2019 Chablis Vieilles Vignes

Chablis är ett av det mest populära vita kvalitetsvinerna i Sverige och så har det varit under en längre tid. Den stramt återhållna och nyanserade stilen, renheten och elegansen, den friska syran och absolut torra smaken är något vi alla uppskattar. Under de senaste sex åren har produktionen av chablisvinerna tyvärr reducerats kraftigt av både frost och hagel och många firmor har drabbats väldigt hårt av det. Av den anledningen har priserna skjutit i höjden – men det är troligen och tråkigt nog inget mot vad vi kommer att se de närmsta åren, inte minst efter den lilla skörden 2021. Än så länge finns det gott om chablisvin och priserna är acceptabla, därför är det en stark rekommendation att köpa på sig viner för de kommande åren. För vinerna från Chablis har en god lagringskapacitet, särskilt från bra producenter. På nivån grand cru kan man lätt och tryggt räkna med minst 15 års lagringskapacitet och till och med 20 år, för premier crus nästan lika länge och till och med på nivån chablis kan vinerna utvecklas mycket fint under tio år. Och det finns en stor fördel med lagring av chablisviner, de vinner alltmer djup och komplexitet och upplevs oftast ge betydligt mer karaktär med åtminstone fem års lagring.

I det 5 771 hektar stora distriktet Chablis utgör nivån village, kort och gott buteljerad som Chablis, strax över 3 700 hektar. Majoriteten av dessa vingårdar är planterade från 1980-talet och framåt och är förhållandevis unga. Det beror till stor del på att Chablis var ett underutvecklat distrikt fram till för ungefär 40 år sedan och har vuxit betydligt efter det, dessutom på att man har haft ett antal svåra frostvintrar som har tagit de äldsta vingårdarna ur tiden. Att hitta viner från över 60 år gamla vingårdar är därför inte särskilt vanligt, men det precis ett sådant vin som 2019 Chablis Vieilles Vignes från Domaine des Chaumes är.
Det här är en anrik egendom, familjen började odla vin för över ett sekel sedan, vilket ett av deras andra viner vittnar om, Chablis Vieilles Vignes Cuvée 1902. Det vinet kommer från firmans allra äldsta stockar och görs i mycket liten volym. Idag drivs den 11.00 hektar stora familjefirman av Céline och Romain Poullet och det arbetar sedan lång tid tillbaka enligt hållbara metoder och är numera också certifierade enligt HVE, Haute Valeur Environnementale. Det kan jämställas med vad skulle säga vara återhållsamt, i stort sett strikt ekologiskt men med fler och mer djupgående värderingar kring natur, miljö och jordbruk. Man gör vin på nivåerna petit chablis, chablis och premier cru (från de tre vingårdarna Vaillons, Fourchaume och l’Homme Mort). Därtill gör man lite crémant samt Bourgogne Rouge och rött vin från en till Chablis närliggande appellationen Irancy.

Åter till veckans vin som görs med druvor från flera små vingårdslotter och musten jäses med sin naturliga jäst i ståltankar vid låg temperatur. Till skillnad från det mesta vinet i Chablis på den här kvalitetsnivån får vinet mogna på sin jästfällning i hela 15 månader, tio till tolv är annars det vanligaste. Det leder till en lite djupare kropp och rundare textur, vilket också de gamla stockarna och den varmare årgången (2019) har bidragit till.
Vi ska inte fastna i traditionella beskrivningar som ”lätt”, ”ståligt” och ”knivskarpt”, här talar vi istället om en mer seriöst strukturerad chablis med lite mer fokus på kalkjord, djup och fint mogen gul äppelfrukt, det finns redan en fin komplexitet och en försmak på vad som ska komma med mer ålder. Smaken är medelfyllig, lite rikare än i genomsnittet i Chablis, fruktig men absolut torr. Och det är väldigt gott.
Det är en chablis att njuta av vid cirka tio grader, nu som ung eller mogen om tio plus år, och med tanke på djupet gärna till medelkraftiga fisk- och skaldjursrätter – gärna klassiska vitvins- och musselsåser, god moules frites, och fisken kan hellre vara stekt än kokt och den milda umamisötman från pilgrimsmusslor, hummer och havskräftor passar alldeles utmärkt till vinet – just för vinets lite större frukt och djup.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

2021 Leon Rosé

Det är fortfarande sommar och vi ska fortfarande dricka rosévin. Det här rosévinet kommer från södra Frankrike precis som så mycket annat populärt rosévin, men det har en lite djupare färg än majoriteten av rosévinerna från den hyllade rosévinsregionen Provence och det känns mest positivt. Rosévin ska se ut som rosévin, inte som vita viner. Djupare färg betyder dessutom lite större koncentration och intensitet eftersom man har gett musten ett par timmars extra skalkontakt innan jäsningen. En fin rödparfymerad bärfrukt med toner av mosade smultron, svala hallon och rabarber samt ett uns av zest från blodapelsin. Rätt läckert, och somrigt. Smaken är lika trevlig, lite djupare fruktig än snittet av roséviner från Provence, mjuk i syra och med god längd.
Det är ett vin att njuta av nu, gärna vid tio till tolv grader för att lyfta fram lite mer av den fina fruktkroppen, och till klassisk provencalsk mat som innefattar grönsaker (tomat, fänkål, zucchini, lök, med mera), vitlök, olivolja och såklart både lite lättare lammrätter och allt gott som havet i söder erbjuder. Fisken och skaldjuren får gärna vara stekta i olivolja eller grillade och en klassisk aïoli eller rouille blir ett utmärkt tillbehör. Dessutom är det här en fin vinstil att njuta av till augustikräftorna.

