Dags att veva ihop en god pasta, svamprätt eller elegantare fågel- eller kycklingrätt och korka upp ett härligt vin med Nebbiolo. Att jämt falla för genvägen risotto så fort viner från Barolo och Barbaresco kommer på tal är faktiskt ganska fantasilöst – även om det också är gott. Vad är det då vinerna med Nebbiolo vill ha på tallriken. Först och främst inte alltför kraftig mat eftersom viner sällan är mer än medelkraftiga, sedan gäller det att undvika tydlig sötma och kryddhetta i maten eftersom det triggar vinets tanniner. Samma sak om man bygger maträtten med mycket beska råvaror som klorofyllgrönt och olika typer av sallater eller färska gröna örter (åtminstone om de inte har fått lämplig smaksättning med fett, salt och lite syra). Det Nebbiolo däremot älskar är fett och krämiga texturer och då spelar det ingen roll om det är en pasta med smör eller lite grädde eller ett tillbehör i andra rätter som har den feta känslan. Då integreras tanninerna perfekt och även den som normalt sett inte uppskattar Nebbiolo kommer tycka att det är en bra kombination.

Det är alltid intressant att höra de ofta övertygande beskrivningarna om skillnaderna mellan vinerna från Barbaresco och de från Barolo. Övertygelsen är att de från Barbaresco alltid är mer eleganta medan barolovinerna bjuder på större kraft och struktur. Det ligger en viss sanning i det, men den är långt från allena sann. Ett vins karaktärer styrs inte bara av landskapet, jordarna och klimatet – människan som verkar här har genom filosofi, metoder, hantverk och skicklighet också en mycket viktig del i hur vinet doftar och smakar. Medan den ena firman gör lite rustikare viner, gör den andra lite mer eleganta, och medan någon gör lite kraftigare viner gör den andra lite mer lättsamma viner. Firman Massolino har en stil som mer rättvist kan beskrivas som elegant, oavsett vinerna kommer från Barolo (där de har sin bas och gör de flesta av sina viner) eller Barbaresco (som är ett nyare kapitel i deras historia).
Barbaresco är däremot med sin bara 728 hektar försiktiga och ganska sammanhängande vingårdsareal (bara tre byar) ett mindre och smalare definierat vinområdet, medan Barolo stäcker ut sig över elva byar i ett mycket större område med både varmare och svalare (norr) zoner. Totalt sett omfattar odlingen här 2 058 hektar och här liksom i Barbaresco är det uteslutande Nebbiolo som godkänns.

Tittar man lite närmare på Barbaresco ligger appellationen på den högra stranden av floden Tanaro sydost om Alba, till viss del skyddas området från Medelhavets varmare klimat av bergsryggar i söder och väster. Det bidrar till ett något svalare klimat som till stor del förklarar att det finns fina förutsättningar för elegans och fräschör i vinerna. De viktiga byarna här är Barbaresco, där vingårdarna breder ut sig över en amfiteaterliknande sluttning intill byn, samt Neive och Treiso. Vingårdarna ligger på sluttningarna, omkring 150 till 450 meters höjd totalt sett och för Nebbiolo som ger vinet Barbaresco ligger de snarare på 200 till 400 meters höjd.
Liksom resten av regionen har man ett kontinentalt men inte påfallande varmt klimat och nederbörden, som mestadels faller om hösten fram till våren och till mindre del på somrarna, ligger i normalfallet på cirka 800 till 900 millimeter om året, precis som i Bourgogne och Bordeaux.

Firman Massolino är välkänd och hör till de mer välrenommerade i Barolo. Här gör de utöver välgjorda och goda instegsviner med Barbera, Dolcetto och Nebbiolo och en superelegant Chardonnay, flera baroloviner inklusive vingårdsspecifika från Vigna Rionda, Parussi och Margheria. Med årgång 2019 skrev familjen ett nytt kapitel i sin historia genom att för första gången göra ett vin från Barbaresco. De säger själva att de alltid har varit förtjusta i finessen i vinerna från Barbaresco och längre drömt om att få addera Barbaresco till sin vinlista, men att det varit svårt att få möjlighet att köpa mark eller ens druvor här. Genom en historisk vinodlare i Neive fick de till slut tillgång till druvor från tre välkända vingårdar; Albesani, Starderi och Serraboella. Sedan 2019 gör man två viner, en Barbaresco Albesani och den som nu är veckans vin.
Det här vinet har vinifierats på klassiskt vin i ekjästankar vid upp till cirka 30 grader och regelbunden överpumpning av skalkrosset, därefter har vinet mognat under 18 månader i större slavonska botti. Vinet har en fint parfymerad doft med elegans, solmognad röda körsbär och en viss blommighet och den är väl sammansatt och känns trots ungdomen omedelbar och inbjudande. Smakmässigt är vinet medelfyllig, lite mer ungdomligt återhållet även om frukten har en tydlig position och ger den unga tanninstrukturen och friska syran en fin balans. Jodå, nog går att njuta av det här vinet till fullo redan idag, allra helst till maten, och hellre luftat minst en halvtimma i karaff än serverat direkt från flaskan. Men köper man ett par flaskor dricker man en eller två unga och sparar resten i fyra fem år till.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Vid mina första resor till Toscana i mitten av 1990-talet var, helt ärligt, mycket av de viner med Sangiovese man provade av något rustika. Det hade i och för sig en del med årgångar att göra, början av 1990-talet bjöd inte på mycket vinodlarglädje. Först 1995 fick man en fin årgång och även om 1997 blev solvarm och storslagen skulle vinerna med tiden visa sig torka in av överextrakt i frukten. Samtidigt gick hela Italien igenom en renässans med väldigt många unga vinmakarkonsulter som snabbt blev heta namn och som kom att modernisera den italienska vinmakarkulturen. Med det blev det mesta bättre.

