Det har varit rosévinstider i många veckor nu, men det är alltid läge att lyfta fram goda roséviner när solen (förhoppningsvis) värmer kropp och själ. Medan de flesta vindrickare håller sig till fortfarande trendriktiga Provence, som har blivit kända för sin egen påtagligt bleka rosévinsstil, är det värt att lyfta fram andra typer av roséviner. Och det finns många fördelar med det, primärt två. För det första görs många andra roséviner med längre skalkontakt i musten i den inledande fasen av vinifieringen, från en halvtimme till kanske en timme i Provence (därmed den bleka färgen och blyga doften och smaken) till två eller flera timmar i mer seriösa roséviner som därför fåren djupare färg och lite större fruktighet. För det andra kan vinet få en friskare syra om det odlas svalare eller göra med mer syrafriska druvsorter jämfört med de i Provence.

Av båda dessa anledningar tar vi oss till distriktet Kamptal norr om Wien och den historiska egendomen Schloss Gobelsburg, som numera kallar sig Domaene Gobelsburg. Deras rosévin är gjort med druvsorten Zweigelt som kommer från unga och upp till 50 år gamla stockar på sluttningar och terrasser med lössjord och grus. Druvorna har krossats lätt och musten har fått ett par timmars skalkontakt innan skalen dras bort och musten sedan får jäsa i ståltankar vid låg temperatur. Resultatet är ett smakrikt men lättsamt och läckert somrigt rosévin med mjukt bärigt vin med god textur. Det är gott och verkligt trevligt vin att dricka nu i sommar till lättare grillrätter som gärna kan ha somriga grönsakstillbehör, pastarätter med tomatbaserad sås, goda pajer med sallad … och bara som det är svalt (åtta till tio grader) serverat.

Zweigelt är Österrikes egen druvsort. Det var för 104 år sedan som doktor Friedrich Zweigelt tog fram den genom att korsa den mörkfruktiga Blaufränkisch med eleganten St Laurent (som påminner om Pinot Noir). Trots att han själv kallade sin druvsort för Rotburger skulle den snart komma att kallas Zweigelt efter honom. Någon omedelbar succé blev det dock inte, ända fram till början av 1990-talet stod det vita vinet för omkring 85 procent av landets vinproduktion och Zweigelt var en blygsamt planterad sort. I det moderna Österrike har dock det röda vinet tagit allt större plats, både de druvrena vinerna och cuvéer mellan inhemska sorter eller inhemska och franska sorter. Idag står det röda vinet för en tredjedel av landets produktion och med totalt 5 941 hektar är Zweigelt den allra mest planterade blå druvsorten (Blaufränkisch är näst viktigast med 2 550 hektar). Det placerar den faktiskt som Österrikes andra mest planterade druvsort totalt, efter nationaldruvan Grüner Veltliner som täcker 14 296 hektar av landets totala vingårdsareal om 44 210 hektar.
Zweigelt knoppas tidigt och mognar sedan i mitten av den normala skördeperioden. Eftersom den kan ha god växtkraft är det viktigt att genom val av rotstock och uppbindning också beskära rankorna hårt för att begränsa skördarna och därigenom kunna göra bättre viner. Och bättre viner är precis vad många österrikiska vinmakare gör med Zweigelt idag.

Rosévin var tidigare ingen stor och efterfrågad vintyp i Österrike. Går man tillbaka i tiden var det framför allt i Steiermark i landets södra del som den syrafriska och ganska säregna svagt rosa vintypen schilcher (gjord med Blauer Wildbacher) som var det kända rosévinet. Nu på 2000-talet har intresset ökat för roséviner och numera gör man utmärka både stilla och mousserande roséviner.

Schloss Gobelsburg är en egendom jag har följt, besökt och uppskattat i 30 års tid och den har aldrig varit bättre än de är idag. Redan i slottets tidigaste historia figurerar vinodlande munkar, men det var först efter 1740 som slottet kom att inhysa klosterverksamhet. År 1784 slogs dessutom egendomarna Gobelsburg och Kammern samman och bildade Schloss Gobelsburg. Det var vid den här tiden som vinodlingen kom att bli alltmer betydelsefull. Under efterkrigstiden var det fader Bertrand Baumann som hade stor del i att slottets viner blivit allt bättre. Bland annat lät han enligt tradition inom cistercienserorden plantera Pinot Noir, vinet framställdes enligt klassiska bourgognemetoder och resultatet blev riktigt bra. Dessutom lanserade han ett knastertorrt vitt vin av Grüner Veltliner som han kallade Messwein som var vida omtalat på sin tid.
Det stora kvalitetslyftet började dock 1996 i och med att klostrets abbot hade hört rykten om att vinmakaren Willi Bründlmayer klagat över att Schloss Gobelsburg gjorde för enkla och mediokra viner trots att de hade bland de finaste vingårdarna i regionen. Willi gav dem rådet att anlita vinmakaren Michael Moosbrugger och efter bara några år hade Michael lyckats lyfta kvaliteten till absolut högsta nivå. Idag rankas Schloss Gobelsburg som en av distriktets allra bästa odlare och producenter – du kan tryggt köpa precis vilket vin du vill från dem!