Domaine Fontchêne ligger i intill byn Saint-Rémy de Provence i ett område precis söder om Rhône, i utkanten av det som är Provence. Här liksom i Rhône och Provence har vin odlats sedan romartiden, men området har inte haft någon högre status än lantvinsområde, sedan det lyftes upp till vin de pays år 2000 (den kategori som sedan 2009 heter IGP). Idag heter ursprunget IGP Alpilles tack vare läget vid den lilla bergskedjan Chaîne des Alpilles, där vinodlingarna primärt ligger på sluttningar med kalkstensjordar. Klimatet är detsamma som i södra Rhône och Provence, torrt och soligt med inslag av den svala nordliga vinden le mistral och med en förhållandevis liten nederbörd som huvudsakligen faller under hösten och vintern. Ser man till statistiken är drygt 70 procent av vinet rött, Syrah och Cabernet Sauvignon (faktiskt!) är de viktigaste sorterna följt av de sedvanliga Grenache och Mourvèdre och en del av de blå druvorna ger rosévin. Bara knappt 20 procent av vinet är vitt och Grenache Blanc, Roussanne och Marsanne är de viktigaste sorterna, med Clairette och Chardonnay som andrahandssorter.

Den här domänen grundades 1956 av vinodlaren Roland Milan och han drev egendomen fram till 1984 så han son Henri tog över. Numera drivs familjegården av brorsonen René Milan som har konverterat odlingen till biodynamisk och gör viner av mer modern kvalitet. Utöver det här vinet gör han också ett par vita viner med Grenache Blanc, Roussanne, Marsanne och Chardonnay (vinerna Les Antiques och Auphio finns att beställa här i Sverige), samt ett rött vin gjort med Merlot.
Köp gärna några flaskor av det här rosévinet, det har tillräckligt djup och intensitet för att klara minst sex till åtta månaders lagring med fin utveckling. Ett enkelt sätt att sträcka ut sommarkänslan en bit in i vintern.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

2019 Directors’ Cut Shiraz

Australien är ett stort land som sedan deras internationella genombrott för ungefär 50 år sedan för den vanliga konsumenten mest har kommit att förknippas med modernt gjorda viner och många stora och oftare enklare och billiga varumärken från gigantiska firmor. Att landet är stort stämmer i och för sig, men själva vinodlingen täcker inte större areal än 146 250 hektar, vilket egentligen är mycket mer än Bordeaux och Champagne tillsammans. Den arealen fördelas över 65 vindistrikt i framför allt fyra delstater (Tasmanien står för bara en procent och i Queensland finns det ett litet distrikt som utgör 0.5 procent av landets produktion). Allra viktigast är South Australia, som står för ungefär 52 procent av landets produktion och kan ståta med ursprung som Barossa Valley, Eden Valley, Clare Valley, McLaren Vale, Padthaway och Coonawarra. Delstaterna New South Wales (24 procent av produktionen) och Victoria (15 procent) är andra viktiga ursprung, medan Western Australia är betydligt mindre – men med mycket goda förutsättningar för kvalitet.

Det här vinet kommer från distriktet Langhorne Creek som ligger sydost om staden Adelaide och dess mer kuperade svala distrikt Adelaide Hills. I Langhorne Creek ligger odlingarna på låg altitud, upp emot cirka 70 meter, och klimatet präglas som i övriga Australien av sol och värme och låg nederbörd, sällan mer än 170 millimeter per år och enbart fallen under vintern och tidig vår. Däremot har man ganska tydliga influenser av de svalkande vindarna från havet och det gör att klimatet aldrig blir för varmt. Jordarna är bördiga, dominerade av alluviala avlagringar, sand och lerskiffer med visst inslag av järnoxid och i samspel med klimatet får man generellt sett viner med god fruktighet, silkig textur och ganska tydlig fräschör.
I det 6 069 hektar stora distriktet är Shiraz den viktigaste druvan (det är för övrigt landets viktigaste druvsort med 27 procent av landets totala vinvolym), följt av Chardonnay, Cabernet Sauvignon och Merlot.