Mina tidiga minnen och provningsnoteringar talar dock sitt tydliga språk, vinerna från byn Montepulciano var de jag tyckte bjöd på största finess och finast textur och de som överlag imponerade mest.
Då liksom idag är det många personer som går vilse i vintyperna Vino Nobile di Montepulciano, som kommer från Toscana och görs med druvsorten Montepulciano, och Montepulciano d’Abruzzo som görs med druvsorten Montepulciano. Och de har inget med varandra att göra.

Vinet från området Montepulciano såldes länge som Vino Rosso di Montepulciano, men i konkurrensen mot det mycket mer anrika och berömda Chianti Classico var det en vinmakare som 1930 ändrade namnet på sitt vin till just Vino Nobile di Montepulciano. Det gjorde vinet mer intressant och framgångsrikt och därför tog andra vinproducenter efter. När den italienska vinlagen utvecklades i mitten av förra seklet fick Vino Nobile di Montepulciano år 1966 status som DOC och skulle sedan 1980 uppgraderas till högsta nivån DOCG, detta tillsammans med Chianti Classico och det kraftigare vinet Brunello di Montalcino.
Det fanns en tid under 1980- och början av 1990-talet då ett antal producenter försökte göra sina Vino Nobile di Montepulciano lika kraftiga som vinerna från Montalcino genom det lagliga tillskottet av upp till 30 procent Merlot, Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc, men det uttrycket vann aldrig någon större framgång. Idag har i stort sett alla producenter gått tillbaka till ursprungsidén, minst 70 procent Prugnolo Gentile (det lokala namnet på Sangiovese) med resterade andel från Canaiolo Nero och Mammolo. Många vinmakare föredrar dock 85–100 procent Prugnolo Gentile för sina bästa viner.
Det är inget stort område, appellation omfattar idag bara knappt 900 hektar vinodling, att jämföra med cirka 5 250 hektar för Chianti Classico.
Tenuta Vallocaia etablerades 1983 av schweizaren Rudi Bindella efter att han hade köpt den då bara 2.50 hektar lilla vingården. Ambitionen var hög och man ville göra viner som respekterade både regionens fina historia och naturen. Odlingen har under fyra decennier vuxit till dagens175 hektar och all odling sköts på ett naturligt sätt där man eftersträvar balans mellan vinodling och natur och där man också arbetar klokt och återhållsamt med bevattning.
Det här vinet har gjorts med cirka 85 procent Prugnolo Gentile och 15 procent Canaiolo Nero och Mammolo från firmans tre olika vingårdar. Jäsningen har skett i ståltankar och därefter har vinet lagrats i drygt 20 månader (regelverket säger minst tolv månader) i stora ekfat. Det har en läckert ren, medelstor och fin solmogen mörk körsbärsfrukt med ett uns av ekfatskaraktär (mer ceder än vanilj) i en stil som både bjuder på druvsort och modernism. I smaken röjer den syrliga körsbärsfrukten och kännbart ungdomliga men ändå fint avvägda tanninstrukturen att det är Prugnolo Gentile som har byggt vinet. Frukten är annars identisk med som doften lockat med och balansen fin med en nästan kolaliknande mjuk känsla i mellansmaken.
Servering bör ske vid 18 grader i samma typ av glas som viner med Cabernet Sauvignon och Syrah och det finns en viss nyansvinst i att låta vinet luftas en kort stund. På tallriken hittar vi gärna en uppsjö av pastarätter som klassisk Carbonara eller pasta med olika typer av raguer av kött och vildsvin, eller varför inte en krämig lasagne. Lämnar vi det italienska köket är det ett bra allroundvin till klassiskt designade (ej kryddhetta, sötma eller orientaliska kryddor) rätter av fågel och kött. Även om tanninstrukturen inte är markerad, kan det vara trevlig att ha någon typ av krämig textur i maten för att runda av tanninerna.

Känner man för att hålla igen ett par tior i pris, finns det också en utmärkt men lite lättare 2022 Fossolupaio Rosso di Montepulciano från samma producent, för bara 189 kronor. Beställ gärna ett par sådana också.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Den här veckan tar vi oss till Duoro, en drygt nio mil lång dalgång som är världsberömd för sina fina portviner, men nu håller vi oss till ett vanligt rött bordsvin. Vi vet att det har funnits vindruvor här i Duoro i omkring 3 000 år, men de första tydliga tecknen på vinproduktion är snarare cirka 2 000 år gamla. Genom historien har det vuxit otaliga druvsorter på de karga sluttningarna utefter floden Duoro och idag finns det omkring hundra olika sorter dokumenterade. Dalgången har mest blivit känd för sitt spritförstärkta portvin, en vintyp som omnämndes första gången på 1670-talet och med handeln till England blev mycket mer omtalat från mitten och slutet av 1700-talet. Det var just portviner som huvudsakligen producerades här, men i mitten av 1900-talet började alltfler vinmakare tillverka vanliga torra bordsviner. Det mest kända av de tidiga bordsvinerna var Barca Velha från Quinta do Vale de Meão som gjordes första gången 1952 och under de kommande decennierna närmast blev ett kultvin. Idag ägs märket av Sogrape som har lagt till flera vingårdslägen och med sin kultstatus (det är ganska sällsynt och har bara gjorts 18 gånger sedan 1952) har det nått en prislapp på en bit över 4 000 kronor flaskan.
De torra bordsvinerna blev därefter alltmer populära och än mer ökade intresset för dem här en handfull familjefirmor för drygt 20 år sedan etablerade något de kallade för Duoro Boys, en gruppering som hade som ambition att lyfta fram de torra bordsvinerna från Duoro. En av dessa vinmakare var Dirk Niepoort på familjefirman Niepoort Vinhos som hade etablerats 1842 som handelsfirma för portviner. Och portvinerna är såklart utmärkta.

