Vad passar bättre än att fira in sommaren med den årgångslösa champagnen från Taittinger, som faktiskt finns i alla möjliga storlekar från halvflaska (299 kr, perfekt att alltid ha ett par i kylen när lusten faller på), flaska (539 kr), magnum (1 195 kr), tre liter (2 795 kr), sex liter (5 695 kr), nio liter (9 999 kr), tolv liter (13 950 kr) eller varför inte 15 liter (19 995 kr). Det är bara att bjuda in till fest i olika storlek och välja den flaskform som matchar kalaset allra bäst.
Vi hyllar det som hyllas ska och vrider korken ur en lagom kyld (åtta till maxamilt tio grader) årgångslös Brut Réserve. Till den här cuvéen har man använt cirka 40 procent Chardonnay (för friskhet och stringens), 35 procent Pinot Noir (kropp och struktur) och 25 procent Pinot Meunier (fruktighet) som har växt upp i 35 olika vingårdslotter i de olika underdistrikten i Champagne.
Taittinger är ett medelstort champagnehus med 288 hektar stora egna vingårdar som till ungefär 45 procent fyller jäsningstankarna med varje års vinbehov. Resten av druvorna köps in. Pinot Noir är med cirka 137 hektar husets främsta druvsort, följt av ungefär 105 hektar Chardonnay, vilken man har en ovanligt stor andel av i denna utmärkta årgångslösa cuvée. Det förklarar såklart den stora finess och elegans svala fruktighet som den här champagnen har. Just den dansanta lättheten är något som huset är känt för och den är väldigt lätt att uppskatta. För att ge vinet lite extra djup har man använt knappt 20 procent av ett par år äldre reserveviner i cuvéen sedan lagrat vinet under fyra år på jästfällningen innan dégorgering.

Vi dricker champagnen som den är, gärna sval och på egen hand passar den bra i en klassisk champagneflöjt men än hellre i ett glas med lite större kupa för att lyfta fram mer av det djup som faktiskt finns i champagnen. Det är faktiskt så att champagne liksom vitt och rött vin utvecklas med luftning i glaset och därför är val av glas precis lika betydelsefullt för champagne. Den här mer eleganta champagnestilen är den perfekta aperitifen, lättsam och inbjudande frisk, och vill man ha tilltugg till är det milda tilltugg med smakorientering åt sälta och syra som gäller – inte för smakrika eller sötaktigt smakande munsbitar, det förlorar champagnen på. Samma sak om du vill servera den till mat, vilket är en utmärkt idé. Välj lättare fiskrätter med klassisk vitvinssås, där en fin vin- och citrussyra i såsen möter upp vinets syra och skapar en perfekt helhet. Champagne är också ett fint sällskap till lite mildare ljusa ostar som Brie, Camembert, Brillat-Savarin och Chaource och liknande, men stå över de söta tillbehören man så ofta lägger till ostarna. All form av sötma i maten tonar ner vinets försiktiga och svala frukt och lyfter stramhet och syra till en mindre balanserad nivå.
All champagne kan lagras och det gäller såklart också den här tappningen. Köp gärna några flaskor och låt dem ligga ett par år, då kommer det att växa fram ett lite större djup och en mer komplex doft och smak. Gillar du champagne med viss mognad kan det vara klokt att köpa champagne i halvflaskor – de mognar ju lite fortare och bjuder snabbare på extra komplexitet.

Och ska man verkligen slå på stort med Taittinger som avsändare kan man välja den exklusiva 2013 Comtes de Champagne (nr 90598 för 2 197 kr) som är en personlig favorit bland de prestigechampagner till produceras, eller den än mer sensuella 2011 Comtes de Champagne Rosé (58485 för 2 995 kr).

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Man kan hylla firman E Guigal för väldigt mycket, inte minst de makalösa exklusiva vingårdsvinerna från Côte-Rôtie, den numera ”nästan lika bra” Côte-Rôtie Château d’Ampuis, och de fantastiska vita och röda vinerna från Hermitage, de vanliga fyndmässiga såväl som de mer exklusiva Ex-Voto. Men ska man väga in rimlighet och se till hantverket som sådant och inte minst priset på vinet, är det firmans Côtes du Rhône som imponerar allra mest.
Några egna vingårdar för det här vinet har man inte, däremot ett samarbete och löpande kontrakt med över 800 vinodlare i södra Rhône.
”Vingårdarna ligger framför allt intill Châteauneuf-du-Pape, särskilt gäller det Grenache, som är det bästa området för Grenache, men med den globala uppvärmningen kommer vi säkert kunna öka andelen Mourvèdre i framtiden, idag mognar den bättre än någonsin”, berättar Philippe Guigal när vi talar om just det här vinet.
Han lägger till att vingårdarna har omkring 30–40 år gamla stockar och att skördeuttaget ligger på som mest 40 hektoliter per hektar, vilket är något under det maximalt tillåtna skördeuttaget om 46 hektoliter per hektar som appellationsreglerna tillåter. Bara här har man en seriös hållning som lovar gott.

