Nu när vi närmar oss jul och nyår är det läge att planera för festligheter med familj och vänner och då brukar champagne var en given komponent i kalaset. Det finns många stilar av champagne, men ingen är så elegant och fylld av finess och upplyftande fräschör som den stil som kallas blanc de blancs, rakt översatt till ”vitt vin av vita druvor”. Här i Champagne betyder det i stort sett Chardonnay – det finns ett fåtal hektar av andra gröna druvor, men i sammanhanget är dessa försumbara. Med 10 474 hektar är Chardonnay däremot en väldigt betydelsefull druvsort i Champagne och just blanc de blancs är en mycket hyllad vinstil.

I glaset hittar vi en riktigt läcker champagne, djup tack vare den generösa basårgångens fruktighet, fint texturerad tack vare viss vinifiering i ekfat och en krämig mousse, livfullt mineralisk och syrafrisk och med en fruktighet som bjuder på nyanser av gula äpplen och citronzest och med en komplexitet tack vare den stora andelen reserveviner. Totalt sett en inbjudande läcker, frisk och nyanserad blanc de blancs som är vansinnigt god att dricka redan nu. Vill man se lite mer mognadsnyanser får man hålla sig till tåls i fem sex år till – minst.
Hos Charles Heidsieck kommer druvorna till cirka 50 procent från byarna Oger och Vertus, båda belägna i området Côte de Blancs, klassificerade som grand cru respektive premier cru med graderingen 95 procent (det betydde, åtminstone tidigare, att champagnetillverkarna köpte druvor till 95 procent av årets fastställda druvpris, medan grand crus betalades fullt, 100 procent). Resten av druvorna kommer från tre byar i Montagne de Reims med statusen premier cru 95 procent; Trépail, Villers Marmery och Vaudemange, alla tre byar med dominans av Chardonnay i sina vingårdar. Därtill köps lite druvor från den oklassificerade byn Montgueux i Côte de Blancs och till mindre del från Aube i södra Champagne. Sammanlagt rör det sig om tio byar.
Alla komponenter vinifieras separat i ståltankar (cirka 75 procent) för att vinna renhet, finess och precision och i äldre ekfat (cirka 25 procent) för textur och komplexitet. Efter blandning av omkring 75 procent från basårgången 2020 och resten äldre reserveviner med ett snitt på cirka fem år, sker den andra jäsningen i flaskan följt av omkring fyra års lagring på jästfällningen. Vid slutkorkning tillsätter man en dosage på 8.0 gram per liter.

Den första gången Charles Heidsieck gjorde en blanc de blancs var 1949 – och då var vinstilen inte särskilt vanlig (den första chardonnaychampagnen hade gjorts 1905 av Salon).
Champagnehuset Charles Heidsieck grundades ett sekel tidigare, 1851, i Reims av den då bara 29 år gamla Charles Heidsieck. Han hade stora visioner och var så ambitiös att han tio år senare reste till Amerika för att marknadsföra sin champagne. Affärerna fick minst sagt bra och produktionen växte stadigt. Familjen Heidsieck nådde på sin tid en produktion på omkring 4.5 miljoner flaskor om året, men sålde sedan firman 1955. Under en tid fram till 1985 ägdes Charles Heidsieck av Joseph Henriot, sedan såldes firman igen och nu till det stora spritföretaget Rémy Cointreau. Trots sin storlek och sina finansiella muskler skulle de märkligt nog inte lyckas särskilt väl med varumärket Charles Heidsieck och förklaringen var nog att Rémy Cointreau också ägde prestigeladdade Krug, som fick den mest av ägarnas uppmärksamhet, och Piper-Heidsieck som är ett stort märke av enklare kvalitet och därför fick bli deras volymchampagne.
Av den anledningen sålde de 2011 champagnemärket Charles Heidsieck till en mindre fransk gruppering med exklusiva produkter och sedan dess har gjort Charles Heidsieck gjort ett fantastisk lyft. Vid tiden för ägarbytet gjorde man cirka 250 000 flaskor champagne årligen, numera omkring en miljon flaskor, men alltjämt är man ett av de minsta av alla champagnehus som både äger mark och köper till druvor (cirka 85 procent av behovet) från kontrakterade odlare. Och kvaliteten är det minsann inget fel på – idag är Charles Heidsieck en av de mest hyllade producenterna i Champagne.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Etiketten och vinets namn avslöjar att vinet är gjort med druvor som har vuxit i byar klassificerade som grand cru – således de mest välrenommerade i Champagne. Just det finare och lite mer nobla är också det första intrycket man får när man lägger näsan över glaset, en spontan känsla av underbar balans. Här finns finessen, citrusfrukten och blommigheten som i Chardonnay och den lite rikare äppelfruktigheten och ett visst djup som i Pinot Noir, dessutom en fint kritig känsla av jorden. Doften känns varken ung och stram eller mogen och utvecklad, snarare någonstans i gränslandet däremellan. Smaken är medelfyllig och mjukt fruktig med en uppfriskande fin syra som får spänstig assistans av mineraliteten och det är precis lagom torrt – därmed oerhört lättgillat.
Den här champagnen njuter man av precis som den är, svalt men inte för kallt serverad vid cirka tio grader så att kylan inte dämpar och döljer doftens och smakens allra finaste nyanser. Av precis samma anledning bör man avstå från den smala champagneflöjten och välja ett glas med viss kupa. I ensamt majestät njuter man av den till fullo, men det är ju också en underbar champagne att kombinera med milda rätter från havsriket: en tartar eller carpaccio med vit fisk snarare än fet och röd fisk (sådan fisk kan skapa en viss beska i mötet), en lätthalstrad pilgrimsmussla med fin smörsås eller milda fiskrätter med klassisk vitvins- eller champagnesås. Och såklart till milda till medelkraftiga komjölkostar.