Dirk Niepoort kan sedan lång tid tillbaka räknas in i skaran av världens mest kända och bästa vinmakare. Han föddes 1964 och skulle i ung ålder hjälpa sin far i vineriet. Han studerade sedan vin och arbetade en tid inom vinhandeln där han knöt kontakter över hela världen och i grunden lärde sig ”allt” om världens bästa viner (just det är något som oftast kännetecknar de allra bästa vinmakarna). Hans praktik inom vinvärlden innefattade också resor över hela världen och när han 1987 kom tillbaka till familjefirman i Duoro var han full av nya idéer.
En av idéerna var att just att satsa på vanliga bordsviner, inte minst sedan familjen 1987 hade köpt vingården Quinta de Nápoles och året därpå den än äldre Quinta do Carril som hade planterats redan 1925.

Idag växer vinet på ungefär 43 500 hektar i Duorodalen, som därmed är en av Portugals allra viktigaste vinregioner. Vinodlingen fördelas över tre regioner med den svalaste och mest nederbördsrika Baixo Corgo i väster (cirka 14 000 hektar) och den torraste och varmaste Duoro Superior i öst (cirka 8 700 hektar idag, men den växer långsamt i areal).
Druvorna till det här vinet kommer från flera vingårdslägen som Dirk arbetar med, merparten av dem mellan 30 och 80 år gamla vingårdar på sluttningar ovanför floderna Pinhão och Tedo. En hel del av druvorna till det här vinet köps från andra odlare, men till stor del kommer de från omkring 30 till 60 år gamla stockar i den egna vingården Quinta do Nápoles som enligt Dirk bidrar till vinets fräschör.
Druvorna vinifieras var för sig, alla med den naturliga jästen i ståltankar, och därefter dras vinerna över till 225 liter stora franska ekfat, omkring 15 till som mest 20 procent nya, för att genomgå malolaktisk jäsning och lagring upp till 22 månader.
I glaset har vi ett medelkraftigt vin med fin körsbärsfrukt och en viss kolarondör i modern och inbjudande stil. Den typiska solvärmen från Duoro finns här, men utan tyngd och sötma. Smaken har samma fina frukt och rondör, en god syra och en finlemmad tanninstruktur som gör vinet trevligt balanserat. Det är inget vin att spara någon längre tid, det här dricker man nu och de kommande tre till maximalt fem åren. Serveringstemperaturen kan gärna ligga kring 17–18 grader för att lyfta fram maximalt av vinets fräschör och vinet kan serveras direkt ur flaskan utan föregående dekantering. Matmässigt känns vinet vara väldigt allround – alltifrån (faktiskt) ett gott sällskapsvin som det är som vin till charkuterier och ostar (men inte mögelostar) och lättare till medelkraftiga mer klassiskt designade rätter med fågel och kött.

Slutligen, det är ett snyggt och lättgillat vin från en fantastisk vinproducent och till ett bra pris.

Importör i Sverige är Arvid Nordquist, www.arvidnordquist.se

Två viner jämte varandra, blint serverade. Likheterna är slående, klassisk elegans med stor fräschör och stilfullt hanterade ekfat. Att båda vinerna gjorts med Chardonnay i burgundisk stil var den spontana tanken och mycket riktigt kom ett av vinerna från Bourgogne, men det andra kom från Sydafrika – just det här vinet. Vilket som var vilket var dock inte självklart!
Skulle vi gå ett par decennier tillbaka i tiden hade sydafrikanska chardonnayviner varit gjorda i en ganska typiskt internationell stil med något generösare frukt, svagt kryddiga ekfat och god kropp. Den här stilen av eleganta och mineraliska viner med fräschör och större fokus på klimat och plats än på vinframställningen som sådan är förhållandevis ny i Sydafrika – det krävdes att man i större utsträckning började odla vin närmare den kalla kusten för att den skulle komma till.

Hemel-en-Aarde är ett sådant område, beläget halvannan timma öster om Cape Town och förr i tiden snarare vildmark och fiskelägen. För två decennier sedan började vingårdar planteras i allt större utsträckning här och med modernt orienterade firmor som exempelvis Newton-Johnson kom viner i tydligt burgundisk stil bli synonymt med ett nytt Sydafrika.