Att köpa druvor från så många odlare innebär en enorm arbetsbelastning och därför lägger Philippe och hans team betydligt mer arbete på sina viner från Côtes du Rhône än de exklusiva toppviner de har blivit omtalade för i hela vinvärlden. Det gäller både urvalet av druvor och basviner man köper och det omfattande blandningsarbete som sätter igång efter åtminstone ett års lagring i tankar och stora foudres, varefter det blandade vinet får lagras ytterligare flera månader så att alla komponenter gifter sig samman. Om de flesta viner på nivån Côtes du Rhône buteljeras ungefär efter ett år, kommer Philippe låta vinet lagras i upp emot 18 månader, också det en ytterst seriös hållning för ett vin i den här försiktiga prisnivån. Ytterligare en detalj skiljer vinet från de allra flesta, att andelen Syrah är så hög som omkring 50 procent.
”Vi ska inte glömma att vi kommer från norra Rhône och har Syrah i vårt DNA”, säger Philippe och ler.

Tack vare det stora inslaget av Syrah har det här vinet en lite mörkare färg och fruktighet än vad genomsnittet av Côtes du Rhône bjuder på, dessutom en fin kryddighet med nyanser av lakritsrot och krossad peppar i den mörka och soligt mogna frukten, därtill en lagringspotential som med råge överträffar det mesta som buteljeras som Côtes du Rhône. Vid flera tillfällen har både fem och tio år gamla flaskor från bra vinkällare njutits fullt ut utan att de har upplevts för mogna. Såklart njuter man av vinet redan nu som ungt, serverat direkt ur flaskan även om en kortare stunds luftning faktiskt lyfter ett par komplexa nyanser, och en temperatur kring cirka 18 grader är att rekommendera.
Det har potential att bli sommarens mest anlitade grillvin, till kyckling och fläskkött såväl som till nötkött. Ett inslag av sydfranska örtkryddor och vitlök eller nordafrikanska kryddor som spiskummin och korianderfrön är välkommet.
Det här vinet finns också i halvflaska i årgång 2021 (nr 74840 för 89 kronor) och i magnum i årgång 2021 (nr 2011 för 329 kronor).

Om nu det röda vinet har valts till Veckans Vin här på Vinlegender, ska man inte missa deras Côtes du Rhône Blanc (årgång 2023 finns på Systembolaget, nr 71947 för lika fyndmässiga 149 kronor) som har ett ovanligt stort inslag av Viognier och deras utmärkta Côtes du Rhône Rosé (årgång 2023, nr 50612 för 149 kr).

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

För 103 år sedan tog doktor Friedrich Zweigelt fram en ny druvsort genom att korsa den mörkfruktiga Blaufränkisch med eleganten St Laurent (som nästan påminner om Pinot Noir). Efter att han först kallade druvsorten för Rotburger, skulle den senare i folkmun komma att kallas Zweigelt efter honom. Någon omedelbar succé blev det dock inte, ända fram till 1990-talet stod det vita vinet (torrt och sött och lite mousserande) för omkring 85 procent av landets vinproduktion och Zweigelt var en blygsamt planterad sort. I det moderna Österrike har dock det röda vinet tagit allt större plats, både de druvrena vinerna och cuvéer mellan inhemska sorter eller inhemska och franska sorter. Idag står det röda vinet för cirka 32 procent och med totalt 5 940 hektar är Zweigelt den allra mest planterade blå druvsorten (Blaufränkisch är näst viktigast med 2 550 hektar). Det placerar den faktiskt som Österrikes andra mest planterade druvsort totalt, efter nationaldruvan Grüner Veltliner som täcker 14 296 hektar av landets totala vingårdsareal om 44 210 hektar.
Zweigelt knoppas tidigt och mognar sedan i mitten av den normala skördeperioden. Eftersom den kan ha god växtkraft är det viktigt att genom val av rotstock och uppbindning också beskära rankorna hårt för att begränsa skördarna och därigenom kunna göra bättre viner. Och bättre viner är precis vad många österrikiska vinmakare gör med Zweigelt idag.

Rosévin var tidigare ingen stor och efterfrågad vintyp i Österrike. Går man tillbaka i tiden var det framför allt i Steiermark i landets södra del som den syrafriska och ganska säregna svagt rosa vintypen schilcher (gjord med Blauer Wildbacher) som var det kända rosévinet. Nu på 2000-talet har intresset ökat för roséviner och numera gör man utmärka både stilla och mousserande roséviner.