Producenten Heartland Wines grundades 1999 av tre vänner, bland dem Ben Glaetzer som är en av de verkligt välkända vinmakarna i Australien. Till det här vinet har han valt ut Shiraz från äldre vingårdar och för att maximera fräschören i vinet har man skördat druvorna på natten då det är svalt och både syra och aromer är som friskast. Efter jäsning i delvis öppna rostfria ståltankar vid måttliga 22 grader och med tio dagars skalkontakt har vinet lagrats i 14 månader i både amerikanska och franska ekfat, omkring 40 procent nya.
Nog finns den solstänkta mörka och sötmogna australiska bärfrukten här, men i den direkt jämförelse med mer typiska shirazviner från Barossa Valley finns här en större elegans och fräschör. Inte heller hittar man den ganska vanligt förekommande ekfatssötman som har blivit signum i kraftiga australiska viner. Därför känns det klokt att lägga eventuella fördomar åt sidan och istället ta fasta vid att man här i Australien precis som i resten av världen gör viner som präglas av både druva, plats och vinmakare. Smaken är medelfyllig med plustecken, mjukt fruktsöt och något uppfriskande, absolut ren och mer driven av frukten som sådan än av jordighet och terroir, och med en lika fint integrerad ekfatskaraktär som i doften. En detalj som bidrar till finessen är tanninstrukturen, som är ung och tydlig men fin. Just nu noterar man en liten alkoholvärme mot slutet av smaken (14.5 procent enligt etiketten), men den balanseras ändå av syran.

Med tanke på fruktigheten och smakrikedomen är det är här ett vin som höra hemma till sommarens grillrätter, gärna kyckling eller kött med inslag av sötma från glaze eller sås och eftersom tanninstrukturen är måttlig klarar vinet också av en viss kryddhetta.
Vinet är drickfärdigt redan nu, men det kan mycket väl sparas i fem sex år och kommer med tiden att upplevas än mer elegant. I nuläget serveras det bäst vid cirka 18 grader och även om det egentligen inte behövs kan det gärna slås upp på karaff för att blomma ut en aning.

Importör i Sverige är Mondo Wine Sweden, www.solera.se

2019 Mandrarossa Etna Bianco Sentiera delle Gerle

Det finns mycket som en vinälskare kan älska Italien för, bland annat mångfalden av alla druvsorter som finns i landets 20 vinregioner. Lite beroende på hur man räknar finns det omkring 400–450 olika druvsorter i Italien, många av dem är helt egna, andra är korsningar eller närbesläktade med varandra. Flera sorter i södra Italien är urgamla och har sin historia i det gamla Grekland, kanske är de rent av äldre än så. Och skulle man räkna in alla synonymer på sorterna finns det säkert en bra bit över tusen namn på dem.

En av de intressanta gröna druvsorterna är Carricante, som i slutet av 1900-talet var närmast okänd utanför Italien, men som med renässansen på Sicilien har kommit att bli alltmer omtalad. Den här ganska unika sorten odlas idag på drygt 300 hektar i Italien och omkring hälften av det återfinns på Sicilien. Det är också på Sicilien, troligen i regionen Catania på den centrala östkusten av ön, som druvan har sitt verkliga ursprung. Dess släktskap med andra druvsorter är inte fullt utrett, varför man inte riktigt vet om det var här den föddes (som korsning ur andra sorter, såklart) eller om den hade kommit hit långt tidigare. Att druvan har gett odlarna stora skördar kan mycket väl ha legat bakom dess namn, carica betyder just ”lass” eller något i den stilen.
Ett tydligt karaktärsdrag för druvsorten är den höga syran, detta trots att den odlas i det varma medelhavsklimatet. Många odlare väljer därför att skörda Carricante förhållandevis sent så att syran mildras något, vissa år i slutet av september eller till och med i början av oktober, och då särskilt när den odlas på hög höjd som uppe på vulkanen Etna. Druvsorter som Carricante, som kan bevara en god syranivå även i varma klimat, har i klimatförändringens tider kommit att bli särskilt uppskattade och det har också lett till att arealen av den har vuxit under 2010-talet.
Uppe på sluttningarna av Etna är det en mycket populär om än inte stor sort. I vinet med ursprunget Etna Bianco måste den ingå till minst 60 procent, medan den högre kvalitetsnivån Etna Bianco Superiore kräver 80 procent Carricante i vinet.

Etna fick sin appellationsstatus DOC redan 1968, men det är först nu på 2000-talet som området har vunnit internationellt erkännande. Odlingarna ligger på 450 upp till emot 1 100 meters höjd på den norra och östra sluttningen av Etna, där jorden är mager och nästan uteslutande utgörs av vulkaniska bergarter av olika vittringsgrad. Idag odlas vin på drygt 1 100 hektar här och drygt hälften av vinet är rött (främst druvsorterna Nerello Mascalese och Nerello Cappuccino) och en tredjedel är vitt. Resten är en liten mängt rosévin och ännu mindre spumante.