Det här vinet kommer från en enskild vingårdslott på 210 meters höjd på sluttningen av Babylonstoring Mountain som ägs av grannfamiljen Pringle. Tack vare det svalare läget får vinet en tydligt stram smak med hög naturlig syra, faktiskt ganska mycket högre än i vinerna från Bourgogne. Det här är en typiskt modern inspiration av Bourgogne, långsamt jäst i 500 liters franska ekfat som bara har gett en svag förnimmelse av ek men framför allt elegant gulfruktig och något blommig. Smaken är knappt medelfyllig men fint fruktig i sval stil med en uppfriskande syra och fin mineralitet, men framför allt en fint sammansatt smak med utsökt balans. Det är ett vin som gärna kan drickas svalt för friskhetens skull, men gärna dekanterat i karaff och serverat vid tolv grader för lite större komplexitet – och då till stekta fiskrätter, bland annat. För övrigt serverar man gärna vinet som en vit bourgogne.
Bättre köpvärde per krona är svårt att hitta!

Hemel-en-Aarde Valley ligger i Walker Bay ute vid kusten sydost om Cape Town och är en ung vinregion. Klimatet är svalt och tydligt påverkat av det kalla havet som ligger mellan fyra och åtta kilometer bort från vingårdarna som ligger på 150–300 meters höjd och har varierad exponering. Det är framför allt svalodlingsdruvor som trivs här och vinerna får alltid stor elegans, hög naturlig syra och en mer måttlig alkoholhalt, ofta kring 13.0 till 13.5 procent. Årligen faller det omkring 900–1 000 mm nederbörd här, ungefär hälften under växtsäsongen och resten under vintern.
Det var Tim Hamilton Russel och Peter Finlayson som var de första att plantera vin här, men på den tiden var det framför att kloner avsedda för mousserande viner som planterades. Först i mitten av 1990-talet kom bättre kloner till Sydafrika och nu på 2000-talet kan odlarna skörda Chardonnay och framför allt Pinot Noir som är långt bättre än tidigare. Idag är den här delen av Sydafrika den mest spännande när det kommer till eleganta viner av just Chardonnay och Pinot Noir.

En av den nya tidens stjärnor både här och i Sydafrika som land är firman Newton Johnson som har gjort veckans vin. Det är nu 25 år sedan som familjen Newton Johnson köpte en farm i den högre delen av Hemel-en-Aarde Valley och började röja marken för att plantera vin. Klimatet är svalt och jordarna är magra med stort inslag av grus, kvarts och fältspat, i de lägre delarna av vingårdarna med större inslag av lera. Chardonnay och Pinot Noir är det viktigaste druvsorterna. Idag är det Gordon och Nadia Newton Johnson som gör vinerna och att de har Bourgogne som tydlig förebild och inspiration råder det ingen tvekan om när man provar deras viner.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Så här i början av året, när ekonomin kanske tryter men suget på ett riktigt bra och seriöst kvalitetsvin ändå finns där, känns det skönt att hitta ett vin som verkligen klickar in rutorna för fyndvin. Så har det varit i flera årgångar i följd – det ses som ett trygghetstecken – och årets vin är inget undantag från det.
Argentina står med sina 224 000 hektar vinmark för omkring 45 procent av Sydamerikas totala vinproduktion. Den allra viktigaste druvsorten är sedan lång tid tillbaka Malbec som idag täcker 41 300 hektar av landets vingårdar. Såklart hittar man bra till riktigt bra malbecviner hos de allra flesta av landets producenter – och Catena Zapata är alltid en kassaskåpssäker producent att handla från.
Efter att Nicolás Catena hade rest i Napa Valley i början 1980-talet och inspirerats av vad bland andra Robert Mondavi gjorde, växte idén om att göra viner av motsvarande ambition och kvalitet i Argentina. Dessa idéer togs inte emot med entusiasm i dåtidens Argentina, som i stort sett enbart stod för volymproduktion av billigare viner. Nicolás lät sig inte nedslås av det, full av framtidstro på landets vingårdar med både Malbec och Cabernet Sauvignon tog han sig bit för bit framåt i sin vision. I mitten av 1990-talet kom genombrottet och det blev ett uppvaknande för hela Argentina och helt plötsligt började fler vinodlare och vinmakare följa i Nicolás Catenas fotspår. Man behöver inte ha mycket fantasi för att förstå varför Nicolás Catena har kommit att kallas ”en ny tids Robert Mondavi i Argentina”.

Redan 1950-talet började pappa Domingo Catena köpa druvor från Finca Altamira (finca är det lokala ordet för vingård och paraje är i stort sett en synonym). Den här vingården ligger på omkring 1 050 meters höjd på den östra banken av Rio Tunuyan i Valle de Uco, ungefär 100 kilometer söder om staden Mendoza. Vingården täcker 5.50 hektar, har en jord bestående av sand och ungefär tio procent vardera med lera och lerskiffer. När den planterades 1925 var det uteslutande med Malbec och då precis som långt senare planterade man rankorna på sina egna rötter. Anledningen då var att man inte hade sett några tecken på den fruktade vinlusen. Idag vet man bättre och vingårdarna planteras numera med ympade rotstockar. Här är skördeuttaget lågt, vanligen kring tolv hektoliter per hektar vilket delvis förklarar vinets djup.

Vinifieringen inleds med några dagars kallurlakning för att extrahera aromer och djup utan att driva ut tanniner. Därefter jäses musten i ståltankar och vinet dras sedan över till 225 liter stora franska ekfat (samt en liten del amerikanska), ungefär en tredjedel nya, för malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader.