Den här veckan tar vi oss till distriktet Kamptal norr om Wien och den historiska egendomen Schloss Gobelsburg, som numera kallar sig Domaene Gobelsburg, en egendom jag har följt, besökt och uppskattat i snart 30 års tid. Redan i slottets tidigaste historia figurerar vinodlande munkar, men det var först efter 1740 som slottet kom att inhysa klosterverksamhet. År 1784 slogs dessutom egendomarna Gobelsburg och Kammern samman och bildade Schloss Gobelsburg. Det var vid den här tiden som vinodlingen kom att bli allt mer betydelsefull. Under efterkrigstiden var det fader Bertrand Baumann som hade stor del i att slottets viner blivit allt bättre. Bland annat lät han enligt tradition inom cistercienserorden plantera Pinot Noir, vinet framställdes enligt klassiska bourgognemetoder och resultatet blev riktigt bra. Dessutom lanserade han ett knastertorrt vitt vin av Grüner Veltliner som han kallade Messwein som var vida omtalat på sin tid.
Det stora kvalitetslyftet började dock 1996 i och med att klostrets abbot hade hört rykten om att vinmakaren Willi Bründlmayer klagat över att Schloss Gobelsburg gjorde för enkla och mediokra viner trots att de hade bland de finaste vingårdarna i regionen. Willi gav dem rådet att anlita vinmakaren Michael Moosbrugger och efter bara några år hade han lyft kvaliteten till absolut högsta nivå. Idag rankas Schloss Gobelsburg som en av distriktets allra bästa odlare och producenter.
Veckans härliga rosévin är gjort uteslutande med Zweigelt som kommer från mellan fem och 50 år gamla stockar från sluttningar och terrasser med lössjord och grus. Druvorna har krossats lätt och musten har fått ett par timmars skalkontakt innan skalen dras bort och musten sedan får jäsa i ståltankar vid låg temperatur. Resultatet är ett smakrikt men lättsamt och läckert somrigt rosévin med mjukt bärigt vin med god textur. Det är gott och verkligt trevligt vin att dricka nu i sommar till lättare grillrätter som gärna kan ha somriga grönsakstillbehör, pastarätter med tomatbaserad sås, goda pajer med sallad … och bara som det är svalt (åtta till tio grader) serverat.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Den här veckans vin ger oss en hel del att lära, både avseende ursprunget (som är mindre känt för den breda massan) och druvsorten (viktig och stor, men mer känd under annat namn). Vi tar oss först till platsen, distriktet Jumilla. Det ligger i regionen Murcia ungefär i mitten av Medelhavskusten, men inåt land med staden Jumilla som huvudort. Det här är ett gammalt vinområde och man har kunnat spåra vinkulturen till ungefär 400-talet före Kristus. Genom historien har området besökts av och stundtals kontrollerats av både fenicier och romare och från 800-talet också morer som lämnade vinkulturen att försvinna.
När vinlusen spreds över Spanien och resten av Europa skulle vinodlingen faktiskt inte alls påverkas här, mycket beroende på ett ganska isolerat läge och jordarna som domineras av mager mörk kalksten och sand, i vilken vinlusen inte alls trivs. Först 1989 skulle vinodlingen drabbas av vinlusen och under några år förstördes närmare 60 procent av den då omkring 50 000 hektar stora vingårdsarealen. Vid den här tiden var Jumilla i stort sett uteslutande en bulkvinsregion och vinerna var rustika och inte sällan mer eller mindre oxiderade. Sedan dess har mycket hänt – år 1975 fanns det bara sju producenter som buteljerade vin, år 2001 var arealen 45 400 hektar stor och idag har den krympt till 21 620 hektar som fördelas över ungefär 1 900 vinodlare samtidigt som antalet buteljerande producenter har ökat till 45 och kvaliteten överlag har höjts avsevärt.
Jumilla fick status som DO, Denominación Origen, år 1966 och är därmed en av de tidiga appellationerna i Spanien. Klimatet här är kontinentalt med soliga och varma somrar, en nederbörd som vanligen ligger kring 300–350 millimeter om året och mestadels faller om våren och hösten, och vintrar som kan vara stränga. Vårfrost kan vara ett problem fram till och med mars, särskilt i de högst belägna vingårdarna som kan når upp emot 900 meters höjd (de lägre vingårdarna ligger på ungefär 400 meters höjd). Fortfarande idag finns det en omkring 1 000 hektar stor vingårdsareal där stockarna växer på sina egna rötter och det är framför allt i de sandigaste av jordarna som det är så. Omkring 20 procent av vingårdarna totalt sett har stockar som är över 40 år gamla och av det står den blå druvsorten Monastrell för cirka 89 procent. Monastrell är också distriktets allra mest planterade druvsort, följt av Cencibel (det lokala namnet på Tempranillo), Garnacha Tintorera (en sort med mörk druvsaft) och Garnacha. Man gör också vitt vin här och de viktigaste sorterna är Airén, Macabeo (Viura), Pedro Ximenez och Malvasia Blanca.

Veckans vin är alltså den mest typiska vinstilen här idag, ett druvrent och smakrikt vin med Monastrell. Att sorten är identisk med den franska Mourvèdre är mest tydligt med den mörka färgen och djupa frukten, men tanninstrukturen i vinerna härifrån är betydligt mer polerad än i de viner man hittar i södra Frankrike. Vingårdarna till det här vinet ligger på ungefär 850 meters höjd där jordarna domineras av mager kalksten och de svala nätterna bidrar till att bevara fräschör i druvorna. Efter handskörd och noggrann sortering sker vinifieringen i ståltankar varefter vinet uppfostras under tolv månader i 225 liter stora franska ekfat som till en tredjedel är nya.
Det är bara att tända grillen och ta fram köttet – för det här är ett riktigt bra grillvin som är sommarsoligt och fylligt av mogen mörk frukt som blåsvarta körsbär, björnbär och blåbär. Ekfaten skönjs i den rika frukten, men mer i form av en vaniljton än en rostad eller kryddig ton. Smaken är medelfyllig av samma solmogna frukt som i doften och tack vare att vingårdarna ligger på hög höjd förenas den härliga frukten med en uppfriskande syra. Vinet är perfekt drickmoget nu och tanninerna är snyggt inbäddade i fruktkroppen. Servera vinet vid cirka 18 grader, helst inte varmare, för att fånga balansen mellan frukt och fräschör.