Tillbaka till vinet Mandrarossa Etna Bianco Sentiera della Gerle. Doften är stor, blommig och citrusskalsfet med personlighet och kraft och en känsla av Medelhavets vegetation och det är rätt läckert och inbjudande. Baserat på det kan man lätt tro att vinet skulle vara tungt, men det är medelfylligt och läckert fruktigt och framför allt uppfriskande. Och gott. Det behöver inte luftas, doft och smak är omedelbara direkt vinet slås upp ur flaskan.
Glaset kan vara medelstort och temperaturen kring åtta till tio grader. På tallriken har man gärna naturella eller halstrade skaldjur, stekt eller grillad fisk och bläckfisk med en klassisk aïoli eller citronmajonnäs, en god räksmörgås eller pasta med havets delikatesser. Visst kan man njuta av vinet som sällskapsvin, men man kan eventuellt uppleva det som lite för smakrikt för det.
Mandrarossa är en producent som grundades i slutet av 1950-talet som ett kooperativ av odlare kring Menfi. Man har en bred portfölj av viner med både klassiska italienska sorter och internationella. Det här vinet är gjort uteslutande med Carricante från friväxande gamla stockar i mager vulkanisk jord, skördade för hand och sedan långsamt pressade. Endast den första finaste pressmusten har använts och den har jästs i ståltankar vid låg temperatur (som mest 15 grader). Vinet har sedan fått mogna i ståltankar på sin jästfällning under ungefär 15 månader.
Etiketten är skapad av konstnärinnan Nancy Rossi och föreställer kvinnor som skördar vingårdarna. Förr i tiden var det nämligen främst kvinnor som arbetade i vingårdarna här.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se8

2020 Saint-Véran

Vinerna från Bourgogne kostar inte alls vansinnigt mycket – åtminstone behöver de inte göra det om man väljer klokt och tar sig bortom den mest berömda och åtråvärda allfarvägen. Och det här är precis ett sådant vin som ger utmärkt smakvaluta och tydlig typicitet.
Den fint kalkjordiga mineraliteten finns här, renheten i frukten också, liksom finessen och känslan av ett riktigt naturligt vin med tydlig platskänsla – helt befriat från onödiga vinmakarkonster. Frukten är å ena sidan sval, å den andra plats- och årgångstypiskt solmogen med svala nyanser av gul stenfrukt varvad med gula och gröna äpplen på det sätt som vit bourgogne ska vara. Mer specifikt vit bourgogne från Mâconnais, som oftast är lite rundare i stilen än den från områdena längre norröver. Syran är uppfriskande och fräsch och fint integrerad i fruktigheten och man får också en liten känsla av kalkjordig mineralitet. Några spår av ekfat noterar man dock inte, men helt ståligt som ett klassiskt vin från Chablis är det heller inte.
Det är ett vin att dricka ungt, nu och de kommande tre fyra åren, svalt serverat vid cirka tio grader i ett klassiskt rundat bourgogneglas. Man njuter av det som det är, den här typen av vit bourgogne är trevlig som både sällskapsvin och aperitif, men det matchar också många typer av lite lättare och elegantare fiskrätter som gärna kan vara av mer klassisk stil. Det kan vara rätter av kokt eller stekt fisk med vitvins- eller musselsås, vinkokta musslor, en god ostronsoppa, pastarätter eller risottos på samma havstema, alternativt en skagentoast eller liknande. Och såklart också till milda ostar.

Vinet kommer från Domaine de la Croix Senaillet ligger i byn Davayé i regionen Mâconnais i södra Bourgogne. Här har bröderna Richard och Stéphane Martin i många år odlat sina 25 hektar fördelat över 70 små vingårdslotter med Chardonnay och man är sedan lång tid tillbaka också certifierad som ekologisk vinodlare.
”Trots att området är litet har vi omkring tio olika sammansättningar av jordar här”, säger Richard Martin och sveper mer armen mot de två klippor som reser över byarna Solutré och Vergisson några kilometer bort från vineriet.
Merparten av jordarna domineras av lera, kalkstenslera och kalksten i någon form, men på vissa håll är jorden stenigare. Att man har valt att buteljera flera vingårdslägen separat förstår man – variationen av lägen och jordar ger viner med egna personligheter.

Saint-Véran är en 769 hektar stor appellation i den södra delen av Mâconnais, alldeles intill Pouilly-Fuissé som är något mer välkänt – inte minst numera sedan de 2020 fick 22 vingårdar klassificerade som premier cru, en klassificering som tidigare inte fanns i Mâconnais. Intressant nog är Saint-Véran på gång att också (inom en snar framtid?) få flera av sina finaste vingårdar uppgraderade till premier cru. När det sker kommer firmor som Domaine de la Croix Senaillet bli än mer omtalade – man gör redan idag fem vingårdsspecifika viner från Saint-Véran och kanske kommer något eller några av deras vingårdslägen uppgraderas.
Just det här vinet är firmans största och viktigaste, det görs från 40 vingårdslotter om totalt 17 hektar med varierad exponering mot syd, öst och väst. I genomsnitt är stockarna 40–45 år gamla och de växer i lika fina kalkstensjordar som i Côte de Beaune, med inslag av kalkstenslera som bidrar med mer struktur och kropp i vinet. Som de allra flesta viner i Mâconnais vinifieras det här vinet i ståltankar vid låg temperatur för att maximera fräschören och det har också lagrats på sin fina jästfällning i tankarna under nio månader. Att man arbetar så mycket med ståltankar här i Mâconnais har till viss del att göra med kostnaden för ekfat, både faten som sådana och hanteringen med fatlagring. Samtidigt finns det inget direkt behov av ekfat eftersom jordarna både bidrar till kropp och en slags rökighet som av många vinkonsumenter uppfattas som lite ”ekfatsrostad”.