Förresten, när du ändå är här – vill du slå på stort finns samma vin i magnum (nr 9401906 för 279 kr) och det är både festligare och av någon anledning faktiskt lite billigare i förhållande till flaskstorleken. Annars brukar det faktiskt kosta mer per klunk om man väljer magnum. Fynd, med andra ord.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Nu på 2000-talet har det talats alltmer om det spanska vinet cava, som under lång tid var världens största mousserande vin gjort enligt den klassiska metoden med den andra jäsningen i flaskan. Sett till volym stämmer det fortfarande, ett normalår gör man 245 till 250 miljoner flaskor cava, att jämföra med champagne som det produceras omkring 230 miljoner flaskor av. Det är till planterad areal som det har skett en förändring, där man utökade appellationen Champagne med ytterligare 40 byar till en total vingårdsareal om ungefär 34 300 hektar, att jämföra med hur arealen för cava såg ut vid samma tid, cirka 32 000 hektar fördelat över 156 byar i tio provinser med 95 procent i Katalonien. Men, skam den som tillåter sig vara nummer två – även cava har expanderat sin godkända areal till ungefär 38 000 hektar idag.

Det är inte bara arealen som har förändrats för cava. Början till en ganska ordentlig justering av regelverket såg man redan 2017 då sex av de allra bästa producenterna bröt sig ur appellationen DO Cava för att bilda en egen och än mer strikt gruppering och en vintyp de kallar corpinnat. För den kategorin gäller enbart ursprung i Katalonien, minst 90 procent inhemska druvsorter (Chardonnay och Pinot Noir får dock utgöra maximalt tio procent), minst 75 procent druvor från egna vingårdar (vilket exkluderar de stora volymproducenterna), att vingårdarna måste var ekologiskt skötta och att lagringen på jästen måste sträcka sig över minst 18 månader snarare än de nio månader som gäller för cava. Således betydligt striktare regler – och betydligt högre kvalitet. Det här sporrade andra producenter och numera är 22 firmor anslutna till grupperingen.
Utvecklingen mot corpinnat fick också omedelbara följder på hela appellationen Cava DO. Nog för att det redan fanns längre lagringskategorier, reserva (15 månader) och gran reserva (30 månader), men de upplevdes följa ett för gammaldags lagringssystem. I det uppdaterade regelverket finns det därför helt nya kategorier som börjar på nio månaders lagring, cava de guardia, med den högre kategorin cava de guardia superior för minst 18 månaders lagring med ytterligare två längre lagrade kategorier, gran reserva (18 månader) och cava de paraje calificado (36 månader). Vidare har man också introducerat flera underzoner som får anges på etiketten om vinet till fullo kommer därifrån. Därtill hittar man numera också beteckningen elsaborador integral om vinet till hundra procent är framställt av producenten själv med deras egna druvor. Allt detta har skärpt kvaliteten på vinstilen och ger oss nu anledning att börja titta närmare på cava.

Veckans vin är en utmärkt men märkligt billigt cava, framställd till 100 procent med Chardonnay från den ekologiska vingård l’Almirall i området Penedès i trakten kring Barcelona. Jäsningen har skett i ståltankar och efter den andra jäsningen i flaska har vinet mognat 18 månader på sin jästfällning innan dégorgering. Klassificeringen av vinet är den nya guarda superior reserva, dessutom är vinet vegan-certifierat, om det nu är värt något. Med tanke på priset, kvaliteten och den friskt fruktiga men ändå tillgängliga smaken borde det här mousserande vinet vara en spekulant på varenda student- och försommarfest. Drick vinet nu och det kommande året, det här är inte man sparar vidare även om det absolut tål ett till två års vila i din källare.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Nu är det vår och snart också försommar och då brukar vi i Sverige fylla på förrådet av efterlängtad solvärme och svalkande rosévin. Om jag rent gastronomiskt oftast hyllar de lite djupare och rikare rosévinerna med mörkare färg, är vårens vinprimör alltid de ljusare rosévinerna som i alla avseenden definierar området Provence i sydöstra Frankrike. I sig är det inte konstigt, omkring 90 procent av allt vin som produceras i området Côtes de Provence är nämligen rosévin och ett normalår står Provence för 45–50 procent av allt rosévin som produceras i Frankrike. I genomsnitt över en tioårsperiod produceras omkring 150 miljoner rosévin i Provence varje år. Och det finns inga tecken på att intresset minskar …
Det här är det äldsta vinområdet i Frankrike och det var fenicier och greker som anlade de första vingårdarna kring Marseille för omkring 2 600 år sedan. Vinodlingen skulle strax före Kristus utvecklas än mer av romarna som blev kvar i området i flera sekler. Från 500-talet tog klostren över utvecklingen av vinkulturen och genom munkarna spreds vinodlingen långt bortom de ursprungliga vingårdarna. Exakt vilka typer av viner man gjorde i det tidiga Provence går inte riktigt att säkerställa – dåtidens vinproduktion handlade om vin i största allmänhet, oftast med blandade gröna och blå druvsorter, inte om tydliga vita viner eller röda viner. Nog gjordes lättare och ljusare viner som kan ha legat till grund för dagens rosévinskultur, men det var först när turismen tog över som regionens viktigaste inkomstkälla på 1970-talet som rosévin kom att bli synonymt med Provence. Och, vilket ska tilläggas, det blekrosa rosévinet blev enormt betydelsefullt i volym och ekonomi och för de allra flesta konsumenter det allra mest äkta rosévinet. Och, vilket också ska tilläggas, rosévinet från Provence blev snabbt det självklara vårtecknet och sommarvinet i europeiska områden långt bortom Provence.