Det är verkligen Malbec i excellens åt alla håll och kanter. Direkt vinet slås upp i det stora bordeauxformade glaset, som är den rekommenderade glastypen, möts man av en ganska tät och mörk bärfrukt, en slags bläckig ton och nyanser av både grafit och krossad sten. Det är verkligen läckert och fullkomligt inbjudande. Söker man ett gott och tillräckligt smakrikt rött vin att stå upp mot grillat kött, stekar och långkok – även vilträtter – är det här en klok väg att gå. Som vanligt med högklassiga höghöjdsviner från Argentina är frukten djup och mörk och tanninerna fint polerade tack vare den utsträckta växtsäsongen (det bidrar till fullt fenoliskt mogna druvskal) och den tunna luften som bidrar till en öka mognad i druvorna. Det finns en syrafräschör i vinet, men det är en smakrikt snarare än syrafriskt vin.

Vinet kan njutas direkt serverat från flaskan, men det vinner nyanser efter en stunds luftning och därför rekommenderas dekantering minst en kvart före servering. Alternativt låter man vinet utvecklas i ett glas med stor kupa under måltiden. Det känns högt naturligt att servera det här vinet till medelkraftiga kötträtter som kan utgöras av stekt eller grillat nöt- eller fläskkött alternativt vilt samt till långkok och grytor. Tack vare att tanninstrukturen är så finstämd behöver man inte oroa sig för den och av den anledningen lägga till ett mjukgörande tillbehör med fet textur – men det är såklart en god väg att gå ändå. Drick vinet nu och de kommande sex sju åren.

En sista viktig kommentar; det här vinet är i alla avseenden ett superfynd. Här finns allt du kan önska från Malbec och kvaliteten är precis som vingårdens altitud skyhög, men priset är minst sagt blygsamt och vardagligt.

Catena Zapata är en av de bästa och mest pålitliga firmorna i Argentina och egentligen hela Sydamerika och de har en bred och djup portfölj av alltifrån vardagsviner till viner som hög hemma i storslagna vinkällare. Skriv in ”Catena” i sökrutan här på Vinlegender så kommer du hittar mer att läsa om firman och deras fantastiska viner.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Vitt eller rött? Det spelar egentligen inte så stor roll när båda vinerna i den här artikeln är så goda. Ändå, förstahandsvalet faller på vitt eftersom jag verkligen vill slå ett slag för vita viner från Rioja. Och i det vita vinet 2023 Obar de Puente del Ea hittar man verkligen allt man förväntar sig av god vit rioja; en medelstor och något blommig doft, nyanser av gula äpplen och stenfrukter och en känsla av båda ekfat och lagringen som sådan. Till smaken är det medelfylligt med en god kropp, en känsla av oljighet eller fetma i texturen och med en trevligt uppfriskande syra som är så typisk för de vita vinerna från Rioja. Ett normalår gör man cirka 4 500 flaskor av det här vinet och tilldelningen till Sverige har därmed blivit motsvarande liten.
Det är primärt inte ett vin som passar allra bäst att njuta av på egen hand – intensiteten och strukturen gör vinet allra bäst lämpat till mat. De må röra sig om stekta, grillade eller gratinerade skaldjur och stekta eller grillade rätter med fisk där det finns ett inslag av sälta, fet textur och syra. Med tanke på intensiteten passar vinet också utmärkt till rätter med kyckling och kalvkött med samma smakbalans. Just smaksättning med citronsaft och kanske även zest gör sig väl. En klok serveringstemperatur bör hamna kring tio grader för större upplevd fräschör, men den som söker full komplexitet i vinet och har för avsikt att servera det till det lite smakrikare matregistret kan gärna låta vinet tempereras upp något – till låt säga tolv grader eller till och med 14.

Rioja har idag 66 797 hektar stor vingårdsareal och druvsorten Tempranillo och dess röda oftast ekfatslagrade vin är själva sinnebilden av distriktet. Bara sex procent av allt vin i Rioja är vitt, men andelen har ökat lite de senaste decennierna och den trenden verkar fortsätta. Att klimatet har blivit varmare, cirka 1.4 grader högre temperatur idag jämfört med början av 1990-talet, påverkar inte så mycket som man kan tro eftersom framför allt druvsorten Viura verkar kunna stå emot dagens varmare vädret ganska bra. Dessutom är det en druvsort med naturligt hög syra. Som vanligt kan man alltid skörda en del eller alla druvor till vitt vin lite tidigare för att för att vinna fräschör och mer blommiga parfymer.
Årgång 2023 är ett bra exempel på hur druvorna trots allt har klarat av det varmare klimatet – det var en varm årgång som blev den tidigaste i historien att skörda. Efter en värmebölja i slutet av augusti föll det regn några dagar som bidrog till att återställa balansen i druvorna och så snart fukten hade torkat upp kunde man skörda druvor av fullgod kvalitet.

När man ändå beställer ett par flaskor av det vita vinet, kan man lika gärna addera några flaskor av det röda syskonvinet 2019 Salaz de Puente del Ee. Samma producent, samma distrikt och samma importör, dessutom samma attraktiva prislapp. Upp emot 22 000 flaskor årligen görs av det här vinet.
Det här vinet görs också som druvrent, enbart Tempranillo, och druvorna kommer från gårdar med kalkstensjordar på drygt 500 meters höjd i byn Sajazarra i Rioja Alta. På modernt och numera typiskt vis i Rioja har vinet fåt mogna under tolv månader i franska ekfat och därefter ytterligare lika lång tid i flaska innan försäljning. Enligt regelboken kvalificerar sig vinet som en crianza, men idag är det få personer som bryr sig om de historiska kategorierna – viktigast är vinet som sådant.