I takt med att vinerna från det mest kända området Côte de Beaune i Bourgogne har blivit både mer svårfunna (stor efterfrågan och liten tillgång) och därmed betydligt högre prissatta jämfört med för tio år sedan, har det blivit läge att söka sig till områden som inte är lika omtalade och eftertraktade. Mâconnais är just ett sådant område och det här vinet är ett utmärkt exempel på hur goda och välsmakande viner som görs där idag.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

2019 Finca Montico Verdejo

Innan vi blickar ner i glaset, ett par ord om den fantastiska firman Herederos del Marqués de Riscal – en av de allra viktigaste och mest nydanande firmorna i Spanien på ett och ett halvt sekel.

Det var Don Camilo Hurtado de Amézaga, markisen av Riscal de Alegia, som lade grunden till den anrika riojafirman, detta trots att det inte från början var hans intention. Förvisso han ägde en vinegendom i byn Elciego, men sedan 1836 hade han varit bosatt i Bordeaux och verkat som diplomat och journalist och tack vare hans goda kontakter i Bordeaux ombads han engagera franska vinmakare att initiera en kvalitetshöjning i den här delen av Rioja. Vintraditionen i Rioja i allmänhet och i Spanien i ett större perspektiv var nämligen alldeles för gammalmodig och underutvecklad. Så gott som allt vin var enkelt, jäst och lagrat i stora tinajas (lertankar, typ amforor) och vare sig lämpat för lagring eller export.
Sagt och gjort, markisen av Riscal anlitade den franske vinmakaren Jean Pineau från Château Lansessan, som kom till Rioja år 1858 med stor kunskap, massor av idéer samt 9 000 sticklingar av klassiska franska druvsorter såsom Cabernet Sauvignon, Merlot, Malbec och Pinot Noir. Odlarna i Rioja förstod sig inte på de druvor och metoder som Jean Pineau vurmade för och markisen beslöt sig därför samma år att han själv skulle bygga en vinkällare och börja odla och framställa vin enligt de moderna metoderna. På så sätt blev Bodegas Marqúes de Riscal, som firman hette då, en nydanare som kom att utveckla Rioja till vad det sedermera blev.

Ett långt sekel senare skulle nya generationer i familjeledet återigen komma att förändra Spanien – men nu i distriktet Rueda i Castilla y Léon. Här hade man förvisso gjort vin i alla tider, fram till slutet av 1800-talet mest röda viner men också sherryliknande soleralagrade och oftast mer eller mindre oxiderade vita viner med framför allt Palomino Fino. Det ville man hos Herederos del Marqués de Riscal ändra på eftersom man såg en stor potential i den lokala druvsorten Verdejo.
Även om klimatet är torrt och varmt (särskilt om dagarna) insåg man att man kunde göra absolut rena och syrafriska viner här. Att nederbörden är så låg som omkring 400 millimeter om året är i och för sig ett gissel, men tack vare att många vingårdar redan på 1970-talet var gamla hade rötterna trängt djupt ner i de sandiga jordarna. Tack vare den höga altituden, vingårdarna ligger på cirka 600 till över 800 meters höjd, är nätterna ändå svala och det bidrar till att bevara druvornas syra på ett utmärkt sätt.

Just det ville man hos Herederos del Marqués Riscal ta fasta på. Med större fokus på Verdejo från gamla vingårdar, tidig skörd och kliniskt ren vinifiering i främst ståltankar, lyckades man så småningom göra utmärkt aromatiska och syrafriska vita viner av modern elegant kvalitet. På den här tiden gjordes egentligen inte vin med den här nya friska doft- och smakprofilen, men den togs snabbt emot med stor entusiasm och därmed skulle allt fler odlare ta efter. Det gav helt ny energi i området och skulle leda till att appellationen Rueda etablerades år 1980.

Idag odlas vin på ungefär 13 160 hektar här och druvsorten Verdejo täcker 11 660 hektar av det. Det är nästan en dubblering av vingårdsareal på 20 år. Utöver Verdejo får man använda både Palomino Fino och Sauvignon Blanc (introducerad av Herederos del Marqués de Riscal år 1974), men skriver man Verdejo på etiketten måste Verdejo utgöra minst 85 procent av innehållet i flaskan.
I vinet Finca Montico är det däremot 100 procent Verdejo från omkring 40 år gamla stockar som gäller, och inget annat. Vingården är sedan 2018 ekologiskt skött och i de magras sand- och grusjordarna blir skördeuttagen små med god intensitet i vinet som följd. Vinifieringen och den knappt halvåret långa lagringen på jästfällningen har skett till 80 procent i ståltankar och resten i 6 000 liter stora franska ekfat. Med en alkoholhalt på 13.0 procent och en syra på strax under sex gram per liter är det ett lätt till medelfylligt och påfallande friskt vin.