Champagner som den här dricker man oftast unga, när frukt och mineralisk och syrafrisk spänst är som livligast, men det är också intressant att låta dem vila i stillhet i åtminstone fem sex år då de börjar utveckla de första stråken av mognad. Det är nu som lite mer brödiga och äppelfruktiga nyanser börjar träda fram och i det läget kan man också addera lite stekta toner i maten – såsom stekt fisk, halstrade skaldjur, smörstekt toast eller krutonger eller bara en sådan detalj som rostade pinjenötter eller hasselnötter.

Taittinger är ett fantastiskt vinhus med både historia och status. Firmans mest kända champagne är prestigen Comtes de Champagne, en blanc de blancs som gjordes första gången 1952 och sedan dess har gjorts 48 gånger, dessutom en rosé som har gjorts sedan 1966. Just veckans champagne är kanske lite mindre känd, men är en tydlig uppgradering från firmans årgångslösa Brut Réserve och årgångstappningen Brut Vintage. Jämfört med Brut Vintage, som görs med druvor som till cirka 70 procent kommer från byar klassade som grand cru, görs Prélude Grand Crus uteslutande gjord med druvor från grand crus. Cuvéen är ungefär lika delar Chardonnay från byarna Avize och Le Mesnil-sur-Oger i Côte de Blancs och Pinot Noir från byarna Ambonnay och Bouzy i Montagne de Reims. Jäsningen av basvinerna skedde i rostfria ståltankar och efter den andra jäsningen i flaska stäckte sig lagringen på jästfällning över 48 månader innan dégorgering. Man lade då till en dosage på 11.0 gram per liter, vilket är lite högre än i genomsnitt idag, men den har mer bidragit till en mjukhet och rondör i smaken än en sötma.
Vill man redan nu börja plantera för årets slutfester och såklart också nyåret, är det här en stark kandidat till det.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Rosso di Montalcino är det lättare och tidigare mognande versionen av vinerna från Montalcino i södra Toscana, man kan utifrån den tanken se det som ett andravin till det mer seriöst strukturerade och långlivade vinet Brunello di Montalcino. Däremot är det inte ett enkelt vin, Rosso di Montalcino från bra producenter är ofta minst lika bra som vinerna från Chianti Classico och toppfirmor där.
I glaset hittar vi en skolboksmässig doft av Sangiovese, eller Sangiovese Grosso som den lokala versionen heter här i Montalcino. Mörka körsbär som är på gränsen till att torka lätt, ljusare nyanser av sura röda körsbär som lyfter elegansen, en slags balsamisk komplexitet och en delikat cypressliknande kryddighet – men ingen ek, här är det druvsorten som talar snarare än vinmakaren. Smaken är medelfyllig och inbjudande läckert rödfruktig med en uppfriskande syra som är minst sagt aptitretande. Tanniner finns också med i bilden, tydliga och fint strukturerande, men inte alls så markerade som de kan finner i det större syskonet Brunello di Montalcino. Mot slutet av den medellånga och goda eftersmaken en liten känsla av bitterhet. Det här är gott, verkligen gott, och man njuter av vinet som ungt för fruktens skull eller om fyra till sex år då tanninerna har slipats av en liten aning.

Brunello di Montalcino är en cirka 2 100 hektar stor appellation som fick status som DOC år 1966, samtidigt med Chianti och Chianti Classico, och som uppgraderades till DOCG år 1980. Vingårdarna ligger runt omkring byn Montalcino, som reser sig på en kulle över det böljande landskapet, och de är uteslutande planterade med Sangiovese Grosso, något annat tillåts inte här. Vinet är vida känt för sitt långa liv, inte minst gäller det vinet från områdets absolut största fixstjärna, Biondi-Santi. Vid ett besök på egendomen för över 25 år sedan berättade vinmakaren här att ambitionen är att vin ska klara av källarlagring i hundra år. Nu är det inte så att vinerna behöver så lång lagring, men efter de obligatoriska fyra åren i fat och flaska (eller fem år om det är en riserva) hos producenten kan det ändå vara klokt att ge vinet ett par tre års ytterligare lagring.
Det är då vintypen Rosso di Montalcino kommer väl till pass. I grunden är det här ett vin som ofta kommer från lite yngre vingårdar, men det finns också marker (omkring 510 hektar) som är avsedda just för den här vintypen, dessutom finns det lite andra regler avseende skördeuttag (lite högre) och tekniska mätvärden som syra och torrextrakt (dessa är något lägre än för Brunello di Montalcino). I alla tider har man egentligen gjort den här typen av lite mer tidigt mognande och om man så vill vardagsvin, men 1983 skapades också en egen appellation med status DOC för Rosso di Montalcino. Också för det här vinet gäller såklart druvsorten Sangiovese Grosso.

Det här vinet har vinifierats i cementtankar vid maximalt 30 grader, därefter dragits över till stora slavonska ekfat (botti) för lagring under tre år. Vinet behöver ingen vidare lagring hos dig, om du inte vill, det dricks med fördel nu och de kommande åren vid cirka 18 grader (helst inte varmare, man vill ju åt vinets fräschör) i glas med bordeauxkupa eller liknande. Visst kan man dricka det precis som det är med lite salta och feta ostar och charkuterier, men det är tillräckligt seriöst för att ställas fram vid den finaste av middagar. Ljust kött som fågel och kalv gör sig bra, precis som nötkött. Låt gärna ett tillbehör med sälta och syra rent smakmässigt och något fet konsistens finnas med i rätter för att till fullo integrera vinets syra och tanniner.