Producenten Bodegas Juan Gil hör till de viktiga pionjärerna i Jumilla och sedan de grundades 1916 har de till dags dato och i fjärde generation varit en av de drivande krafterna både förr i tiden och nu. I samarbete med den amerikanska importören Jorge Ordoñez skapade de i början av 2000-talet en modern, rikt fruktig och kraftfull vinstil som revolutionerade Jumilla (och faktiskt Spanien i stort) och gav skyhöga betyg i amerikansk media. Inte minst vinet El Nido (70 procent Cabernet Sauvignon och 30 procent Monastrell) kom att stå symbol för det moderna och storslagna ”nya Spanien”. Ur det här projektet skapades också det här mer publika och försiktigt prissatta vinet.
Idag har man så mycket som omkring 1 000 hektar stora vingårdsägor som sköts om enligt ekologiska principer.
Det här vinet finns också i magnumformat om man tycker det känns roligt och passande, nr 55992 för 399 kr.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Vi tar oss till Rioja, ett av Spaniens mest historiska vindistrikt som numera har en 45 750 hektar stor vingårdsareal (den har faktiskt minskat från 63 500 hektar år 2000). Distriktet är allra mest känt för sina röda viner som idag står för 86 procent av den totala produktionen, rosévinet utgör bara fyra procent (det finns fantastiska rosado att upptäcka) och det vita vinet står idag för tio procent. En av de bästa av distriktets 1 190 producenter är Remelluri som ligger upp mot bergen intill staden Labastida i norra Rioja – och deras vita vin är verkligen värt att köpa (nu finns 2020 Remelluri Blanco att beställa på Systembolaget, nr 52467 för 699 kronor).

Remelluri, eller La Granja Nuestra Señora de Remelluri som det ursprungliga namnet lyder, är en av de äldsta egendomarna i Rioja. Den grundades högst troligt redan på 1300-talet av munkar och omtalades på den tiden som Erramel eller Erramelluri. Munkarna var kvar här fram till slutet av 1500-talet, varefter egendomen kom att skötas om av religiösa eremiter fram till 1800-talet.
Efter det spanska inbördeskriget kom egendomen 1845 att konfiskeras av staten och säljas till högst bjudande privatperson. Den då 20 hektar stora egendomen köptes av en markägare i Labastida och hölls intakt inom familjen fram till 1967, då Jaime Rodriguez Salis och Amaya Hernandorena köpte den. Under deras ledning köptes mer mark till. Här växte Telmo Rodriguez upp, men hans nyfikenhet och visioner inom vinvärlden var större än vad som kunde infrias hemma i det traditionstyngda Rioja. Därför tog han sig till Frankrike och fördjupade sina kunskaper, mötte ambitiösa och skickliga odlare och vinmakare och insåg att terroir var viktigare än de mer lagringsdrivna vinregler som styrde kulturen i Rioja. När han kom tillbaka till Spanien grundade han en egen firma i vilken han tillsammans med ett team av vinmakare tog sig runt i landet och hittade vinmarker att arbeta med. Med tiden växte hans vinlista och idén kom alltmer att bygga på småskaligt framställda viner från enskilda områden eller vingårdar. År 2010 tog han sig tillbaka till Rioja och tog då över ansvaret för Remelluri. Idag räknas Telmo Rodriguez till de verkligt stora stjärnorna i Spanien och flera av hans viner rankas som de bästa i sina områden.

Egendomen ligger vid foten av bergskedjan Sierra de Cantabria vid byn Labastida i nordvästra Rioja. Den är 154 hektar stor, av vilket 105 hektar är vingårdar som reser sig från 600 meters höjd upp till 810 meter, vilket är några av de högst belägna vingårdarna i Rioja. Det är inte bara det som gör Remelluri till en speciell vinegendom, lika unikt är det att samtliga vingårdar ligger på egendomen runt själva vineriet. I Rioja är det annars överlägset vanligast med att vingårdarna ligger utspridda i flera byar. Av firmans totala produktion på cirka 210 000 flaskor årligen som mest, står det här röda vinet för ungefär 95 procent.