Doften sitter precis där den ska – medelstor, fint citrusfruktig och blommig med den läckra antydan av doftmässigt släktskap med Sauvignon Blanc som hör Verdejo till. Renheten är exemplarisk och nyansen av ekfat knappt ens förnimbar – eken har mest bidragit till ett slags djup och framför allt en härlig textur.
Det är ett vin att drickas kylt till svalt, tio grader blir bra, här och nu och under de kommande två tre åren. Drick det som det är, som god somrig aperitif eller trevligt sällskapsvin, till sommarens lite lättare grönrätter, till en kall sommarsoppa, till de lite lättare fiskrätterna eller till de milda ostarna.
Och vill du sedan ha något gott rött till sommarens grill, behöver du inte ”gå över ån efter vatten”. Från Herederos del Marqués de Riscal i Rioja hittar du riktigt god Reserva, och Gran Reserva.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

2021 Marius Peyol Rosé

På sommaren dricker man rosé, så har det varit länge och så kommer det fortsatt att vara. Men det var inte mer än ungefär 15 år sedan som rosévinet blev mäkta populärt och kläddes med trendstatus, dessförinnan var det med mer tveksamma ögon som den svenska konsumenten såg på det bleka vinet.
”Äh, det är bara ett dåligt vitt och en dåligt rött man har blandat ihop – det finns inga bra roséviner.”
”Vi har inte väder i Sverige för rosévin.”
”Man kan bara ha det till fisksoppa, som i Provence, om ens det.”
”Det enda alternativet om en vill ha vitt och en vill ha rött och man inte kan komma överens.”
Ja, så lät det. Då.

Idag är rosévinet en självklarhet från maj till slutet av september, till och med när höstens mörker har smugit sig på oss. Numera dricks det ungefär 2 350 000 000 liter rosévin årligen världen över, en ökning med 23 procent sedan 2002. Och det är fransmännen som är ledare i alla avseenden, dels producerar de mest rosévin i hela världen, dels dricker de (och alla turister i Frankrike) mest rosévin i hela världen. Att de är världens största exportör av rosévin är därmed kanske inte så konstigt, men att de samtidigt är världens största importör av rosévin är kanske mer oväntat. Det är som att rosévinet är det franskaste av allt franskt.
Och ungefär 113 miljoner liter rosévin produceras i Provence varje år, därtill produceras ytterligare 185 miljoner liter rosévin i Frankrike (framför allt i IGT Pays d’Oc, Languedoc och Rhône).
Côtes de Provence är en drygt 19 300 hektar stor appellation som ligger mellan Marseille i väst och Nice i öst, med St-Tropez som mest kända kuststad. Det är den största av de tio appellationer som finns i regionen Provence. Här har vin odlats i sedan 500-talet före Kristus, men det är inte sin historia man är mest känd för – utan rosévinet som görs i modern tid. Och turismen såklart. Idag utgör rosévinet drygt 80 procent av den totala vinproduktionen här och den blekrosa stilen är den allra mest trendiga sedan början av 2010-talet.

Det är nästan precis den stilen vi hittar i det här vinet, det dock en liten aning djupare i sin vackra klarrosa färg. Vinet kommer från producenten Les Grands Chais de France som är en grupp av 75 små och medelstora egendomar med över 3 600 hektar stora vingårdar. Dessa ligger huvudsakligen i södra Frankrike, men man har också förgreningar i både Spanien och Chile. Vinet kommer från ekologiska vingårdar och är gjort med cirka 40 procent Grenache Noir, 15 procent vardera av Carignan och Syrah samt tio procent vardera av Cinsault och Mourvèdre. Resten är små proportioner av de gröna sorterna Rolle (kallad Vermentino i Italien) och Ugni Blanc, samt Cabernet Sauvignon. Efter några timmars skalkontakt har musten sedan jästs i ståltankar och som vanligt med roséviner buteljerats ungt för lansering våren efter skörd.

I glaset hittar vi ett somrigt läckert rosévin, fint rödbärigt med nyanser av hallon och mosade smultron och späda drag av blodcitrus och rabarber. Det är som väntat ett lättdrucket och mjukt fruktigt vin med samma toner av frukter som i doften, men tack vare den fina syran (2021 var ett svalare år även här nere i Provence) drar smaken mer åt rabarber. Och det är riktigt läckert. En mjukt avrundande fruktsötma finns i den friska smaken, men tekniska protokollet avslöjar att det bara rör sig om 1.6 gram per liter – således ett helt torrt vin.