Och Biondi-Santi, vilken är deras historia? Vinegendomen grundades 1840 av Clemente Santi som redan då hade ambitionen att göra traktens bästa och mest långlivade viner. Till skillnad från alla andra vänner som gjorde viner här i Toscana, bland dem baronen Ricasoli, hade Clemente inte en tanke på att blanda druvsorter till sitt vin – han skulle göra vin uteslutande med Sangiovese. Han faktiskt den första att göra så och därmed lade han grunden till den vintyp vi idag känner som Brunello di Montalcino. Det var dock hans son Ferruccio Biondi-Santi som upptäckte och renodlade den klon av Sangiovese som har kommit att kallas Sangiovese Grosso som idag är druvan i Montalcino. Han slutade också att använda en del torkade druvor för att ge vinet större kraft, en anrik metod som kallades governo. Och med allt det hade vintypen Brunello di Montalcino skapats.
Idag har Biondi-Santi över 100 hektar stora vingårdar i ett par egendomar, men den mest berömda är Tenuta Greppo i Montalcino där man har cirka 25 hektar stor vinodling.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Med den sensommar och höst vi har haft då våra skogar har invaderats av svamp, känns det inte mer än rätt att vi nu kan luta oss tillbaka och njuta av en underbar barolo till allehanda svamprätter. Det må vara något så snabblagat som en toast av smörstekt eller grillat bröd med stuvad svamp och lite riven ost, en pastarätt med smörstekt svamp och parmesanost, en klassisk risotto med karljohansvamp eller tryffel eller något kött (fågel, vilt, nötkött, fläskkött) serverat med en gräddig svampsås. Eller en härlig svampsoppa med brödkrutonger. Det vinerna från Barolo och andra viner med Nebbiolo behöver är något med den fet textur och gärna också en viss sälta för att fånga upp och därmed runda av tanninkänslan något. Därmed kommer även unga viner med tydlig strävhet att kännas mer behagliga i munnen.
Inga ”finare viner” är så i ropet som de från Barolo och i mitten av oktober fanns det 457 artiklar i Systembolagets sortiment och beställningssortiment. Fem av dessa viner (inklusive tre som lanseras på websläppet den 7 november) kommer från Massolino, en firma som verkligen imponerar. Det spelar egentligen ingen roll om du väljer deras eleganta Langhe Chardonnay, deras billiga och lättgillade röda instegsviner Langhe Nebbiolo (299 kr), Dolcetto d’Alba (189 kr) eller Barbera d’Alba (249 kr), deras uppsättning av viner från Barolo eller det nya från Barbaresco, eller varför inte flirtvinet Moscato d’Asti, du kommer alltid att få ett verkligt välgjort och gott vin. Massolino står för genuinitet och kvalitet.

Precis som förväntat av ett bra barolovin är det här vinet förhållande ljust i sin klarröda färg, Nebbiolo ger aldrig mörka och täta viner med kraft, även om druvorna från Serralunga d’Alba (som dominerar i det här vinet) och Castiglione Falletto hör till de lite doft- och smakrikare. Doften är medelstor och aromatisk med fina röd körsbärs- och nästan jordgubbsliknande toner och det finns också en fin rosenblommighet och en nyans av jordighet. Tack vare att den 30 månader långa lagringen ägde rum i 2 400 till 4 500 liter stora äldre ekliggare finns det ingen karaktär av ek i vinet – här är det druva och plats som gäller.
Smaken är medelfyllig som mest, charmerande fruktig med fin textur och med en läckert uppfriskande syra och en känsla av kalkstensmineralitet. Tanniner finns det gott om, det ska det göra i vinerna från Barolo, men de är fint avrundade och känns därför välbalanserade i den totala smakupplevelsen. Är man vän av baroloviner dricker man gärna det här vinet direkt, serverat något svalt i bourgognekupa och helst efter en korts stunds luftning i karaff. Söker man lite mer polerade tanniner och framför allt större portion av komplexitet, kommer det med fem till tio års lagring.

Det är inte bara den vinodlar- och vinmakarmässiga utvecklingen som har säkerställt kvalitet och stil i Barolo, den senaste tiden har området också fått viss hjälp av Moder Natur med en svit av fina år. Årgång 2017 gav trots det torra och inledningsvis varma klimatet viner med god fräschör (tack vare svalka mot slutet av växtsäsongen) och överlag en utmärkt balans, vilket också gäller för årgång 2018 som inleddes med en ovanligt fuktig vinter och hög nederbörd under våren. Flera odlare har beskrivit årgången som ojämn och besvärlig, men de odlare som hade is i magen och vågade vänta ut skörden till slutet av september och början av oktober kunde göra verkligt fina viner. En årgång som många har kommit att älska är 2019, som lokalt beskrivs som en klassisk årgång med tydliga (men fina) tanniner och god syra, men i mer rimlig mening bör få tillägget att vinerna är förtjusande i sin parfym, fruktighet, blommighet och silkiga textur.
Hur är det då med 2020, som är det här vinets årgång? Till att börja var 2020 året mitt i Covid-19, då arbetet som sådant blev annorlunda än normalt, men det var också en något svalare årgång än i genomsnitt. Sett till vinerna blev 2020 en väldigt klassisk och högklassig årgång som förenar en tydlig men fin tanninstruktur med en uppfriskande syra och en i stort sett lika elegant och charmerande frukt som årgång 2019 bjöd på. I slutändan ytterligare en fin årgång.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Champagne är såklart det mest berömda mousserande vinet i Frankrike, men långt ifrån det första. De första försöken till mousserande vin i Champagne lär ha gjorts i mitten av 1600-talet, lite mer än ett sekel efter att mousserande vin hade tillverkats i Limoux i södra Frankrike år 1531. Den vintypen kom senare att kallas Blanquette de Limoux och blev så typisk för området att den erhöll status som appellation redan 1938, strax efter att det franska systemet för ursprungsskydd och vinappellationer hade etablerats 1935. Metoden som användes kallades méthode ancestrale och innebär en slutjäsning i flaskan utan dégorgering (att ta bort jästfällning och tillsätta kork och grimma), precis så som dagens pet nat tillverkas. Först 1990 etablerades en egen appellation för Crémant de Limoux, en vinstil som görs med samma klassiska metod med den andra jäsningen i flaskan som i Champagne. Också i Bourgogne hade man varit tidig med att tillverka mousserande viner och de första dokumenterade försöken gjordes 1830. Också här tillämpade man den klassiska metoden som i Champagne, men det var först 1976 som vinerna ändrade namn från Bourgogne Mousseaux till det lite finare Crémant de Bourgogne och då även fick status som appellation för det. Idag är Crémant de Bourgogne det kanske mest kända och största mousserande franska vinet utanför Champagne. Omkring 2 000 hektar av marken i Bourgogne används för odling av druvor till mousserande vin.