I glaset har vi därför ett i alla avseenden ursprungstypiskt provencalskt rosévin, gjort med de klassiska sydfranska blå sorterna Grenache, Cinsault och Syrah med ett inslag av den fint blommiga och lätt kryddiga gröna Vermentino (detaljerad information om proportion av de fyra sorterna saknas). På typiskt vis rör sig skalkontakten och färg- och aromurlakningen om maximalt ett par timmar, vilket leder till den ljusare färgen och mer försiktiga rödbäriga aromen. I typisk anda har jäsningen skett i ståltank och lagringen sträcker sig till bara fyra fem månader innan buteljering. För extra lustfylld försommarnjutning har vinet tappats i magnumbutelj – men oroa dig inte för storleken på flaskan, i öppen men åter försluten flaska håller sig vinet utmärkt i kylskåp i minst fyra dagar. Och kylskåp är ändå den bästa förvaringen, servering vid omkring nio till tio grader är nämligen perfekt. I sällskap med sydfranska tapas som sardeller, färskstekta sardiner med kapris och citron, grillade räkor med aïoli, en klassisk sydfranska fisksoppa eller fiskgryta, grönsaksrätter med olivolja och tomat och gärna någon sydfransk ört, en god sallad med tonfisk och oliver eller till getostar av olika slag är det här det perfekta vinet.
Vill du ändå satsa på mindre (vanlig) flaska, kommer en sådan till Systembolagets hyllor den 5 juni (nr 950086 för 169 kr). Vill du sikta lite högre gör firman Gassier också en premiumrosé från den 500 hektar lilla appellationen Côtes de Provence Sainte-Victoire. Vinet 2025 Le Pas du Moine Rosé (nr 73752 för 229 kr) görs på samma sätt, men kommer från mer skiffer- och kalkstensmagra jordar vid foten av berget Sainte-Victoire och det har en högre status tack vare den mindre och mer specifika appellationen.
Familjen Gassier med sjätte generationens Jean Gassier i ledningen är en vinodlare och négociant med 40 hektar egna vingårdar som sedan 2012 är ekologiskt certifierade.

Importör i Sverige är Spring Wines, www.springwines.se

Nu är det vår och med våren kommer den vita sparrisen – därmed brukar vinälskare korka upp (eller som i det här fallet, skruva upp) en god flaska rieslingvin. Och ett verkligt gott vin med Riesling är precis det vi har i våra glas här; klassiskt citrusfruktigt och blommigt med absolut renhet och en läckert stenmineralisk ton som är så typisk för Riesling när det har vuxit i steniga jordar. Sett till smakupplevelsen är det ett torrt vin, förvisso med 7.1 gram restsötma men en läckert balanserande syra på höga 6.5 gram per liter, som är medelfylligt till smaken och med en ganska lång, frisk och mineralisk eftersmak som slutar helt torrt. Det passar såklart till långt mycket mer än bara sparrisen, servera det vid cirka tio grader till allehanda fiskrätter som har citronfrisk smaksättning i sås eller tillbehör för att matcha vinets syra, eller till sushi, toasten med räkor eller de flesta ostar som kan få ha ett litet smaktillskott av honung eller något sött tillbehör.
Vinet är gjort uteslutande med Riesling från 16–26 år gamla stockar i vingården Steinhaus i distriktet Kamptal, som tillsammans med Wachau en bit västerut hör till de mest välkända vindistrikten i Österrike.
Som vanligt med Riesling har druvorna pressats långsamt med ett par timmars skalkontakt vid låg temperatur för maximal aromextrahering, därefter naturlig jäsning i ståltankar (vissa viner med Riesling jäses i stora äldre ekfat som inte ger någon karaktär av ek till vinet) följt av oftast fem till tio månaders lagring (det här vinet nio månader). Och precis som vanligt har vinet inte gått igenom någon malolaktisk jäsning, det brukar sällan bli så med Riesling på grund av det låga pH-värde som vinet har direkt efter jäsningen.

Vinets namn berättar mycket om dess ursprung och kvalitet. Först och främst, Kamptal DAC innebär att vinet till fullo kommer från distriktet Kamptal (DAC är landets beteckning på appellation) och att det måste göras med antingen Riesling eller Grüner Veltliner, även om också Chardonnay, Pinot Gris och Pinot Blanc tillåts men mer sällan användas. Tillägget Reserve innebär att vinet har lagrats lite längre än den vanliga tappningen – dock inga krav på typ av lagring. Från och med årgång 2025 har man också krävt ekologisk odling för alla viner med appellationsstatusen. Den lilla symbolen 1ÖTW är en klassificering motsvarande premier cru i Bourgogne, här i Österrike heter den erste lage och syftar till vingårdar som har identifierats och definierats av Österreichische Traditionsweinguter, en gruppering av idag knappt hundra toppfirmor i regionen Neiderösterreich, där Kamptal är ett av åtta distrikt.

Steinhaus är en av de idag totalt 145 vingårdar som har klassificeringen 1ÖTW. Den ligger centralt i Kamptal, strax norr om orten Langenlois på en terrasserad sluttning som reser sig från 235 till 350 meters höjd. Läget i den 26.20 hektar stora vingården är utmärkt, till hälften har den direkt sydlig exponering, den ytterdelarna av vingården vetter mot sydväst och sydost. Eftersom jordarna är steniga och magra, primärt dominerade av amfibiolit (en mycket gammal mörk metamorf bergart) med inslag av vittrad gnejs, kvarts och lera är de allra mest lämpade för Riesling snarare än Grüner Veltliner, som med 1 958 hektar annars är distriktets mest planterade druvsort. Riesling är i sammanhanget liten, den täcker bara 364 hektar av distriktets totala vingårdsareal om 3 567 hektar. Men just här i Steinhaus är det uteslutande Riesling som gäller.