Firman bakom de två trevliga och absolut köpvärda vinerna är Bodegas Puente del Ee som grundades 2001 av en grupp entusiastiska vinälskare från Baskien, Madrid och Katalonien. De slog sig ner i den högt belägna och ganska okända byn Sajazazza, planterade sammanlagt fem hektar vingårdar här och lät även uppföra ett vineri. För att verkligen hitta rätt i kvalitet anlitade de Julien Viaud som under många års tid hade arbetat som jordbruksingenjör hos den världskända vinmakaren Michel Rollad. År 2015 anslöt sig också Ana Gonzalo som ansvarig för vinframställningen och Rodrigo Madrid som bodegans ledare.

Och på tal om Rioja – du vet väl att Vinlegender genom Michel Wine Club arrangerar en superresa till Rioja i mitten av juni år? Det finns faktiskt ett par platser kvar – så hör av dig om du är intresserad.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Det hör verkligen inte till vanligheterna att man dricker ett vin gjort uteslutande med Frappato, en siciliansk blå druvsort som faktiskt bara odlas på strax över 1 000 hektar totalt sett i världen. Omkring 90 procent av det återfinns på Sicilien, men inte heller där är det vanligt med druvrena viner med den. Där används den snarare i ganska stor omfattning i blandningar med andra druvsorter. Vanligen rör det sig om de betydligt mer kända sicilianska sorterna Nero d’Avola och Nerello Mascalese för att lätta upp vinerna, men mer vanligt i det djupt färgade rosévinet Cerasuolo di Vittoria där den i regel ingår till cirka 30–50 procent med resterande innehåll Nero d’Avola. Det vinet är faktiskt öns enda vin med status DOCG och vinets fina rykte kan mycket väl ha påverkat att synonymen Frappato Vittoria ibland används för sorten.

Sicilien verkar vara druvsortens ursprung, men man vet inte exakt när den började odlas. De första dokumenten visar på början av 1500-talet då sorten nämndes som Frappatu. År 2008 gjorde man DNA-studier som visade att det är en naturligt uppkommen korsning där man bara vet den ena föräldern, Sangiovese. Den andra delen i korsningen är okänd och det kan röra sig om upp emot tio olika druvsorter som kan vara aktuella – men ingen av dem är känd för forskarna. Således är det en något mindre känd druvsort som får ge uttryck för Veckans Vin den här veckan.

I glaset hittar vi precis det som Frappato har blivit känd för, och omtyckt. Ett ganska ljust rött vin med en inbjudande rödfruktig och bärig doft med nyanser av både färska druvor, ljusröda körsbär, mörka hallon och med en slags blommig och örtig Medelhavskryddighet som ger lite extra liv. Smaken är också lättsam med samma känsla i fruktigheten, en fint uppfriskande syra och sammetslena tanniner.
Rent spontant känns en lite svalare servering som mest logisk, kring 16–17 grader, just för att lyfta fram det charmerande lättsamma. Man kan självklart servera vinet till ungefär samma rätter man normalt sett väljer Pinot Noir eller lättare viner med Barbera till, men det är också en fantastiskt läcker ”all round” till allehanda sorters pizza och pasta med inslag av tomater eller oliver och charkuterier. Och vill man bara njuta av vinet till en inbjudande bricka med ostar och charkuterier blir det också en lyckad matchning.
Druvorna till det här vinet kommer från flera vingårdar belägna på omkring 200 till 250 meters höjd med västlig och sydlig exponering. För lätthets skull har vinet enbart jästs och lagrats i ståltankar.

Mandrarossa är en producent som grundades i slutet av 1950-talet som ett kooperativ av odlare kring Menfi. Med tiden har antalet medlemmar ökat till dagens omkring 2 000. Odlarna har sina vingårdar i ett böljande landskap utefter den sydvästra kusten av Sicilien och det är också här som Frappato har sitt starkaste fäste. Mandrarossa har en bred portfölj av viner med både klassiska italienska sorter och internationella och flera vinerna finns att köpa på Systembolaget.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Södra Frankrike är nu på 2000-talet en av landets allra mest intressanta vinregioner – från en enorm mängd bulkviner och många billiga druvsortsdrivna viner, har allt fler familjefirmor med höga ambitioner grundats och lyfts fram i rampljuset. Den vanligaste men numera gamla benämningen på regionen är Languedoc-Roussillon, men i en ambition att ta sig bort från det gamla och enklare volymryktet har området fått det nya namnet Occitanie. Totalt sett är den här regionen sett till vinodling 230 000 hektar stor och det är mer än exempelvis Tyskland och Sydafrika tillsammans. Lite mer specifikt ursprung är lantvinsområdet IGP Pays d’Oc som står för cirka 120 000 hektar av detta, men även här är majoriteten av vinerna av lite enklare eller åtminstone vardagligare snitt. I tillägg till det finns det 23 mindre appellationer där regelverken är mycket mer precisa och där man ofta idag hittar viner av fantastisk kvalitet. Till de mest kända av dessa appellationer hör Minervois, Fitou, St-Chinian, Corbières, La Clape och det kustnära området Limoux där världens första mousserande viner gjordes för ett halvt årtusende sedan.