År 1976 fick också Crémant d’Alsace och Crémant de Loire status som appellationer, trots att man även i dessa områden hade gjort mousserande viner enligt den klassiska metoden långt tidigare. De mousserande vinerna i Bordeaux fick vänta ända till 1990 innan deras status kom och den ytterst småskaliga vintypen Crémant de Die i den södra delen av norra Rhône fick sin appellation 1993. I Savoie fick Crémant de Savoie appellationsstatus så sent som 2014.

Här i Jura har man en omkring 300 år lång tradition av mousserande vin, men det var först 1995 som appellationen Crémant de Jura skapades. Även om den blott 1 950 hektar lilla vinregionen har blivit mäkta populär på 2000-talet och mest blivit känd för sina strama och eleganta vita viner med främst Savagnin och Chardonnay och både rustika och eleganta röda viner med Trousseau, Poulsard och Pinot Noir, görs det faktiskt omkring 1.7 miljoner flaskor crémant om året här. Så mycket som 80 byar om totalt 515 hektar stor vingårdsareal får stå som avsändare för vintypen och regelverket kräver handskörd och produktion enligt den klassiska metoden med minst nio månaders lagring med jästen innan dégorgering.
För vit crémant krävs minst 70 procent av sorterna Chardonnay, Pinot Noir och Trousseau, resten kan vara andra för appellationen godkända sorter. Bara tio procent av produktionen av mousserande vin är rosé.

Veckans vin kommer från Frutière Vinicole d’Arbois som grundades i januari 1906 och blev ett av landets allra första kooperativ. I sviterna av mjöldaggsepidemin på 1850-talet och förödelsen efter vinlusen från 1870-talet och framåt, var Jura hårt ansatt. Från över 20 000 hektar minskade vinodlingen till ett par hundra hektar och det dröjde en bra bit in på 1900-talet innan man kom upp i en areal som motsvarar dagens. Det här kooperativet kom därför att spela en nyckelroll i att Jura överlevde den svåra prövningen. Idag har kooperativet omkring 100 medlemmar som från sina sammanlagt 250 hektar stora vingårdar producerar lite mer än en miljon flaskor årligen.
Vinet har gjorts med cirka 60 procent Chardonnay och 40 procent Pinot Noir, vinifierat i ståltankar och sedan blandat för buteljering och en andra jäsning i flaskan. En detalj som har gjort vinet lite mer nyanserat är att lagringen sträckte sig över 18 månader, dubbelt så lång lagring som regelverket kräver, och man har också varit försiktig med tillsatsen av dosage, bara 6.0 gram per liter.
Det är gott om aptitretande frisk fräschör i frukten i både doft och smak, förvillande lik det man finner i crémants från norra delen av Bourgogne (området kring Chablis). Man får också en viss förnimmelse av jästlagringen som ger en viss komplexitet. Smaken är någonstans mitt emellan lätt och medelfyllig, absolut torr och svalt fruktig med fin syra och kolsyremousse och dessutom en lite kritig mineralisk känsla. Det är ett härligt vin att dricka nu och de kommande två tre åren och tack vare fräschören och den helt torra smaken är det här en utmärkt aperitif. Serverar man vinet till tilltugg eller mat bör det vara lite mildare rätter som är utan sötman men gärna har en fin sälta och syra för att balansera vinets friskhet och syra.
Vill du bjuda på ett snyggt och gott vin med ett för de flesta vindrickare något udda ursprung är det här ett perfekt vin. Sval servering kring åtta grader är lämpligt och helst i ett vitvinsglas med viss kupa.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det är lätt att tycka synd om distrikt som Navarra, som ligger i direkt anslutning till betydligt med omtalade distrikt – i det här fallet Rioja – och därmed nästan oundvikligt hamnar i skuggan av sin mer berömda granne. Medan de flesta vinkonsumenter vet lite eller kanske rent av mycket om Rioja, känns Navarra lite mer anonymt. Av precis den anledning får det lov att bli Navarra den här veckan, och ett vin som verkligen kan sägas vara ett fynd. Kan ett bra vin egentligen kosta så här lite?

Vi börjar i rätt ända, med distriktet Navarra som fick sin status som DO (Denominación Origen) år 1967. Redan där låg man något efter, Rioja fick sin status redan 1953. Sådana tekniska aspekter kan man lägga åt sidan för att istället fokusera på vad Navarra är. Går vi tillbaka 100–150 år i tiden var det Garnacha som sågs som områdets bästa druvsort och den dominerade stora arealer här. Och till skillnad från det röda vinet i Rioja var det faktiskt smakrikt rosévin som gällde i Navarra, eller clarete som spanjorerna själva kallade vinet för. Glöm de bleka versionerna rosévin som har blivit populära i södra Frankrike de senaste decennierna, i Spanien och så också här i Navarra gjordes vinerna med längre skalkontakt så att de fick djupare färg och även en del struktur från skalen. I många fall valde man också att lagra sin clarete i ekfat under några år så att vinet vann mer komplexitet.
Garnacha och rosévinet lever alltjämt kvar i den lokala vinkulturen, vars vinodlingar idag täcker 11 025 hektar – mindre än en femtedel mot granndistriktet Riojas vingårdsareal. I mer modern tid har både vitt vin och rött vin tagit för sig, inte minst sedan de franska sorterna Chardonnay, Merlot och Cabernet Sauvignon introducerades i början av 1980-talet. Samtidigt fick de klassiska sorterna Viura och Tempranillo och till del också Garnacha se sig något tillbakaträngda, men alltjämt står de spanska sorterna för cirka 70 procent av distriktets vingårdsareal. Och det är rött vin och rosévin (clarete) som med hela 90 procent dominerar vinproduktionen.