Weingut Steininger i sin nuvarande skepnad etablerades 1980 av Karl och Birgitta Steininger när de tog över familjegodset och valde att satsa på produktion av mousserande viner. Det var inget logiskt val, mousserande vin låg inte i tiden och det österrikiska mousserande vinet var varken särskilt bra eller efterfrågat. Och metoden som då tillämpades var heller inte fokuserad mot kvalitet. Först 1989 introducerad Karl och Birgitta den traditionella metoden med en andra jäsning i flaskan och med det blev Weingut Steininger en av pionjärerna med förstklassigt mousserande vin enligt den tekniken i landet.
Produktionen har sedan dess utvecklats och omfattar idag en bred portfölj av främst vitt vin (allra mest Riesling och Grüner Veltliner) och roséviner från familjens cirka 65 hektar stora vingårdsareal. Man har ägor i flera av distriktets finaste vingårdar, bland dem Steinhaus, Seeberg och den fantastiska Lamm. Sedan 2021 drivs egendomen av dottern Eva och hennes man Peter.

Importör i Sverige är Arvid Nordquist Vin- och Sprithandel, www.arvidnordquist.se

Om firman Tablas Creek Vineyards skulle man kunna skriva en minst tio sidor lång artikel och troligen blir det så en vacker dag. Den ena föräldern till vingården är familjen Perrin och den anrika superegendomen Château de Beaucastel i Châteauneuf-du-Pape, den andra deras amerikanska importör familjen Haas. Tillsammans bestämde de sig på 1980-talet för att etablera en vingård i Kalifornien och med tanke på att det var Rhônedalens druvskatt som skulle sättas i jorden sökte man efter ett område med passande klimat för denna. Valet föll på Paso Robles, på den tiden var en oslipad diamant och ett ganska outvecklat vinområde med bara 17 vinegendomar (idag omkring 240 vinerier och cirka 16 200 hektar vingård). En viktig faktor var såklart bra jordar som matchade Rhônedruvorna väl och just i området Adelaida i västra Paso Robles hittade man 1989 en farm med kalkstensjordar, en jordtyp som är ytterst sällsynt i Kalifornien. Bra druvmaterial att plantera sin vingård med fanns inte, därför tog de sticklingar från Château de Beaucastel till Kalifornien, satte dessa i karantän för att säkerställa att de inte bar på någon smitta och började sedan arbetet med att bygga upp en plantskola för att driva upp tiotusentals vinplantor. När ryktet spred sig om den nya vingården hörde först dussintals och snart hundratals vinodlare i Kalifornien och Washington State av sig för att köpa plantor med de eftertraktade druvsorterna. Bara den detaljen gjorde att Tablas Creek Vineyards fick ett fantastiskt gott rykte för sina Tablas Creek Clones av otaliga druvsorter, faktiskt innan deras egna viner hade börjat göras från 1998 och tagit plats på den amerikanska vinmarknaden.

Det är såklart ett utomordentligt trevligt vin vi har i våra glas, ett vin med druvsortens alla signaturer på rätt plats, ett vin som förenar det klassiska från Rhône med de för druvsorten idealiska förutsättningarna i Paso Robles, där det solvarma klimatet har gett vinet en mörk inbjudande fruktighet samtidigt som den svala kustinfluensen har lyft vinets fräschör och bevarat druvsortens välkända kryddighet. Gott och klassiskt elegant är en utmärkt beskrivning, medelfylligt till kraft och med en ung men måttligt stadig tanninstruktur som känns helt perfekt polerad och därmed gör vinet fullt njutbart redan idag. Mot slutet av smaken skönjer man krossad peppar och en lång rad fina nyanser av kryddiga och blommiga nyanser som av salvia, lakritsrot, torkad timjan, viol och lavendel – precis så som det ska vara.
Vinet är gjort med 100 procent Syrah, vinifierat med avstjälkade druvor i ståltankar och sedan lagrat i en kombination av 225 liter stora franska ekfat och foudres under cirka 16 månader. Det har en alkoholhalt på cirka 13.5 procent, vilket är typiskt för Tablas Creek Vineyards men lågt räknat mot övriga Paso Robles. Det här året gjorde man ungefär 9 600 flaskor av det här vinet.
Servera vinet en aning svalt, kring 18 grader för största finess och gärna i glas med stor kupa (bourgognekupa eller bordeauxkupa spelar ingen roll) så att dofterna får utrymme att frodas. Och maten därtill kan vara precis densamma som till viner från Rhônedalen, exempelvis stekt nötkött eller lamm som har fått en smaksättning under stekningen i olivolja och smör med timjan, rosmarin och krossad vitlök, men medelkraftiga tillbehör som inte bör vara för söta (då kan vinets fina fruktighet och perfekt balans dämpas) och råstekt potatis, krämig puré av potatis eller en fin potatisgratäng. En annan väg att gå är med en nordafrikansk kryddning med korianderfrö och spiskummin och även låta maten ha en viss hetta genom chile eller merguez. Njut av vinet nu och de kommande tio åren ungefär – ju mer tid du ger vinet, desto mer likt vinerna från norra Rhône blir det.