Man skulle kunna säga att Lindes de Remelluri är firmans andravin, men mer ärligt ett annat vin än de andra man gör. Det är en cuvée med 89 procent Tempranillo, sex procent Graciano och fem procent Garnacha från 30 till 80 år gamla stockar, i några årgångar till och med ett par procent av den gröna Viura. Druvorna skördas från slutet av september och förs till vineriet i små lådor om 20 kilo, där de sorteras och sedan avstjälkas. Musten jäses i ståltankar och vinet lagras sedan under tolv månader i nya och äldre 225 liter stora franska ekfat samt i5 000 liter stora foudres.
Vinet bjuder på den moderna och absolut rena frukt som dagens finaste riojaviner har, mörk och ganska generös med den för högklassiga viner härifrån så typiska fina blåblommiga kryddigheten. Eken är stilfyllt integrerad och balansen utsökt. Smaken är medelfyllig, lika fint fruktig, mineralisk och härligt frisk med sammetslena tanniner och fin längd.
Fynd, det är det självklara omdömet av ett vin med här höga kvaliteten och försiktiga prislappen. Vinet dricks utmärkt idag och det vinner då på servering vid cirka 18 grader (för att lyfta elegansen) i glas med bordeauxkupa. Vill man lufta vinet i karaff mår det bra av det. Och vill man lagra vinet till lite större komplexitet kan tålamodet behöva räcka i först fem sex år men troligen snarare tio år.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.vineaffair.se

Nog finns det flera likheter mellan druvsorterna Verdejo och Sauvignon Blanc, särskilt om man provar dem blint, men just det här vinet har en liten fetare och gulare fruktighet som kanske gör det aningen mer likt ett vin från Soave. Verdejo är en förhållandevis smal druvsort som i stort sett bara odlas i Castilla y Léon i norra Spanien och där framför allt i distriktet Rueda. Idag finns det nästan 12 000 hektar av den i Spanien och av det hittar man knappt 11 000 hektar i just Rueda.

Doften är fylld av gula äpplen och citronzest med en liten blommighet, egenskaper som också går igen i den medelfylliga smaken, där druvsorten syrafriska personlighet tar vid och lyfter smaken. I eftersmaken noteras en liten bitterhet, det är också en typisk karaktär för just Verdejo. Man måste hålla i minnet att det här ett väldigt billigt vin, men det är ändå rätt typiskt för sin druvsort och sitt ursprung. Och det är ett ovanligt seriöst vin för sin blygsamma prislapp. Det är inget vin att spara särskilt länge, man dricker det svalt (cirka tio grader) nu och det kommande två åren, som det är eller till rätter med fisk av lite fetare slag som öring, röding och lax – eller till en förrätt med skagenröra eller liknande.

När Rueda år 1980 fick sin status som Denominación Origen, Spaniens motsvarighet till Frankrikes appellationer, var det ett ganska traditionellt distrikt. Vin hade odlats här i säkert tvåtusen år, men under den moriska ockupationen av Iberiska halvön bannlystes vinet och först mot slutet av 1000-talet började vin åter planteras. Det kan vara så att det var morerna som planterade den druvsort som senare kom att kallas Verdejo och blev typisk för området, men det finns också teorier som gör gällande att Verdejo fanns här långt innan morerna kom. Vinet började få gott rykte under 1400- och 1500-talen, men den stil på vin som gjordes var förmodligen mycket mer likt det vin man gjorde i Jerez i södra Spanien, lagrats länge i tinajas (amforor av lera) enligt principen rancio som ger vin med mer eller mindre tydlig oxidation. Vid den här tiden planterades också sherrydruvan Palomino Fino här och den finns fortfarande kvar på ett hundratal hektar. I mer modern tid har också Sauvignon Blanc kommit att spela en viss roll här och det vin som buteljeras som Rueda Sauvignon har en stark dominans av Sauvignon Blanc med Verdejo som balans.

Rueda ligger intill de klassiska rödvinsdistrikten Ribera del Duero och Toro på den nordspanska höglandsplatån. Vingårdarna ligger generellt sett 600 till 800 meters höjd. Här är klimatet soligt och torrt med omkring 2 600 soltimmar per år och en årlig nederbörd kring 400 millimeter. Det höga läget gör att vintrarna kan vara stränga och vårfrost drabba vingårdarna en bit in på våren, men frånsett det ser man inte särskilt många odlingsmässiga problem här eller i granndistrikten. Det är egentligen för torrt för fuktrelaterade sjukdomar.
Verdejo trivs utmärkt i den här miljön, där den vinner hög fenolisk mognad utan att alkoholhalterna behöver skjuta i höjden. Särskilt i äldre vingårdar där stockarna har rötter som trängt djupt ner i de mineralrika jordarna som är rika kalcium och magnesium främjas druvans naturligt höga syra. Även om det kan vara varmt på dagarna är nätterna svala och det bidrar också till vinernas fräschör.
Det här vinet kommer från Finca Montepedroso som ägs av den i Rioja baserade firman Bodegas Martínez Bujanda. Här i Rueda har man 25 hektar stora vingårdsägor som ligger på ungefär 750 meters höjd och uteslutande är planterade med Verdejo. Druvorna skördades i början av september och musten jästes i ståltankar, varefter vinet genomgick malolaktisk jäsning och lagring med sin fina jästfällning under fem månader.