Förutsättningarna att odla vin i Navarra är det minsann inget fel på och ser man till övrigt jordbruk är Navarra ett perfekt område för otaliga grödor, bland annat sparris, kronärtskocka och olika typer av paprika- och pepparfrukter. Djurhållning har också varit en del av kulturen här och därför hittar man både boskap och får – och med det en fin get- och fårostkultur. Matmässigt hittar man precis allt från pintxos (den lokala kulturen av tapas) till fantastiska restauranger som har belönats med stjärnor i Guide Michelin.
Klimatet påverkas av svalka från Atlanten och Biscayabukten i norr, men vingårdarna ligger ändå skyddade från oväder av berg och nederbörden ligger i regel kring 600–700 millimeter om året. I de sydöstra delarna av distriktet tränger det faktiskt också upp lite medelhavsklimat, precis som i södra Rioja, och här når nederbörden sällan mer än 500 millimeter om året. Det finns också ett positivt klimatinslag från Ebrodalen, som också präglar stora delar av Rioja.
Vinodlingen breder ut sig över slättland, dalgångar och sluttningar på cirka 250 till 650 meters höjd och jordarna här är som gjorda för premiumviner; kalksten och alluvial märgel med inslag av lera och järnoxid.

Veckans vin kommer från Bodegas Gran Feudo som har gjort vin här sedan 1872. Det är på sitt sätt ett rätt typiskt modernt vin från Navarra, där både spanska och franska druvsorter har använts. I genomsnitt var stockarna cirka 40 år gamla. Vinifieringen har skett med den naturliga jästen vid cirka 28 grader i ståltankar på modernt vin, därefter tappats över till 225 liter stora fat av amerikansk och fransk ek för malolaktisk jäsning och lagring under 18 månader. Resultatet är en skön kombination av ljusare och mörkare frukter, av klassisk känsla och modernt hantverk – och det är rätt trevligt. Inte storslaget, men gott och fullt njutbart att dricka nu och ett till två år framöver. Och som sagt – priset är fenomenalt.
En detalj som inte alls har med vin att göra, men ändå är intressant är det vackra landskapet här i Navarra. Många scener i den kritikerrosade serien Games of Thrones har faktiskt spelats in just här.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det här vinet har figurerat i tidigare årgång som Veckans Vin här på Vinlegender, men det är lika aktuellt i sin nya årgång. Druvorna till Ritual Chardonnay kommer från den kustinfluerade Valle Casablanca där friskhet och elegans är två verkligt rimliga beskrivningar för vinerna. För bara fyra decennier sedan var den chilenska vinodlingen till största del centrerad till Valle Central söder om Santiago de Chile, och allra främst Valle Maipo och till viss del till Valle Aconcagua i norr. Med Valle Casablanca skulle chilenska vinodlare och vinmakare snabbt förstå fördelarna med närheten till det svala havet. De första vinstockarna planterades i den ungefär 30 kilometer långa öst-västligt orienterade dalgången i mitten av 1980-talet. Resultatet såg man i början av 1990-talet och det blev milt sagt överväldigande – aldrig tidigare hade man gjort viner med Chardonnay och Sauvignon Blanc med sådan fräschör som just här. Och det blev faktiskt startskottet på den chilenska vitvinsrevolutionen.

Dalgången ligger ungefär 100 kilometer nordväst om Santiago de Chile och hör märkligt nog till vinregionen Aconcagua. I sig känns det orimligt eftersom Valle Aconcagua är mycket varmare, men sedan kustnära och svala Aconcagua Coast utvecklades för drygt 15 år sedan känns det ändå rimligt. Nederbörden ligger i snitt på cirka 550 millimeter om året och klimatet är svalt, det blir sällan varmare än 26–28 grader mitt på dagarna. På eftermiddagarna sveper det in svalkande kustvindar och dimmor som drar ut på druvmognaden och är undergörande för vinernas aromer och fräschör.
Av de ungefär 3 600 hektar som idag är planterat här står Chardonnay för hälften. Just tack vare Valle Casablanca skulle Chardonnay bli en av landets viktigast gröna druvsorter, idag nummer fyra (efter Cabernet Sauvignon, Sauvignon Blanc och Merlot) med totalt 11 415 hektar av landets totala areal om cirka 214 000 hektar.

I vineriet hos Viñedos Veramonte pressas druvklasarna varsamt och musten jäses sedan i en kombination av cementägg och 400 liter stora franska ekfat som bara till 20 procent är nya. Det är en ambitiös proportion nya ekfat till ett så billigt vin, men faten är snyggt integrerade i vinets friska fruktkropp. Man ger vinet en kort tids lagring på jästfällningen med viss bâtonnage för att öka texturen, därmed inte sagt att vinet har fått den smöriga karaktär som så ofta förknippas med tekniken bâtonnage.