Tablas Creek Vineyards har idag 48.60 hektar planterat med vin på sin totalt 110 hektar stora vinegendom. Odlingen ligger utspridd över flera sluttningar åt alla väderstreck, på altitud från cirka 300 upp till 550 meter. Gemensamt är dock att man mer eller mindre har identiska jordar överallt, alla med ett stort inslag av kalcium. Just det är faktiskt ganska unikt för Tablas Creek Vineyard. Trots att nederbörden normalt sett aldrig är större än 720 millimeter nederbörd om året, snarare omkring 500 millimeter och att nederbörden bara faller mellan november och april, går det att odla utan bevattning. Bara de nyplanterade vingårdslotterna bevattnas för att hjälpa de unga stockarna och låta deras rötter kunna tränga långt ner i jorden. När man skördar är man ytterst selektiv och går ut i flera omgångar från mitten av augusti med framför allt Viognier till mitten av oktober för de senast mognande sorterna som Mourvèdre.

Precis som hos Château de Beaucastel har man sedan starten arbetat ekologiskt och också certifierat sig som sådan vinodlare 2003 och från 2017 också som biodynamisk vinodlare. Dessutom blev man världens första vineri att arbeta med regenerativ odling och även 2017 certifiera sig som sådan. För de allra flesta är denna intressanta och i allra högsta grad miljö- och klimatgoda odlingsform helt okänd, men vill du läsa mer om den finns det en stor och djup artikel om regenerativ vinodling här på Vinlegender. Skriv in ”regenerativ” i sökrutan så hittar du till artikeln.

Importör i Sverige är Vitis Wines, www.vitiswines.se

För de flesta vanliga vinkonsumenter är Grenache Blanc en okänd druvsort, här i Sverige såväl som i USA. Det är inte så i konstigt, hemlandet Spanien odlas den numera på bara knappt 3 000 hektar, i Frankrike på omkring 5 100 hektar och här i Kalifornien på blygsamma 248 hektar. För de vindrickare som uppskattar Rhônedalens och Spaniens vita viner är det däremot en mer omtalad och hyllad druvsort. Garnacha Blanca, som är druvsortens korrekta spanska namn, är en naturligt uppkommen mutation från den blå sorten Garnacha Negre (Grenache Noir) som helt har tappat pigmentet och därför ger vita viner. Den är allra viktigast i södra Rhône och i Terra Alta, Priorat och Rioja i Spanien.
Det här vinet kommer från Paso Robles i centrala Kalifornien där den klassiska vinfirman Ridge Vineyards sedan 1967 har haft ett fint samarbete med familjen Dusi och främst köpt Zinfandel av dem. Det här är ett ganska nytt vin för Ridge Vineyards, man gjorde sin första Grenache Blanc i Paso Robles årgång 2018 och köpte då druvorna från vingårdarna Halter Ranch och Adelaida Vineyards. År 2023 valde man att lägga till Fossil Creek Vineyard som ägs av familjen Dusi och blandade druvorna från alla tre vingårdar till ett vin.
I den här årgången gjordes vinet med 85 procent Grenache Blanc, 13 procent Picpoul och tre procent Roussanne som skördades från 11 till 18 december efter en något mer nederbördsrik vinter än vanligt (cirka 880 millimeter), en lång och sval vår men varm sommar (särskilt juni) men med tacksamt svala nätter.

Till skillnad från firmans andra vita viner som jäses och lagras i amerikanska ekfat, har man till det här vinet använt sig av flertalet typer av jäsnings- och lagringskärl; 58 procent i ståltankar med tio månader lagring (fräschör, absolut renhet), 33 procent i 225 liter stora amerikanska ekfat (ett till tre år gamla, för rondör och textur), fyra procent i nya 225 liter stora franska ekfat (kryddighet, textur), fyra procent i cement- och leramforor (rondör, renhet och komplexitet) och även i ett akaciafat. Vinet har genomgått full malolaktisk jäsning – något som inte är det vanligaste för druvsorterna – men det har ändå en fin fräschör trots att syran bara ligger på 4.1 gram per liter. Förklaringen ligger i mineralitet och ett försiktigt pH-värde på 3.24 som ger en känsla av friskhet. Som vanligt hos vinerna från Ridge Vineyards är alkoholhalten måttlig, bara 13.4 procent.
Här finns det gott om karaktärer påminnande om vinerna från södra Rhônedalen snarare än de från Priorat, en klassiskt svagt blommig och stenfruktaromatisk doft som är absolut ren och inte alls har någon tydlig ton av vanilj eller kryddighet från ek. Smaken är drygt medelfyllig, en aning fet till texturen, smakrik med en nästan tanninliknande fenolisk struktur och en fruktsyra som är högre än den i de franska förlagorna. Just det beror på att det här är den svalare och mer kustnära delen av Paso Robles. Njut av vinet nu och de kommande fem sex åren, gärna till halstrad och grillad fisk och skaldjur – den här typen av vita viner är faktiskt oftare mycket bättre balanserade smakmässigt till skaldjurens umamisötma än vad champagne och vita bourgogner är. Ljusa fågel- och kötträtter kan också vara trevliga till, liksom pastarätter med skaldjur, musslor eller kyckling i gräddsås.

Ridge Vineyards är rent allmänt en pålitlig och kvalitetsjämn producent som är precis lika bra på vita viner med Chardonnay som smakrika och välstrukturerade viner med Cabernet Sauvignon. Dessutom är det en av Kaliforniens allra bästa producenter med Zinfandel som huvuddruva (man gör ett 20-tal olika varianter, de flesta av dem säljs bara på vinerierna) och de har en väl dokumenterad lagringskapacitet på flera decennier. Är du inte bekant med firman är det väl värt mödan att botanisera i deras välfyllda vinlista.
Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Pinot Noir har aldrig varit en stor druvsort i Chile, idag hittar man den på ungefär 4 150 hektar i landets totala vingårdsareal om omkring 136 000 hektar, långt efter landets allra viktigaste sorter Chardonnay och Sauvignon Blanc för vitt vin och Cabernet Sauvignon för rött vin. Även om Pinot Noir kom till Chile i början av 1850-talet när trenden med franska druvsorter fick fäste hos de få chilenska vingårdsägarna på den tiden, skulle det dröja ända tills 1968 innan Pinot Noir åter började planteras, då i området Chimbarongo. Någon större framgång blev det inte, det här var långt innan Pinot Noir blev en omtalad eller uppskattad druvsort, därför dröjde det till slutet a 1990-talet och än mer under det kommande decenniet innan Pinot Noir fick större uppmärksamhet. Jodå, här liksom i resten av världen hade filmen Sideways ett finger med i spelet.