Vinet njuts allra bäst ungt, under sommaren och resten av året, vid cirka åtta till tio grader för finast doft- och smakupplevelse. Som det är eller till sommarens lite lättare mat; sallader, rätter med tomatsåser och citron, den grillade bläckfisken med vitlök och citron, den klassiska fisksoppan eller om du är mer ambitiös en riktig bouillabaisse. Eller till lättare somriga kötträtter.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

2021 Pinot Noir Rosé Dry

Veckans Vin tar oss till Nahe, men inte med den självklara druvsorten Riesling som huvudperson, utan Pinot Noir. Ungefär 76 procent av vinet i det 4 225 hektar stora (men bara sjunde störst i Tyskland) distriktet Nahe är vitt och Riesling är med 1 217 hektar den allra viktigaste druvsorten. Och den röda sidan representeras framför allt av Dornfelder och Spätburgunder, det tyska namnet för Pinot Noir.
Områdets geologiska historia är intressant och har gett upphov till ovanligt varierade jordar, vilket i sin tur har skapat förutsättningar för odling av olika druvsorter. På de branta och sydligt exponerade sluttningarna med magra skiffer- och vulkaniska jordar har odlarna i alla tider valt att plantera Riesling, som där ger utsökt mineraliska viner med fin frukt och en fin kryddighet i vingårdar som idag till viss del är klassade som erste lage och grosses gewächs, motsvarigheten till premier cru och grand cru. I de lägre och mer flackt belägna vingårdarna är jordarna djupare och domineras av sand- och lössjordar med inslag av lera och här har den mer produktiva Müller-Thurgau hittat sin växtplats. På samma sätt har Silvaner, Grauburgunder och Weissburgunder och de blå Dornfelder och Spätburgunder planterats i jordar och lägen som har ansetts optimala för just dessa sorter.

Rent geografiskt ligger Nahe mellan floderna Rhen och Mosel och mer precist följer distriktets vingårdar floden Nahe. Bara två kilometer från floden Nahe hittar man familjefirman Weingut Kruger-Rumpf som har varit involverade i vin i drygt 300 år. Liksom andra odlare i trakten är det Riesling som dominerar deras omkring 55 hektar stora ekologiska vinodlingar, men man har också strax över tio hektar stora odlingar med Pinot Noir. Någon stor producent av rött vin är man däremot inte, ett normalt år blir det inte särskilt mycket mer än ungefär 2 700 flaskor. Däremot har deras Pinot Noir Rosé kommit att bli väldigt betydelsefullt.
”Rosévin har egentligen aldrig haft något gott rykte här i Tyskland, kunderna såg det mest som något överblivet dåligt rött vin blandat med enkelt vitt vin som vi vinodlare inte kunde sälja”, berättar Georg Rumpf som numera har ansvaret för vinframställningen.
”För tio år sedan började vi se en förändrad attityd och de senaste fem sex åren har intresset för vårt rosévin exploderat på ett sätt som vi aldrig hade kunnat förutspå”, lägger han till.

Men när man provar vinet förstår man – det är somrigt, lättsamt och lättlurat gott. Ur det vackert klarrosa vinet stiger det upp en absolut ren och charmerande frukt med toner av jordgubbar, solmogna hallon, röda äpplen och rabarber. Smaken är ganska lätt och lika charmigt fruktig med en mjuk bärsötma (men bara ungefär två gram restsötman per liter) som ger en silkig textur och allt lyfts till svalkande fräschör av en härlig syra. Just syra brukar inte vara en tydlig beståndsdel i roséviner, särskilt inte de från Provence och Rhône, men här i norra Europa är friskhet en vanlig komponent i det rosa.
”Vi arbetar också på ett sätt för att vinna friskhet, dels genom att inte ha Pinot Noir i de mest solexponerade vingårdarna, dels genom att låta skugga druvklasarna med löv så länge som möjligt, men också genom att vinet inte till helt och hållet går igenom malolaktisk jäsning”, förklarar Georg.
Vinet görs uteslutande med Pinot Noir som avstjälkas och pressas lätt för att under sex timmar vid låg temperatur laka ur färg och aromer i musten. Jäsningen sker sedan i en kombination av ståltankar, för att lyfta fram friskhet och renast möjliga fruktaromer, och stora äldre ekfat för att ge vinet något mer textur och nyanser.
Drick vinet svalt, omkring åtta till tio grader om sommardagen är varm, som det är eller till lite lättare sommarmat och fiskrätter. Det är inget vin att spara – men köp gärna några flaskor så det räcker över sommaren. Till Systembolaget kommer det nämligen bara 6 000 flaskor.

Skulle suget efter goda och priseffektiva viner gjorda med Riesling, finns också ett par sådana att rekommendera. I all sin renhet och enkelhet är 2021 Riesling Trocken (privatimport, 149 kr), den mer nyanserade och något djupare 2020 Zweistrom Riesling (nr 54964 för 199 kr) och den ännu mer strukturerade och koncentrerade men fortfarande friska och mineraliska 2020 Abtei 1937 Riesling (nr 54969 för 299 kr) väl värda att bekanta sig med.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