I glaset hittar vi ett vin i mer elegant stil, friskt fruktigt med bara ett litet uns av solmognad och med riktigt fin och diskret vaniljsöt och kryddig ekfatsnyans. Smaken är knappt medelfyllig och mjukt texturerad med finstämd och sval frukt och en härligt uppfriskande syra. Det bör drickas svalt, omkring tio grader är lämpligt, och det kan serveras som aperitif på egen hand eller till mildare tilltugg som hellre bjuder på en syrafrisk och salt smaksättning söt. Fiskrätter bör ha samma balans – färska ostron, vitvinskokta musslor, milda fiskrätter (kokta, ugnsbakade eller gratänger) med vitvinssås med fin syrafrisk smaksättning med citron. Och som vanligt med den här typen av elegant fruktiga vita viner, till färskostar och komjölkostar … men skippa söta marmelader och liknande, det här vinet är för torrt för sådana smaker.
Viñedos Veramonte som grundades 1995 av visionären Agustin Huneeus. Han blev en av de allra vinodlarna i Valle Casablanca när han lät plantera 40 hektar med Sauvignon Blanc. Sedan 2017 ägs Viñedos Veramonte av den stora och kvalitetsdrivna sherry- och brandyfirman Gonzales Byass och man har idag en 350 hektar stor sammanhängande vingård i Valle Casablanca samt ytterligare cirka 150 hektar stora vingårdar i Valle Colchagua och Apalta. Allt detta är ekologiskt certifierat och de flesta viner är också vegancertifierade, exempelvis just detta. Ytterligare en certifiering är intressant, Fair for Life. Det rör sig om en organisation som etablerades 2006 som värnar om bönders och medarbetares socio-ekonomiska villkor för att skapa rättvisa och möjlighet till goda och lönsamma arbetsförhållanden. Idag är drygt 700 företag i 70 länder certifierade och det påverkar direkt över en kvarts miljon människor.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Firman Tua Rita har legat på min personliga topplista bland italienska producenter i långt över två decennier. Skillnaden mot mina tidiga upplevelser, är att vinerna idag faktiskt är än mer polerade och imponerande. För den här Veckans Vin tar oss därför ner till Tua Rita i Maremma vid den toskanska kusten, ett knappt en halv miljon hektar stort område som sedan början av 1990-talet har vuxit till ett fantastiskt vindistrikt med idag 8 770 hektar stora vingårdsareal. Vinodling var emellertid inget nytt påfund här i Maremma, redan på 700-talet till 400-talet före Kristus hade etruskerna odlat vin här, men efter att de försvann gick också det mesta av områdets vinodling ur tiden.

I den omfattande kvalitetsutvecklingen i Italien för omkring tre decennier sedan och med stor uppmärksamhet på vinerna från Bolgheri som också ligger ute vid kusten, vände ett flertal välkända vinfirmor blickarna till det här området, där det på sina håll redan fanns ett par vinodlingsområden. Det mest omtalade av dessa var Morellino di Scansano (Morellino är en variant och en synonym för Sangiovese) som fick status som DOC redan 1978. Dessutom fick området som sådant status som Maremma DOC några år senare, 1983.
De nytillkomna vinfirmorna investerade i vad som på den tiden var förhållandevis billigt land för att röja den vildvuxna marken och plantera vingårdar. Fram till 1930-talet hade stora delar av området varit knappt brukbar mark, här och var snarast våtmarker, men med tiden hade pinjeskog tagit över – och den röjdes nu på de för vinodling på de mest lämpade ställena.

Området Maremma sträcker sig från kusten vid Livorno i norr, genom Grosseto och ner söderöver mot Lazio och i öster gränsar det till appellationen Brunello di Montalcino. Under 1990-talet fick området alltmer uppmärksamhet, delvis för att Morellino di Scansano hade vuxit i areal till drygt 1 100 hektar och i kvalitet så att området 1996 fick status som DOGC. Ett annat område, det blott 119 hektar stora Montecucco, uppgraderades 1998 också till DOCC för Sangiovese. Idag är Maremma den tredje största appellationen i Toscana, bara Chianti och Chianti Classico är större.

Idag är Maremma ett välkänt och välmående vindistrikt med ett typiskt medelhavsklimat och en omfattande vinproduktion som till ungefär 65 procent utgörs av rött vin. Sangiovese tillsammans med framför allt bordeauxdruvorna Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc (som är mycket lovande här) och Merlot dominerar, men man hittar också Syrah som i vissa viner kan imponera. Dessutom hittar man såklart ett antal klassiska toskanska druvsorter. En liten mängd rosévin produceras också, men det vita vinet har med framgång tagit för sig och står idag för cirka 31 procent av produktion. Den fint blommiga, citrusfruktiga och lätt pinjekryddiga sorten Vermentino är den stora stjärnan bland de vita vinerna och ungefär 750 hektar av marken är hem för denna sort.