Ursprunget Pays d’Oc används ofta på etiketterna när vinet inte kommer från en appellation eller om producenten har gjort vinet på ett sätt som de mer snävare appellationerna inte tillåter. Precis så är det med just det här vinet, Combarels Blanc. Egentligen kommer druvorna från vingårdar i de förhållandevis unga och förstklassiga appellationen Terrasses de Larzac, men eftersom vinet är vitt diskvalificeras det för appellationsstatus.
Vinet är en cuvée med ungefär 50 procent Chardonnay, 30 procent Grenache Blanc och 20 procent Viognier, en druvblandning som kanske är lite ovanligt men faktiskt förekommer en del i ursprungsområdet IGP Pays d’Oc. De tre sorterna vinifieras var för sig och vinerna har mognat under åtta månader i äldre ekfat från tunnbindaren Chassin. Efter lagringen har vinet blandats för att tillbringa ytterligare några månader i ståltankar för en sista sedimentering.
Doften är medelstor, på sitt sätt djup och rik men egentligen mer elegant – och framför allt väldigt fint balanserad. Av ekfaten är känner man faktiskt inget, annat än att man kan förstå rondören som är resultatet av lagringen. Smaken är medelfyllig, mjukt texturerad och fruktig och ganska len, måttlig i syran och mineraliteten men ändå på sitt sätt elegant. Det är ett vin att njuta av lite svalt, cirka tio grader som mest för att lyfta fram fräschören, och gärna tillsammans med en maträtt som snarare är lite smörig och stekt än uppfriskande i syra. Som en bra referens rent doft- och smakmässigt, kan man jämföra med moderna vita viner från Rhônedalen.

Firman Cassagne et Vitailles hör till de nya stjärnorna i södra Frankrike. Firman etablerades så sent som 2015 av barndomsvännerna Matthieu Rollin och Nicolas Seffusatti som hade arbetat med vinhandel i Kina och där tjänat ihop ett bara startkapital till en ny vinfirma. När de startade Cassagne et Vitailles hade de en tydligt uttalad filosofi att producera förstklassiga viner från gamla vingårdar i Languedoc med en känsla för vingårdarnas unika egenskaper. Att arbetet i vingårdarna skulle ske helt naturligt var självklart och man är idag dessutom biodynamisk.
Firman har sitt säte i området kring Montpeyroux norr och väster om Montpellier i departementet Hérault. Flera av firmans viner har ursprunget Terrasses du Larzac. Det är en sedan 2014 ny appellation som idag har 548 hektar stora vingårdsmarker belägna på omkring 80 till 200 meters höjd.

Allra mest känd är Cassagne et Vitailles för sina röda viner och de flesta av dem hittar du beskrivna här på Vinlegender. Skriv in ”Cassagne” i sökrutan så hittar du rätt. Och är du intresserad att prova fler viner från dem finns det alltid ett gott urval hemma hos importören.

Beställs online för trygg hemleverans från Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Goda råd behöver inte alltid vara dyrbara – och det gäller särskilt om man ställer in siktet på trevliga viner i appellationen Côtes du Rhône, viner som många gånger hör till de mest pris-prestanda-säkra i Frankrike. Förklaringen är nog rätt enkel, dels är vinerna från Rhône alltid väl prissatta, dels står ursprunget Côtes du Rhône för hela 29 005 hektar av regionens totala vingårdsareal om 66 407 hektar. Det blir således en hel del flaskor som etiketteras som just Côtes du Rhône och det brukar vara gynnsamt för prisbilden.

Mellan Avignon och Nîmes i södra Rhône hittar man Domaine Saint-Etienne, som när man gläntar på dörren visar sig vara ägd av den stora och seriösa producenten M Chapoutier i Tain l’Hermitage sedan 2017. Den 25.00 hektar stora vingårdsarealen fördelas över 16.00 hektar i lägen klassificerade som Côtes du Rhône-Villages och 9.00 hektar i Costières de Nîmes. Man gör idag fem viner, ett vitt och fyra röda, och priserna är synnerligen attraktiva.
Man ska inte förvänta sig alltför mycket av viner i lägre prisklasser, men är de ärligt framställda och typiska sina druvsorter och sitt ursprung är det fullgott. Att det sedan finns lite mer att hämta i vinet än väntat får ses som en bonus. Trots läget i det varma södra Rhône är det inget kraftpaket vi talar om, här finns en lätthet som verkligen är trevlig. Samtidigt är vinet seriöst strukturerat och kryddigheten (salvia, lakritsrot och violpastill) ger personlighet och mersmak och för det måttliga priset bjuds man på en riktigt attraktiv doft- och smakbalans.

Vinet görs av en sedvanlig komposition av Syrah, Grenache, Mourvèdre och lite Carignan, allt från ekologiskt certifierade vingårdar i kommunen Monfrin där jordarna är består av järnoxidrik kalkstenslera med inslag av sten och kisel. För att fånga en större fräschör i vinet skördas druvorna tidigt om morgonen när det fortfarande är svalt. Det förklarar en hel del av vinets fräschör.
Druvorna avstjälkas fullt och tappas ner i cementtankar för att jäsas med den naturliga jästen och eftersom temperaturen hålls måttlig sträcker sig jäsningen över flera veckor med en total skalkontakt på mellan 35–45 dagar. Man gör en försiktig extraktion med en remontage (överpumpning av skalkrosset) varje dag. På traditionellt sett får vinet sedan mogna i cementtankar på sin fina jästfällning under knappt tio månader. Just sydfranska druvor och cement är ett underbart äktenskap och särskilt i lägre prisklasser lönar det sig extra mycket.