Importör i Sverige är Arvid Nordquist Vin- och Sprithandel, www.arvidnordquist.se

Här i Sverige hör rosévinerna våren och sommaren till och nu när sol och värme kommer fylls hyllorna på Systembolaget på med otaliga rosévinssorter. Trenden de senaste åren med den lätta och bleka stilen från Provence i södra Frankrike har varit mer än övertygande, men personligen tycker jag att det är hög tid att vända blicken mot roséviner med lite mer färg, större doft och mer smak. Och här har du ett sådant, ett vin som är riktigt trevligt både nu på senvåren och än mer till sommarens lite smakrikare grillmåltider.
Pinot Noir är inte den vanligaste rosévinsdruvan, exempelvis är bara en procent av allt vin i Bourgogne rosa, men man hittar såklart rosa mousserande viner med Pinot Noir som huvudruva i både Bourgogne och Champagne. Därutöver är det faktiskt inte i särskilt många andra områden där Pinot Noir odlas och ger fina röda viner – även om de finns.
Tar vi oss till appellationen Sancerre i den övre (inre) delen av den långa floddalen, är det vita vinet det överlägset mest omtalade. Här har Sauvignon Blanc hittat ett stabilt fäste och vinet från Sancerre har blivit känt över hela världen för sin finess, friskhet, eleganta druvblommighet och struktur sprungen ur de mineralrika jordarna. Mindre känt är att det i det 2 820 hektar stora vindistriktet också finns ungefär 595 hektar med Pinot Noir som sedan 1959 får ge både rosévin (i regel cirka 45 procent av arealen för Pinot Noir) och rött vin (55 procent) att buteljera som Sancerre.

Det här vinet görs med Pinot Noir från upp till 30 år gamla stockar som växer i flintajordar, som är en naturlig del i pinotvinets mineraliska fräschör. För största finess har druvorna skördats tidigt om morgonen, avstjälkats fullt och sedan krossats lätt med några timmars skalkontakt. Den rosa musten har sedan jästs i ståltankar vid låg temperatur och vinet har sedan mognat i tankarna fram till senvintern och buteljerats lagom till vårens rosévinssug.
Till skillnad från de mäkta populära rosévinerna från Provence, Rhône och södra Frankrike har rosévinerna från Bourgogne och Loire en härlig fräschör med saftigt frisk rödfrukt och god syra. Frukten drar som vanligt för bra pinotviner åt hallon, syrliga röda körsbär och även en nyans av tranbär och smaken är sammetslen mjuk och bjuder initialt på en liten nyans av sötma som snart balanseras av en skön friskhet. Det är rätt gott med den här fina syran i fruktiga roséviner. Man noterar också en svagt gräsig ton i slutet av smaken, ungefär som känslan av grässtrået man trär upp sommarens smultron på.
Drick vinet som det är, gärna vid cirka tio till som mest tolv grader beroende på hur varmt det är ute och hur mycket du vill bli svalkad av vinet. Det passar bra som sällskapsvin, till enklare småplock som ostar och charkuterier, grönsakspajer, lättare sommarmat med fint sötaktiga grönsaker och rotsaker, till den stekta fisken och lättare grillrätter. Lägg gärna till en somrig tomatsås med viss friskhet, det blir toppen.

Producenten Fournier Père & fils har en snart 100 år lång historia här i byn Chaudoux centralt i Sancerre. Under sin existens har familjen Fournier inte bara sett hur det lantliga lilla området blev ett välmående vindistrikt, distinkt för druvsorten Sauvignon Blanc och ansett som ett av de bästa i världen för den, de har också sett området få status som appellation 1936. Firmans ungefär 60 hektar stora vingårdar är utspridda i de tre områden som har kommit att ses som underområden tack vare de olika jordarna; lerhaltig kalksten som ger något senare mognande druvor och struktur i vinet, flintajordar (de kallas lokalt för silex) som bidrar med friskhet och mineralisk spänst i vinet samt en i Loire ganska vanlig ljus vattenhållande hård jord som kallas tuffa (den har alltid använts för att byggs slott och hus med).

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Med sina 7 438 hektar stora vingårdsareal är McLaren Vale ett viktigt vindistrikt i det idag totalt sett 146 000 hektar stora vinlandskapet i Australien. I jämförelse kan nämnas tre andra viktiga distrikt, det varma Barossa Valley som har 11 609 hektar, det svalare Clare Valley med 5 784 hektar och Margaret River som har 5 725 hektar.
McLaren Vale ligger söder om Adelaide, ut mot kusten och därmed utsatt för friska havsfläktar som gör området behagligt tempererat. Vingårdarna reser sig från havsnivån upp emot drygt 400 meters höjd och jordarna består framför allt av sand, brun lerskiffer och på sina håll en del terra rossa, en jordtyp med inslag av järnoxid. Med en nederbörd på bara 220–250 millimeter om året är distriktet lika torrt som de flesta andra i Australien, därför krävs bevattning i framför allt de yngre vingårdarna.
Här har familjen Osborne odlat vin i 110 år efter att de 1854 hade emigrerat från Cornwall för att hitta ett bättre liv. År 1912 planterade de sin första vingård, 3.25 hektar med Shiraz, men bara hälften av stockarna överlevde och det första skörden blev därför mycket liten. Med tiden har vingårdarna och firman växt och man har blivit omtalade för flera av sina viner, bland annat det under 1960-talet prisvinnande Burgundy och senare också fina viner med Riesling och även portvinstolkningar. Sedan 1984 drivs firman i fjärde generation av Chester Osborne, en minst sagt karismatisk och färgstark vinmakare. Idag har man ungefär 182 hektar stora vingårdar som är certifierade ekologiska och även delvis skötta enligt biodynamiska metoder. Vinlistan är ovanligt stor, beroende på år gör man upp emot 60 olika viner med 30 druvsorter.