Perlato del Bosco är ett av flera utomordentligt fina och välgjorda viner från Tua Rita, som är en av områdets allra bästa producenter. Allt började redan 1984 när Rita Tua och Virgilio Bisti köpte en liten egendom utanför Suvereto söder om Bolgheri. Här fanns ett par hektar vingård, men Rita och Virgilio hade större ambitioner och började plantera ännu mer vin. Ambitionen låg också på kvalitet och de kunde snabbt visa att de hade potential att odla och producera några av landets mest hyllade viner. Redigaffi, som gjordes första gången 1992, är ett exempel på det och sedan lång tid tillbaka rankas det tillsammans med Masseto från Tenuta dell’Ornellaia som landets bästa vin med Merlot. Även vinet Per Sempre hör till de allra bästa i landet i sin genre, druvsorten Syrah. Idag har Tua Rita ungefär 65 hektar stora vingårdsägor och den årliga produktionen av ett dussin viner når omkring 220 000 flaskor.
Veckans vin är ett druvrent vin gjort uteslutande med Sangiovese med första årgång 1992. Det har jästs med den naturliga jästen i koniska ektankar med upp emot en månads skalkontakt och sedan lagrats i en kombination av 2 000 respektive 4 000 liter stora ekfat under totalt cirka 18 månader.
I glaset? Ett väldigt elegant vin med en modern känsla av sorten Sangiovese, solmoget körsbärsfruktig och diskret örtkryddig men också med ypperlig balans där varken frukt eller ekfat tar för sig för mycket. Med tiden i glaset växer vinet i intensitet, ett tecken på att viner har goda framtidsutsikter om man vill lagras det vidare i fem sex år. Smaken är lika fint balanserad och stiligt texturerad och med druvtypiska men snyggt polerade tanniner. Det är helt enkelt ett fantastiskt hantverk.
Mer än 360 flaskor kommer det inte till Systembolaget av det här utmärkta vinet, så det blir till att skynda till de butiker som får en tilldelning.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Tänk inte Chambolle-Musigny och syrliga viner från pinotvingårdarna kring Chablis, tänk heller inte de mest ljusröda och späda pinotvinerna från Tasmanien eller Canterbury på Nya Zeelands sydö. I det här vinet är frukten lite mörkare och tätare, men fortfarande i lättare och frisk stil och med större elegans än kraft. Att enbart tillskriva Pinot Noir ljusröda bär är inte helt korrekt, det finns många kloner av Pinot Noir med högre färgpigment och områden som ger intensitet och något tätare pinotviner utan att fräschören går förlorad. Det här är ett sådant vin.
Förklaringen till den lite mörkare färgen och frukten ligger delvis i det kyliga kustnära klimatet där rankorna får kämpa lite för att mogna druvorna som därmed blir lite mindre med ett tjockare skyddande skal. Det ger ett större förhållande färgpigment (skal) till den mindre mängden druvmust. Den andra förklaringen ligger i klonerna, framför allt den pigmentrika Dijon 777 som alltid ger lite mörkare viner. I den här buteljeringen har den klonen fått sällskap av den lite silkigare och något mer rödfruktiga Dijon 667. Druvorna kommer från fem små lotter om totalt 3.25 hektar planterade år 2010 på en sluttning i Elgin Valley, som tack vare den sydliga och sydostliga exponeringen ger ytterligare svalka. Här på södra halvklotet är sydexponering svalare, särskilt i de kustnära vingårdarna i Sydafrika som vetter mot det kalla havet.
Det var faktiskt inte länge sedan vinodlare började hitta ut till kustområdet vid Elgin och för bara tre decennier sedan var det inte många som trodde att blå druvsorter skulle kunna nå mognad här. Idag vet vi att det går alldeles utmärkt och kvalitetsrevolutionen för just Pinot Noir är ung och har i stort sett uteslutande handlat om kustdistrikten Elgin och Hemel-en-Aarde.

Rent geografiskt är Elgin en dalgång på cirka 300 meters höjd som omges av berg i alla väderstreck. Dalgången är inte direkt platt, snarare en böljande formation av sluttningar. Närheten till havet formar såklart klimatet och här blir det i stort sett aldrig varmare än 30 grader mitt på sommardagarna. Det svala klimatet gjorde att de första vinodlarna satsade primärt på Sauvignon Blanc, men med tiden förändrades synen på detta och några odlare insåg att det skulle vara en utmärkt växtplats för Pinot Noir. De fina havsbottenorienterade sandstensjordarna med inslag av vittrat skiffer bidrog också sitt till att Pinot Noir (och Chardonnay) kom att ge fina viner här.
Även om Elgin är en ungefär 7 000 hektar stor dalgång, täcker vinodlingen idag bara cirka 800 hektar, resten är till stor del fortfarande fruktodling och naturmark. Även om närmare 30 producenter gör vin från Elgin finns det inte fler än nio vinerier här, ett av dessa är Damascene Wines.

Druvorna till det här vinet skördades tidigt, mellan den 11 och 14 februari, vid en mognad på 23.5 till 24.0 Brix. Efter sortering och full avstjälkning av druvklasarna inleddes jäsningen naturligt i små ovala cementtankar. Jäsningen och skalmacerationen var bara tio dagar lång och man tillämpade en försiktig överpumpning av musten som extraktionsmetod. Därefter drogs vinet över till 300 liter stora franska ekfat som bara till 20 procent var nya för malolaktisk jäsning och lagring under tio månader. Alkoholhalten i det färdiga vinet landade på 13.7 procent trots att man upplever en god fräschör i smaken ligger pH-värdet på 3.48 och syran på måttliga 5.2 gram per liter (något lägre än i Bourgogne).

Moya Meaker har i sig inget med det här vinet att göra, men hon var en naturkraft och vacker och vann 1959 titeln som Fröken Sydafrika. Därför har hon fått ge namn till en serie viner som kan sägas symbolisera dessa egenskaper. Bakom vinet hittar vi vinmakaren Jean Smit som har en fin meritlista som bland annat innehåller praktik hos Stéphane Ogier i Côte-Rôtie, arbete i både Marlborough på Nya Zeeland och i Russian River Valley i Kalifornien. Dessutom var under tre år vinmakare på Rustenberg (med Adi Badenhorst) och ett decennium på den förstklassiga firman Boekenhoutskloof här i Sydafrika. Sedan 2017 står han på egna ben då han tillsammans med David Curl (som då ägde ett slott med 14 hektar vingård i Fronsac i Bordeaux) grundade Damascene Wines. David hade redan 2010 köpt en 250 hektar stor äppelfarm i Hemel-en-Aarde och låtit plantera några hektar med Pinot Noir, men med Jean Smit som vinmakare växte vingårdsarealen och de utvecklade firman till en av de mest intressanta i Sydafrika. Moya Meaker Wines ett sidoprojekt till Damascene Wines.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Temperering till 18 grader är perfekt, servering i glas med medelstor kupa och egentligen egalt huruvida det är av rakare bordeauxmodell eller en mer rundkupad bourgognemodell – och direkt ur flaskan känns spontant fullt tillräckligt. Till utseendet är vinet ganska mörkt, vilket är typiskt för den pigmentrika druvsorten bakom det här vinet, och till doften generös med mörk körsbärfrukt, en liten blommighet och en viss örtkryddighet. Ek noteras inte, det är ren druvkaraktär som gäller här. Smaken är medelfyllig och också den mörkt fruktig med en god struktur av mogna och fint integrerade tanniner och en fint uppfriskande och även den snyggt balanserad syra. Det här är ett fint sammansatt och gott vin att dricka nu, men det känns också som att det kan ligga till sig ett par år om man så önskar.

