Chianti har det senaste åren kommit i ropet igen, äntligen. Från att ha varit ett av Italiens mest klassiska viner, kom det under 1970-talet och framåt att ses som enkelt bordsvin på ”små trevliga trattorior”, detta trots att Chianti fick status som DOC år 1966 och den högsta ursprungskategorin DOCG år 1984. Problemet låg mycket i vingårdarna som hade planterats med otaliga kloner (versioner) av Sangiovese och många av dem högavkastande och av svagare kvalitet. Det hela skulle ändras från 1987 när konsortiet för Chianti och Chianti Classico inledde ett omfattande arbete med att kartlägga regionens vingårdar och studera plantmaterial, kloner och odlingstekniker. I 16 små vingårdar om totalt 25 hektar studerade man druvsorterna Sangiovese, Canaiolo Nero, Colorino och Malvasia Nera och kunde identifiera 239 kloner av dessa, av vilka de 34 bästa klonerna valdes ut för experimentet. Efter omfattande studier kunde man säkerställa sex kloner av Sangiovese som de bästa och under programmets gång och strax efter har nästan 60 procent av vingårdarna i området Chianti Classico planterats om med dessa kloner.
Det här vinet kommer från den lilla producenten Tenuta di Campomaggio som egentligen – och faktiskt ganska ovanligt – bara gör två viner, en vanlig Chianti Classico och en Chianti Classico Riserva. Och mer än totalt cirka 40 000 flaskor om året blir det inte.
Det här vinet görs uteslutande med Sangiovese (i många chiantiviner ingår det ofta lite andra druvsorter) som kommer från den egna vingården som breder ut sig över 32 hektar på 280 till 480 meters höjd. Tack vare att odlingarna har exponering mot syd, sydväst och sydöst, får druvorna rikligt med sol att mogna perfekt i. Idag är stockarna i snitt cirka 20 år gamla. Vinet har jästs i 5 000 liter stora botti och vinet fick sedan mogna i liknande ekfat under upp emot 18 månader innan blandning och buteljering.
Doften är fin, igenkännbar och väldigt typisk för druvsorten Sangiovese. Nyanser av syrliga röda körsbär med visst mörkare fruktdjup, en svag antydan av soltorkade tomater och en ännu finare nyans av tobak och balsamico. Och helt utan toner av ekfat. Det är precis så här man vill ha det, klassiskt och elegant men ändå med en modern renhet och ett visst djup. Smaken är medelfyllig, lika fint fruktig, ungdomligt och spänstig med en druvtypisk syra (6.14 gram per liter) och tanniner som har en fin plats i smaken men ändå inte tar för sig.
Visst kan man snacka om pastavin och pizzavin, det är nog ett av de vanligare epiteten för Sangiovese och för chiantivinerna, men här är användningsområdet betydligt bredare än så. Tack vare att tanninstrukturen är så finlemmad kan man faktiskt njuta av vinet som det är, i alla fall om man har vant sig vid klassiskt strukturerade viner, men hellre tillsammans med lite salta och feta charkuterier och ostar. Det matchar också lättare rätter av fågel och kött, men är lite för elegant för de kraftigaste rätterna. Inte heller bör man servera det till mat som har sötaktiga inslag (söta grönsaker och såser, chutneys eller fruktiga salsor, eller söta marmelader till osten) eller kryddhetta från chile eller peppar. I båda fallen skulle det leda till att vinet förlorar lite av sin fina frukt och därmed lyfta fram en större känsla av tanniner och bitterhet.
Njut av vinet nu och de kommande tolv till upp emot 15 åren, gärna vid cirka 18 grader för störst fräschör.
Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se