De senaste två decennierna har alltfler odlare planterat Pinot Noir och främst gjort det i svala områden som det idag cirka 6 000 hektar stora Valle Casablanca som växte fram som vindistrikt under 1990-talet och fick appellationsstatus (DO) i december 1994. Idag odlas Pinot Noir på omkring 1 000 hektar här och framför allt i den svalaste västliga delen av dalgången. San Antonio och kustnära Valle Leyda (Pinot Noir planterades 2008, idag totalt cirka 95 hektar) är två andra områden som blev hemvist för Pinot Noir och där man idag gör fina, svala och parfymerade viner.

Viña Tabali är en av de framstående producenterna i disciplinen Pinot Noir och man lever och verkar i den cirka 2 600 hektar stora regionen Coquimbo som ligger alldeles intill det kalla Pacific Ocean intill staden La Serena ungefär 47 mil norr om huvudstaden Santiago de Chile. Just där i Coquimbo som vinodlarna har planterat Pinot Noir, idag totalt 527 hektar, är vinkulturen ung. För bara ett par decennier sedan såg man området som alldeles för kallt för vinproduktion. Tar man sig bara ett par mil inåt land kommer man till hjärtat av vindalen Valle Limarí som är det mest historiska vinområdet i Chile, dit den spanska conquistadoren Diego de Almagro kom på 1530-talet. Det var här som druvsorten Listán Negre, i Chile kallad País, planterades 1548. Någon större vinregion var det aldrig, istället var det druvspriten pisco som odlades och producerades här. Förändringen skulle komma i den moderna chilenska vinrevolutionen i början på 1990-talet när intresset för det svala området ökade – då främst för Sauvignon Blanc och Chardonnay men nu på 2000-talet än mer Pinot Noir.
Firman Viña Tabali gjorde sina första viner 2002, men från vingårdar man hade etablerat från 1993 och framåt. Vinet Talinay Pinot Noir kommer från vingården Talinay som ligger på cirka 150 meters altitud bara tolv kilometer från havet. Här sveper det in svalkande vindar och dimmor från havet och dagarna blir sällan varmare än cirka 24 grader mitt i sommaren – således är klimatet mycket svalare än i Bourgogne. Geologin bygger också på närheten till havet, framför allt olika former av kalksten med stenigt alluvialt inslag. Trots det svala klimatet skördas druvorna i slutet av januari till början av februari (jämförbart med augusti i vår del av världen) och efter noggrann sortering avstjälkas omkring 70 procent av klasarna – resten vinifieras med sina stjälkar. Efter ett par dygns kallurlakning jäses musten med den naturliga jästen i ståltankar vid svala 20 till 26 grader, något som ytterligare lyfter fram elegans och fräschör i vinet. Vinet dras sedan över till franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader.
Det är ett riktigt gott och elegant pinotvin, ett av de mest stiltypiska, nyanserade och balanserade jag har provat från Chile. Här finns solens intensitet i form av en flirtigt röd bärfrukt med nyanser av hallon, jordgubbar och söta röda körsbär, men också en svalka och fräschör som gör vinet väldigt burgundiskt. Tanninerna är silkeslena, syran perfekt balanserad till den inbjudande fruktsötman och längden föredömlig – och mot slutet av smaken växer det fram en härlig tranbärs- och rabarberfriskhet. Servera vinet svalt vid 16 grader i klassiskt bourgognekupa, och såklart till precis samma typ av mat som till röda bourgogner.
Rent spontant – här bjuds ett storts köpvärde!

Importör i Sverige är Vitis Wines, www.vitiswines.se

Att Chardonnay odlas i de allra flesta vinproducerande länder är inte märkligt – de flesta vinmakare av rang har ju inspirerats av vinerna från distrikten Chablis, Côte de Beaune och Champagne. Chardonnay var i och för sig fram till slutet av 1800-talet nästintill enbart en fransk druvsort, men med en allt växande kolonisering av européer och den växande vinodlingen världen över kom Chardonnay och flera andra franska druvsorter att bli en global druvsort. Idag täcker den cirka 210 000 hektar av världens totalt 7 100 000 hektar stora vingårdsareal, och det placerar Chardonnay som världens sjunde mest planterade druvsort. Och, vilket ska tilläggas, den mest planterade av gröna kvalitetsdruvor – bara Sultana (bordsdruvsort) och Airén (mesta dels enklare bordsviner i Spanien) är mer planterade.