Carignan, Carignane, Cariñena eller Carinyena, kärt barn har många namn som för just den här druvsorten ändå är snarlika. Okej, förutom i Rioja där druvan kallas Mazuelo. Druvsorten kommer från början från Aragonien i nordöstra Spanien och där odlas den fortfarande på drygt 7 200 hektar. Det är dock i södra Frankrike, från Roussillon i väst till Rhônedalen i öst, som den har sitt starkaste fäste. Trots det har arealen här minskats drastiskt från slutet av 1960-talet, då den täckte ungefär 211 250 hektar av vingårdsmarken, till dagens knappt 31 000 hektar. Förklaringen är (tyvärr) ganska enkel, i det gamla Frankrike kunde odlarna ganska lätt ta ut skördar om 120–200 hektoliter vin per hektar, vilket gjorde vinet enkelt och gav druvsorten ett rykte som billig volymdruva.
Det är förvisso sant, så såg det ut och kanske i enklare viner fortfarande idag. Samtidigt finns det flertalet högklassiga viner i både södra Frankrike (främst i regionen Languedoc) och även i Mendocino i norra Kalifornien som mer eller mindre är gjorda uteslutande med Carignan. Det man har kunnat konstatera att kvaliteten kommer med lägre skördeuttag och att magra stenjordar, gamla vinstockar, ett soligt och torrt klimat och odling utan bevattningen leder till kvalitet. En fördel med Carignan, som är mer aktuell än någonsin, är att druvsorten tål värme och till viss del torka bättre än många andra sorter utan att den förlorar syra och fräschör. Därmed är det en framtidsdruva i det på sina håll allt varmare klimatet.

Vigno, eller Vignadores de Carignan, är ett kollektivt varumärke skapat av tolv vinproducenter i Valle de Maule. Syftet var att sätta fokus på druvsorten Carignan från gamla och inte bevattnade vingårdar och få den för området historiska vintypen att leva vidare. Allt tog egentligen sin början efter den stora jordbävningen i området år 1938, då tusentals personer omkom och jordbruket drabbades hårt. Som en del i ett statligt stöd erbjöds vinodlare att plantera Carignan istället för den svagare och lägre avkastande País. I många fall ympades Carignan in på äldre rotstockar med País och Torrontés. Projektet föll väl ut, men när Chile växlade upp från ett ålderdomligt till ett modernt och internationellt influerat vinland under framför allt 1990-talet, kom arealen för Cabernet Sauvignon att växa från 11 000 till cirka 20 000 hektar, den för Merlot fyrdubblades och för Sauvignon Blanc och Chardonnay kom arealen att närmast explodera. Detta på bekostnad av druvsorter som exempelvis Carignan. Trots det gjordes landets första druvrena vin med Carignan år 1994.
När en ny jordbävning drabbade Valle de Maule år 2010 fick satsningen på Carignan nytt liv genom att Vigno etablerades. Med gemensam kraft skulle man satsa på druvsorten och därmed sätta fokus på den lokala och traditionella vinkulturen. Enbart inte bevattnade vingårdar med minst 30 år gamla friväxande stockar får ge vin med namnet Vigno och vinet måste till minst 85 procent bestå av Carignan – resten kan vara andra druvsorter med samma krav på ålder och odling. Vidare måste vinet lagras i minst två år innan försäljning och namnet ”Vigno” måste skrivas ut med större tecken än producentens namn.

I Valle del Maule hittar man idag omkring 700 av druvsortens totalt 845 hektar stora areal i Chile. Dalgången omges av berg som reser sig upp emot 300 till 600 meter, men vinodlingarna ligger generellt sett på 40 till som mest 250 meters höjd. Tack vare närheten till havet i väst sveper det in fuktiga och svala vindar och det gör framför allt nätterna svala och till och med kyliga. Det förklarar dels fruktintensiteten i vinerna, dels den friska naturliga syran. En annan aspekt på dalgångens utmärkta förutsättningar är geologin, som är en komplicerad sammansättning av 290–340 miljoner år gammal vulkanisk aktivitet (under havsytan) med yngre inslag av kvarts, fältspat, granit och mer på ytan maritima avlagringar.

Just det här specifika vinet görs till 100 procent med Carignan som kommer från två vingårdslotter med vittrad granit och lerjord, allt skördat för hand med ett uttag på cirka sju ton per hektar. Druvorna fördes till vineriet i små plastlådor och inför alkoholjäsningen skedde fullständig avstjälkning och två dygns kallmaceration vid strax under tio grader. Jäsningen ägde rum naturligt i cementtankar vid 24–28 grader med två veckors skalkontakt och därefter fick vinet mogna under ett år i äldre foudres av ek.
Bakom vinet hittar vi Bouchon Family Wines som är en firma driven i fjärde generation sedan vinmakaren Emile Bouchon emigrerade från trakten utanför Bordeaux till Colchagua Valley i Chile år 1887. Idag har man tre vingårdar om totalt drygt 123 hektar, allt ekologiskt certifierat och till största del inte bevattnat (framför allt de äldre vingårdslotterna som är planterade på 1950- och 1960-talen).

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se