Vinet The Dead Arm är ett riktigt bra exempel på shirazvin härifrån och det förvisso lustiga namnet syftar till något mindre lustigt, en svampsjukdom kallad Eutypa lata. När den drabbar plantan (och inte bara vinrankor) bryter den ner celler i grenar och kvistar. Vissa grenar på vinrankan ”dör” då, men för övrigt kan sjukdomen resultera i att plantan inte kan mogna sin frukt. Särskilt i fuktiga miljöer kan skördevolymen reduceras med upp emot 30 procent. Här i McLaren Vale är just fuktighet inget problem.
Druvorna avstjälkas fullt och musten jäses med sin naturliga jäst i små öppna tankar om fem ton druvor vardera. Ungefär två tredjedelar in i alkoholjäsningen låter man trampa ner druvkrosset för en så skonsam tanninextraktion som möjligt. Vinet dras sedan över till framför allt franska små ekfat för slutjäsning och malolaktisk jäsning följt av lagring. Inför buteljering låter man varken klara eller filtrera vinet.
Det har alltid funnits en fint avvägd balans mellan kraft och elegans i vinerna från d’Arenberg och det gäller också det här vinet. Frukten är generös och så sötmogen man oftast förväntar sig i shirazvinerna från Australien, men det händerna på vinmakarteamet på d’Arenberg och i det mer kustinfluerade klimatet i McLaren Vale finns här också gott om finess och fräschör. Av ekfaten känner man faktiskt inte särskilt mycket. Dricks vinet ungt, nu och de kommande tre till fem åren, kommer frukten vara särskilt framträdande, men det här är en typ av vin som med lite lagring kommer att utveckla lite större kryddighet och komplexitet i takt med att fruktnyanserna tonas ner en liten aning. Smaken är medelfyllig, fint fruktig på ett fortfarande ungdomligt sätt, men det finns också en uppfriskande syra och unga och tydliga tanniner som är väl integrerade i fruktkroppen.

Det är ett vin att njuta av nu och de kommande fem sex åren, serverat i glas med medelstor kupa vid cirka 18 grader. Man kan servera vinet direkt ur flaskan, men vill man slå upp det i karaff kommer det att utveckla lite mer finstämda toner efter en kort stud. Tack vare att vinet har en god fruktighet vågar man ha en försiktig sötma i maten, exempelvis en god rotsakskräm, stekta eller friterades rotsaker, alternativt en sötaktig glaze på kyckling och kött. Den livliga syran gör att man gärna kan smaksätta upp en fondsås med lite balsamicovinäger eller en god och fylligt smakande hallonvinäger, eller helt enkelt bara lite citronsaft. Slutligen kan man gärna tillföra något med fet textur för att runda av tanninerna en liten aning.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Sedan min första resa till Sydafrika för snart 30 år sedan har jag hållit Kanonkop Estate som en av de bästa och mest pålitliga vinegendomarna i landet och deras premiumvin Paul Sauer som en de finaste av så kallade bordeauxblandningarna. Och den här årgången är också en av de bästa på mycket länge.
Det är på sitt sätt ett historiskt vin som har en dokumenterat god lagringskapacitet för den med särskilt gott tålamod. Paul Sauer var den andra ägaren till egendomen Kanonkop Wine Estate, som ligger i Stellenbosch och grundades 1973. När man gjorde just det här vinet första gången 1981 var det faktiskt den tredje bordeauxblenden som hade gjorts i Sydafrika, därför dess historiska betydelse.
Nu är det dags för årgång 2021 som är gjord med 70 procent Cabernet Sauvignon, 17 procent Merlot (lite mer än vanligt) och 13 procent Cabernet Franc. Druvorna har som vanligt skördats för hand från drygt 30 år gamla stockar i firmans egna vingårdar. Vinet har efter jäsning dragits över till 225 liter stora helt nya franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under 24 månader med omdragning var sjätte månad för att avskilja fällningen och tillföra lite syre under själva omdragningen. Idén med druvblandning och lagring känns igen från väldigt många förstklassiga viner från både Bordeaux och andra högsatsande egendomen världen över där man sätter Cabernet Sauvignon i första rummet.

Den 140 hektar stora egendomen drivs idag i fjärde generation och har omkring 95 hektar egna vingårdar. Fokus ligger på Pinotage, som täcker hälften av vingårdsarealen och ger ett av landets allra bästa viner av denna välkända men ibland något ifrågasatta druvsort. Cabernet Sauvignon är med cirka 35 procent av arealen den näst viktigaste druvsorten. Därtill hittar man Cabernet Franc och Merlot på drygt sju hektar vardera. Vingårdarna ligger på mellan 60 och 120 meters höjd, merparten av dem med sval sydvästlig exponering och jordarna består framför allt av en lerhaltig vittrad granit.
”Fördelen med den här jordtypen är att den mättas av vatten under regnperioden på vintern, men torkar ut under den varma sommaren, då ingen nederbörd faller, därför brukar vi behöva bevattna vingårdarna lite under sensommaren”, berättar vinmakaren Abrie Beeslaar.
Det blir allt tydligare att vinvärlden drar mot större elegans, lättare toner, finare parfym mindre uttryck av ekfaten.