Till Argentina kom Chardonnay på 1850-talet med den franska vinodlarkonsulten Michel Aimé Pouget. Hans ambition var att utveckla den argentinska vinkulturen, som vid den här tiden totalt dominerades av druvsorten Criolla (ursprungsnamnet är Listán Negre) som hade kommit från Kanarieöarna med spanska kolonisatörer via Chile och över Anderna på 1550-talet. Någon större framgång rönte Chardonnay inte på den tiden, det skulle faktiskt dröja ända till 1980-talet innan mer moderna kvalitetssatsningar gjordes med Chardonnay. En av de tidiga med det var den kaliforniska vinmakaren Paul Hobbs som hade anlitats som konsult av Nicolas Catena, som själv hade inspirerats av den kaliforniska vinkulturen på 1980-talet. Och just Nicolas Catena har kommit att spela en nyckelroll för Chardonnay i Argentina, inte minst sedan hans team år 1992 började röja marken för att plantera Adrianna Vineyard på 1 360 till 1 450 meters höjd i Gualtallary i Tupungato Alto i Mendoza. Det stora lyftet för argentinsk chardonnay kom 2009 när Bodegas Catena lanserade sin vingårdsspecifika White Stones (från Block 1, den mest burgundiska av de två) och White Bones (blommig, örtig) från den här vingården.

Catena Alta Chardonnay Historic Rows kommer från fyra vingårdar; El Cepillo Vineyard (planterad 2005, 1 090 meters höjd, alluvial och sandig jord med inslag av kalcium), Agrelo Vineyard (planterad 1983 och framåt, 950 meters höjd, lika delar sand, lera och lerskiffer), Domingo Vineyard (planterad 1992, 1 120 meters höjd, lerskiffer och grus) och just Adrianna Vineyard (planterad 1992, cirka 1 450 meters höjd). Själva vinframställningen är mer eller mindre identisk med den för merparten av all vit bourgogne, således långsam pressning av druvorna vid låg temperatur, kallsedimentering druvmusten varefter den klara musten dras över till 228 liter stora franska ekfat (en tredjedel nya) för naturlig jäsning under 20–25 dagar vid cirka 17^oC. I början av den omkring tio månader långa lagringen sker lite bâtonnage för att öka vinets textur. Det färdiga vinet har en alkoholhalt på 13.3 procent och en syra på 5.8 gram per liter, en liten bit högre än i vinerna från Bourgogne.
Och resultatet är toppen – det här är en väldigt fint balanserad, klassisk och elegant chardonnay med både lite ekfat, fin fruktkropp, god syra och viss mineralisk energi. Servering kring tolv grader ger störst behållning och glaset bör vara av bourgognetyp. På tallriken rätter med stekt fisk, ljusare rätter med kyckling eller kalvkött och dessa rätter gärna med en fin syra från vitt vin och citron. Det är också en fin ersättare till vit bourgogne vid servering till lagrade hårdostar som Comté, Gruyère och liknande. Man njuter av vinet nu och de kommande fem åren ungefär.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Vinets namn CAB man mycket väl vara en förkortning för Cabernet Sauvignon, vilket känns rimligt med tanke på att det är just Cabernet Sauvignon som gömmer sig i flaskan. Den stjärn- och himlavalvsliknande etiketten säger dock Caleum Ad Beata vilket istället betyder något i stil med ”en välsignad himmel” – och varför inte.
I glaset hittar vi ett druvrent vin med Cabernet Sauvignon, därav ursprunget IGT Toscana snarare än någon appellation, och druvorna kommer från en vingård på cirka 250 meters höjd i det kustnära området Scansano i Maremma i södra Toscana. Vinet har mognat under 16 månader i mestadels ett par år gamla franska ekfat och några nya österrikiska ekfat. Det färdiga vinet har en alkoholhalt på måttliga 13.5 procent. Vinet bjuder på solvärme, fin sötmogen frukt utan att vinet känns tungt och en försiktig viskning från ekfaten, mjuk sötma och ett uns vaniljkrydda. Rent spontant känns vinet bättre än den prisklass det bor i och känslan av kvalitet och balans går igen i smaken, som är medelfyllig, elegant fruktig med rondör och mjuk textur, fin syra och väldigt fint polerade tanniner som ändå ger en viss struktur.
Det är ett lättdrucket och lättgillat vin att dricka nu snarare än att lägga undan, även om det såklart (sett till kvalitet) finns ett annat liv med lite mer fokus på komplexa nyanser med lagring under upp till cirka fem år. Omkring 18 grader känns som en lämplig temperatur för servering och glaset kan gärna vara av bordeauxtyp. På tallriken kan det med fördel ligga rätter med kyckling, lamm och nöt- eller fläskkött, medelkraftiga till intensitet och utan vare sig tydlig sötma (rotsakssötma och grönsakssötma är okej) eller tydlig hetta (en god pepparstek är dock ett fint sällskap). Pastarätter med svamp eller raguer av olika sorters kött och toppade med olivolja och riven parmesan- eller pecorinoost är också fina matchningar, men att bara njuta av vinet som sällskap till ostar (helst inte blåmögelostar) och charkuterier är också riktigt bra.

Bakom vinet står Fattoria Nittardi, en utomordentligt högpresterande firma belägen i Castellina in Chianti som bara är en av omkring 600 firmor som buteljerar vin i Chianti och den mer distinkta appellationen Chianti Classico (deras konsortium har 480 medlemmar av vilka 342 buteljerar sina viner). Egendomen har en över ett halvt årtusende av vinhistoria, men dess moderna historia tar sin början 1981 här Peter Femfert köpte den. Med stor ambition, idogt arbete och strikt kvalitetsfokus har man planterat om och till de tre sedan 2013 ekologiskt skötta vingårdarna (certifierade 2017), idag totalt cirka 45 hektar stora, och byggt ett modernt vineri som matchar ambitionerna. Och hyllningarna har inte låtit vänta på sig – det har duggat tätt med höga betyg, utmärkelser och lovordande artiklar om Fattoria Nittardi sedan början av 1990-talet.
Produktionen omfattar bland annat den klassiskt eleganta Chianti Classico Casanuova de Nittardi och den tätare och mer strukturerade Chianti Classico Gran Selezione som görs från gamla stockar i firmans bästa vingård, Vigna Alta. Man har också sedan 1999 en 20 hektar stor vinegendom i Maremma där man bland annat gör ett vitt vin med Vermentino som kan rekommenderas.