Côtes du Rhône är en väldigt användbar typ av vin. Tack vare solvärmen i frukten passar stilen fint tillsammans med sydfranskt grönsaksbaserade rätter, oavsett det är en god tomatsås eller en klassisk ratatouille som hör till köttet. Ett fint inslag av Medelhavsländernas kryddbod som timjan, rosmarin, lagerblad, salvia, lavendel gör sig verkligen väl som doftgivare, inte minst eftersom man nästan kan skönja en nyans av denna så kallade garrigue i vinets doft. Eftersom det inte är ett direkt kraftigt vin kan man lika väl servera det till grillad fisk med motsvarande tillbehör och doft- och smakbild, men då kan man med fördel servera det vid cirka 17–18 grader istället för mer typiska 18–20 grader. Det är inget vin som behöver luftning, men 15 minuter i karaff kommer heller inte att göra någon skada.
Drick vinet nu och de kommande två åren – det finns inget behov av vidare lagring även om det klaras av ett par år viloläge.

Beställs online för trygg hemleverans från Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Inför årets sista dagar är det läge för en god champagne och för en extra festlig stämning kan den gärna skimra vackert i rosa. Att roséchampagne känns lite extra lyxigt kan såklart tillskrivas den vackra färgen, men det är också den stil av champagne som det görs allra minst av. Ett normalår blir det inte mycket mer än omkring 20–22 miljoner flaskor av de ungefär 300 miljoner flaskor champagne som i genomsnitt produceras från distriktets 34 200 hektar stora vingårdsareal. I de flesta fall låter vinmakaren blanda i någonstans kring tio till 15 procent stilla rött vin, främst gjort med Pinot Noir, i det stilla vita basvinet. Därefter buteljeras vinet för att jäsas den andra gången i flaskan.
Här hos Champagne Ferdinand Bonnet görs roséchampagnen uteslutande med Pinot Noir som skördats i vingårdar med omkring 25 år gamla stockar i byn Les Riceys. Bara åtta procent av druvorna har vinifierats till ett stilla rött vin, resten av druvorna har pressats hastigt med snabbt avlägsnande av de färgrika skalen så att vinet blev vitt. Jäsningen skedde i ståltankar vid låg temperatur för maximal renhet och fräschör och efter den malolaktiska jäsningen har blandning, en andra jäsning i flaska och lagring på jästfällningen under ungefär två år tagit vid. Inför slutkorkning har man tillsatt en dosage på 9.0 gram per liter för att ge en avrundande smakbalans till friskheten.

Är det verkligen någon avgörande smakskillnad mellan vit och rosa champagne? Egentligen inte, i alla fall inte i unga champagner och med så lite som åtta procent rött vin i blandningen. Doft- och smakskillnaden kommer snarare med lagring, låt säga efter åtta till tio år i din vinkällare, då druvsorten Pinot Noir börjar ta för sig lite mer i form av en slags burgundisk röd äppelfruktighet. I sitt unga skick är roséchampagne möjligen något rödbärig i doften och det är istället primärt färgen och den lite festligare känslan som gör att valet faller på det rosa.

Les Riceys är en stor by – faktiskt en av de mest planterade i Champagne – och den ligger i regionen Côte de Bar i den allra sydligaste delen av Champagne. Byn har ingen klassificering utan håller sig på nivån 80 procent som så många andra byar i Champagne (byar med statusen premier cru har klassats 90–99 procent och grand cru 100 procent). Här odlas vin på 843 hektar och det speciella med byn är att så mycket som nästan 93 procent är planterat med Pinot Noir. En del av förklaringen till det är att flera vingårdslägen har sydlig och därmed lite soligare exponering, vilket är gynnsamt för Pinot Noir. Än mer speciellt är att man har blivit känd för ett stilla rosévin som heter Rosé des Riceys, som är en av bara två appellationer för stilla vin i Champagne. Rosévinstraditionen är således djupt förankrad i det böljande vinlandskapet här. Att byn heter Les Riceys i plural beror på att det egentligen rör sig om tre små byar som hör samman.
Bakom den här fina roséchampagnen hittar vi huset Champagne Ferdinand Bonnet som grundades 1922. Idag har man en cirka 200 hektar stora vingårdsareal som till stor del är planterad med Pinot Noir. Huset är en del av den internationella dryckesgiganten Rémi Cointreau men lever ett helt eget liv.

Den här champagnen serveras lämpligast vid cirka tio grader, inte för kallt eftersom den fina fruktigheten då dämpas, och ska man njuta av den till mat rekommenderas ett vanligt vitvinsglas så att dofter och smaker tillåts blomma ut. Tack vare den fina frukten och diskret avrundande dosagen kan man gärna servera den till skaldjursrätter som klassisk Toast Skagen eller motsvarande med krabba eller hummer, eller till eleganta fisk- eller pastarätter med skaldjurssås, eller varför inte en god skaldjursrisotto. Det är också en trevlig champagne att njuta av till milda komjölkostar (exempelvis Camembert eller Brie) och för en perfekt doft- och smakbalans kan man gärna låta något milt rödbärigt tillbehör följa osten.

Importör i Sverige är Solera Sweden, www.solera.se