Årgång 2021 ses som bra till mycket bra. Säsongen inleddes med en sval till kall vinter med riklig nederbörd, vilket i nya världens länder är positivt eftersom det i stort sett aldrig regnar under själva växtsäsongen. Våren var sval och därmed lite senare med faktiskt lite frost på vissa ställen. Sommaren var också något svalare än vanligt och växtsäsongen blev därför utdragen med ökad parfym i druvorna och en hög fenolisk mognad. Skörden kunde sedan bärgas i utmärkt väder.
Alla dessa positiva aspekter i vinodlingen som sådan har resulterat i ett vin med en förförisk och nästan yppig fruktighet med fina toner av söta mörka bär, en nyans av kryddighet och delikat känsla av vanilj och ceder från ekfaten. Smaken är medelfyllig, lika intensiv och med en utmärkt balans av frukt, syra och tanniner, som trots det stora inslaget av Cabernet Sauvignon och nya ekfat upplevs finpolerade.
Det är ett underbart gott vin att njuta av redan idag, men ge det då gärna en halvtimmas luftning i karaff och servera det till medelkraftiga rätter av främst kött och vilt. Vill man lagra det mot större finess och mer komplex doftbukett är ett framtidsperspektiv på cirka 15 år en bra idé.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Nu är det äntligen vår och med våren är det också sparristider. Och när den fina vita sparrisen har kommit är det läge att vända blicken mot eleganta viner med Riesling. Snarare än de något mer fruktgenerösa och aningen sötaktiga rieslingvinerna som ledsagar sushi, sashimi och många sydostasiatiska rätter med stolthet, är det allra helst torra viner som bäst matchar sparrisen bäst. Det gäller inte minst om sparrisen serveras med klassiskt eleganta tillbehör som en beurre blanc (smörsås) eller hollandaise med syrafrisk smaksättning av citron och gärna lite lime. Just lime är egentligen mer passande till Riesling än vad citron är eftersom limen har en lite fetare och oljigare doft och känsla som bättre matchar druvsortens doftregister.
Kloster Eberbach är en av de allra mest historiska producenterna i Tyskland med anor som tar oss tillbaka till 1136 då Bernard av Clairvaux anlände här med munkar från Abbaye de Cîteaux i Bourgogne för att bygga ett kloster och anlägga vingårdar. Till en början var det mest Pinot Noir (här kallad Spätburgunder) som odlades, men med tiden utvecklades vingårdarna och mer klassiskt tyska sorter som framför allt Riesling. Idag har Kloster Eberbach omkring 230 hektar stora vingårdsägor med Riesling som den allra viktigaste med mindre arealer av Weissburgunder och Grauburgunder – av Pinot Noir har man 32 hektar.

År 1900 köpte man en del i den berömda vingården Baiken som ligger i dalgången intill byn Rauenthal, inte långt från den berömda vingården Nonneberg. Det här är också en historisk vingård som redan mot slutet av 1800-talet hade fått ett gott internationellt rykte. Den idag 12.47 hektar stora vingården ligger på en sluttning (35–38 procent) med sydlig och sydvästlig exponering ovanför floden med vingårdslotterna på 150–210 meters höjd. En viktig klimatmässig aspekt för den här vingården är de svalkande vindar som drar in från skogen Taunus en bit bort, vilket säkerställer att vinet alltid har en tydlig syrastruktur. Vingården är uteslutande planterad med Riesling som växer i vittrad skiffer och kvarts med inslag av lössjord. Idag har vingården status som erste lage, motsvarande premier cru i Bourgogne.

I glaset hittar vi ett fantastiskt rent och klassiskt exempel på druvsorter, där dess elegant fruktiga dofter (gul stenfrukt, limezest, vita vinbär) och en fin blommighet möter en tydlig känsla av krossad skiffer och det är väldigt gott. Smaken är medelfyllig som mest, läckert uppfriskande och stenmineralisk med en viss fetma och känsla av citruszest, fruktig men absolut torr och kanske för stunden en liten aning återhållen. Sånär som på den senare detaljen är det ett härligt vin att dricka idag – och än läckrare och lenare i strukturen kommer det att bli med tre fyra års lagring.
Druvorna har skördats hör hand, något annat är inte görligt på de bitvis branta sluttningarna, och efter sortering och långsam pressning har musten jästs i en kombination av ståltankar och äldre 1 200 liter stora tankar av tysk ek. Som vanligt med Riesling har vinet inte genomgått malolaktisk jäsning och lagringen har skett fram till våren i samma typer av kärl som jäsningen har ägt rum i. I det färdiga vinet hittar vi härligt uppfriskande syra på 7.6 gram per liter, en restsötma på 4.2 gram per liter (tack vare den höga syran noteras inget av sötman) och alkoholhalten har klockat in på 12.5 procent. Och priset? Ja, fynd såklart!

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se