En liten parentes. Att man gör vin med Cabernet Sauvignon i Toscana är ingen nymodighet. Med totalt 341 000 hektar planterat runt om i världen är det här totalt sett vår näst mest planterade druvsort för vin och den finns såklart i alla vinregioner där smakrika röda viner kan odlas. Den kan mycket väl ha funnits i Toscana innan vinlusen drog fram, men i mer modern tid var det kring 1945 som den planterades i Bolgheri ute vid kusten av Mario Inchisa della Rochetta när han lade grunden till prestigevinet Sassicaia. I dess kölvatten skulle Cabernet Sauvignon planteras i allt större utsträckning från 1970-talet och framåt. Idag odlas Cabernet Sauvignon på ungefär 2 500 hektar i Toscana och framför allt i Bolgheri och Maremma där den trivs bättre än vad Sangiovese gör. Dessutom är Cabernet Sauvignon godkänd tillsammans med Cabernet Franc och Merlot att ingå med upp till 20 procent i vinerna från Chianti, men så stor andel är det i stort sett ingen som har i dessa viner.

Importör i Sverige är Handpicked Wines, www.handpicked.se

Den här veckan tar vi oss till regionen Lazio, som märkligt nog inte är så omtalad för sina viner som den borde vara. Att det är huvudstaden Rom som stjäl hela uppmärksamheten för regionen Lazio duger inte som förklaring, området har en snart tretusen år gammal historia med sitt vin och etruskerna från 800-talet före Kristus var ytterst delaktiga i att etablera vinkulturen innan romarna tog över ett par hundra år senare. Dagens vinodling täcker drygt 20 000 hektar, bara ett par tusen hektar mindre än Chianti, och omkring tre fjärdedelar av vinet är vitt. Malvasia Bianca är den mest betydelsefulla gröna sorten och Trebbiano är näst viktigast. Att vinkulturen inte har lyft regionens rykte beror förmodligen dels på att majoriteten av de vita vinerna förr i tiden var lite rustika och ofta av stilen abboccato, något sötaktiga. Idag hör det till historien, de allra flesta viner är lättare, modernt rena och friskt fruktiga.

Lazio är ändå inte helt okänt, det historiska vinet Est! Est!! Est!!! di Montefiascone är ett av de mer välkända vinerna härifrån och sydost om Rom hittar vi Frascati som har statusen DOCG för sin version Riserva. Vintypen Orvieto kommer också från Lazio, men en del av den appellationen ligger i grannregionen Umbrien. Totalt finns det tre vinområden och vintyper med statusen DOCG och hela 27 som har DOC.

Veckans vin görs med en druvsort som de allra flesta aldrig har hört talas om, Bellone. Det är en grön druvsort som av allt att döma har sitt ursprung i Lazio och den kan vara över 2 000 år gammal. Någon större och mer utbredd druvsort är det inte, den odlas i mindre skala i just Lazio, framför allt precis söder om Rom. Går vi 35 år tillbaka i tiden lär det ha funnits över 3 000 hektar med Bellone i Italien, idag rör det sig inte om mycket mer än cirka 170–180 hektar. Bellone är en växtkraftig men sent mognade druvsort som kan ge stora skördar och vinerna beskrivs vanligen som ganska lätt med frisk syra och en liten bitterhet mot slutet av smaken. Det finns också en klon av Bellone som används för att göra ett sött passitovin (gjort med torkade druvor).

Det är såklart med stor nyfikenhet man korkar upp flaskan med den unika druvsorten Bellone – och upplevelsen är minsann angenäm. Doften är medelstor men ganska intensiv, ren och rätt generöst med toner av citronzest och gul stenfrukt, både helt färsk och en aning torkad och det finns också en lätt blommighet och nyans av cypress. Läckert, absolut. Smaken är medelfyllig och lika fruktig, rik och modern i stilen med en härligt uppfriskande syra som lyfter smaken och ger vinet en lättare känsla än vad fruktkroppen annars har givit. Någon bitterhet står inte att finna.
Smakmässigt är det ett vin att servera till fisk- och skaldjursrätter med god syra, gärna från citron, till elegans som sushi eller till lite kryddigare rätter med skaldjur (exempelvis stora räkor) med inspiration från Indien, Thailand eller Vietnam. Håll vinet lätt kylt vid cirka tio grader och drick det ungt, inom två år från idag.
Vinet kommer från familjefirman Casale del Giglio som grundades 1967 i en by söder om Rom. Här har man odlat både klassiska franska och lokala italienska sorter. Bellone är en av dessa och det unika är att just den sorten växer på sina egna rötter. Det här vinet har framställts genom att avstjälka druvklasarna, låta de lätt krossade druvorna lakas ur i musten vid låg temperatur för att maximera aromrikedomen – och det har verkligen varit lyckat. Musten har sedan jästs helt naturligt i ståltankar vid 18–20 grader under omkring tolv dagar.
Vill du köpa ett unikt och verkligt vänligt prissatt vin är det här ett bra exempel, och vill du dessutom att det ska vara väldigt gott finns det inget att tveka över.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se