaden har man ett stort antal ekfat, främst franska, som ligger i lager om två i långa gallerier. Totalt finns här omkring 37 000 ekfat, 225 liter stora och både franska och amerikanska. De franska används företrädelsevis till de exklusivare vinerna, medan de amerikanska till större del används till vinerna på nivån crianza och reserva.

Liksom föregående årgångar av sin gran reserva bjuder det här vinet på lika delar klassisk komplexitet som modernt djup och elegans och snyggt sammansatt smakbalans är det som rent smakmässigt definierar vinet. Vinet är gjort med Tempranillo från firmans äldre (minst 60–70 år gamla stockar, men också äldre upp emot 100 år gamla) och bättre vingårdar och vinet har sedan uppfostrats i franska ekfat under 24 månader samt strax över tre år i flaska innan det har fått lämna vineriet.
Att vinet idag är tio år gammalt är inget som känns och efter att ha njutit av flertalet årgångar och flaskor av Marqués de Riscal Gran Reserva från 1950- till 1980-tal vet jag att det här vinet har en enastående lagringskapacitet. Den klassiska känslan finns i både doften och den sammetslena smaken, men det finns också gott och frukt och kropp där och tanninerna är stilfullt polerade och håller tillsammans med syran smaken i utmärkt balans. Man kan inte begära att någon ska lagra vinet i flera decennier till – men köp gärna sex flaskor och låt åtminstone en eller två få bli minst tio år äldre från idag.
Oavsett när vinet dricks bör det serveras vid cirka 18 grader för finast balans och gärna efter en kort stunds luftning.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Kärt barn har många namn – från ursprungsnamnet Tinta de la Rioja till Tempranillo med lokala namn som Cencibel i La Mancha, Ull de Llebre i Katalonien, Tinta de Toro i Toro och Tinto Fino eller Tinta de País i Ribera del Duero. Det är inte bara namnet som är eget i de olika distrikten, genom århundraden av påverkan av jordar, klimat och andra odlingsbetingelser har druvsorten anpassat sig och utvecklat små egenheter i respektive område. Odlarna håller såklart sin egen version som den allra bästa.
Den här veckan tar vi oss till Ribera del Duero och hittar ett riktigt trevligt vin med en ganska djup och något fruktintensiv men ändå inte kraftig doft, snarare elegant och till viss del formad av jordarna. Om man lever i tron att de flesta spanska viner är formade av ekfaten i sig eller lagringen i ekfat, får man tänka om – det här vinet definieras av druvsort och terroir snarare än vinmakning och lagring. På så sätt kan man placera vinet i det ”moderna Spanien”. Ger man vinet en god stunds luftning växer doften i finess och komplexitet. I många fall är Tinto Fino en något mer tannindriven variant av Tempranillo, ofta till följd av den högre altituden här i Ribera del Duero som bjuder på svalare nätter och därmed ger ett ofta tjockare och mer tanninrikt skal hos druvorna. Nog finns det tanniner i den medelfylliga smaken och även om de tar för sig i fruktkroppen är de finlemmade och så pass behagliga att man inte behöver lagra det unga vinet för en naturlig avrundning. Om man inte vill förstås och då snarare för att vinet ska utveckla mer komplexa mognadstoner.

Vinet är gjort med 77 procent Tinto Fino, 13 procent Cabernet Sauvignon och tio procent Merlot. De tre sorterna vinifieras var för sig och efter jäsningen får vinerna mogna under 13 månader i 225 liter stora franska ekfat som till 25 procent var nya. Därefter skedde blandning och vinet fick sedan gifta sig samman och mogna i 5 000 liter stora foudres under fyra månader.

Det är första gången vi ser Bodegas y Viñedos Valtravieso i Sverige. Det hela började 1983 när de första stockarna planterades på den ungefär 100 hektar stora egendom La Revilla, belägen på 915 meters höjd vilket gör vingården till en av de högst belägna i appellationen. På den här egendomen lät man också bygga vineriet. De magra kalkstensjordarna här är utmärkta för framför Tinto Fino, som dominerar firmans idag 170 hektar stora vingårdsareal, av vilka nio hektar hittas i deras andra vingård Santa Maria. Med ny ägare 2002 har man satsat än mer och byggt ut och till vineriet 2006. Att man ligger i framkant och satsar stort på kvalitet och innovation visas bland annat genom deras serie El Manifesto de Valtravieso, där man i liten volym buteljerar unika viner som en del i deras studier av druvsorterna och vingårdarna.

Ribera del Duero har idag 27 253 registrerade hektar med vin och omkring 25 890 hektar av det är planterat med Tinto Fino, som enligt appellationens regelverk måste utgöra minst 75 procent av innehållet i det röda vinet (som står för 95 procent av regionens totala vinproduktion). Att man också tillåter bordeauxdruvorna Cabernet Sauvignon (totalt 279 hektar), Merlot (193 hektar) och Malbec (cirka 25 hektar) beror på att distriktets äldsta vinegendom Bodegas Vega Sicilia som grundades 1864 av Don Eloy Lecanda y Chaves hade Bordeaux som förebild och hämtade hem sticklingar därifrån. Det finns också 64 hektar med Garnacha här i Ribera del Duero, men den hör man än mer sällan talas om. Nytt sedan 2019 är att man också får producera vitt vin i appellationen Ribera del Duero och dessa gör med Albillo Real som idag odlas på 456 hektar.

Importör i Sverige är Vitis Wines, www.vitiswines.se