2021 Brachetto d’Acqui

Brachetto d’Acqui är en ganska unik appellation i Piemonte som fick status som DOC år 1969 för att senare (1996) uppgraderades till den högsta kategorin DOCG. Det säregna med appellationen är att den enbart omfattar produktion av sött rött vin av den mindre vanliga druvsorten Brachetto (minst 97 procent enligt reglerna, resten kan vara andra godkända lokala blå druvsorter). På bara 398 hektar odlas här Brachetto och ett gott år kan den ge ungefär 2.5 miljoner liter vin. Två huvudtyper av vin görs och den vanligaste är det silkeslena, yppigt fruktiga och halvsöta till söta pärlande eller mousserande vinet som finns i två varianter. Den ena är mer gjord som en frizzante, lätt pärlande med ett kolsyretryck på som mest 2.5 atmosfär. Den andra är gjord med en andra jäsning i tankar (metoden cuve close, som prosecco) eller i flaskor (den klassiska metoden, som champagne). Gemensamt för vinerna av de båda teknikerna är att vinet måste har minst fem respektive sex procent alkohol och en naturlig restsötma som överstiger 50 gram socker per liter. Oftast är sötman större än så.
Betydlig mer sällsynt är passitoversionen, ett stilla sött rött vin för vilken druvorna har torkats innan vinifiering, precis som vintypen recioto i Valpolicella. För den torkas druvorna i lofthus under några månader och det färdiga vinet kommer att ha en alkoholhalt på minst 11.0 procent och en restsötma på 85 gram per liter.
Druvsorten Brachetto har sitt ursprung i Piemonte, allra högst troligt i det kuperade området mellan Alessandria och Asti i Monferrato i sydöstra Piemonte. Det är i alla fall där den blev omnämnd första gången på 1870-talet. Exakt varifrån den kom från är det dock ingen som vet. Det är en tidigt mognande druvsort och med sitt tunna skal ger den inte bara mjukt strukturerade viner, den blir därmed också känslig för röta och andra sjukdomar. Men när allt går bra, och det gör det oftast, ger Brachetto ett vin med en fantastiskt rödfruktig och rosenaromatisk parfym. Totalt sett odlas den idag på cirka 1 250 hektar i Piemonte. Utanför Italien ser man den knappt.

Familjen Bologna, som driver den idag drygt 20 hektar stora firman Braida di Giacomo Bologna, gjorde sin första Brachetto d’Acqui redan 1967, två år innan vintypen hade fått kvalitetstatusen DOC. Det görs till 100 procent av Brachetto som jäses med skalen under två dygn vid låg temperatur i ståltankar. Därefter dras skalen av och den halvjästa musten får jäses en kort tid ytterligare utan skalen. När en alkoholhalt på cirka 5.5 procent har uppnåtts kyls det söta vinet ner och filtreras hårt så att jäsningen avstannar och vinet blir stabilt. Det har då en restsötma på cirka 110–115 gram per liter, fullt tillräckligt för att vara ett utmärkt dessertvin.
Utseendet är vackert klarrött med spår av kolsyra och doften är stor, intensiv och lika charmerande som sensuellt jordgubbs- och hallonfruktig med en vacker nyans av röda rosor. Men kraftigt är det inte, det är verkligen somrigt och lätt. Mer inbjudande än så här kan ett sött vin knappast bli. Smaken är precis lika inbjudan och lockande, mjukt söt med intensitet, silkeslen till texturen, medelgod till syran men ändå uppfriskande tack vare den kittlande kolsyran och tack vare att alkoholen är låg rinner viner ner i strupen som guds ord i en salig.
Det här vinet dricks svalt, gärna kring tio grader, och det serveras till alla tänkbara desserter med jordgubbar och hallon, desserter med körsbär och rabarber eller till inte alltför tunga desserter av choklad som gärna (och helst) kan få sällskap av röda bär för att helt perfekt matcha vinets fina röda bärtoner. Det är inget vin att spara, drick det i sommar. Men köp på dig så mycket du orkar bära innan någon annan snor åt sig flaskorna.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Tio Pepe Fino en Rama

När det äntligen är dags för en sherry som Veckans Vin, blir det inte vilken sherry som helst, utan en ganska unik variant av den berömda klassikern Tio Pepe från storfirman Gonzalez-Byass.
Tittar man på sherry i ett större perspektiv är det sedan 1933 ett ursprungsskyddat vin från appellationen Jerez, som omfattar ungefär 7 000 hektar stora vingårdar kring staden Jerez de la Frontera och den direkt vid kusten belägna Sanlucar de Barrameda. Det är ett vin som i stort sett uteslutande görs med druvsorten Palomino Fino, som i sig inte bjuder på särskilt stora druvkaraktärer men i gengäld är transparent nog att släppa igenom den kritiga mineraliteten och finessen av den kalkhaltiga jordtypen albariza.
Att det är ett så kallat starkvin, framställt genom tillsats av ett vindestillat efter jäsningen, kan möjligen avskräcka folk eftersom det är något omodernt med alkoholstarka viner. Men sherry förekommer i flera varianter från 15 till 22 procents alkoholhalt och den mest eleganta sorten fino har en alkoholhalt på just 15 procent, således inte särskilt mycket högre än många andra bordsviner. När det kommer till fino (eller manzanilla som samma vintyp kallas för ute vid kustområdet Sanlucar de Barrameda), är det ett vin som dessutom alltid är ljust och allra helst ska drickas ungt i nyöppnad flaska, precis som de flesta andra lättare vita viner.

När man tillverkar en fino jäses vinet ut helt torrt och därefter tillsätts lite neutralt olagrat vindestillat (oftast från vingårdar i La Mancha) för att lyfta alkoholhalten till 15 procent och därmed göra vinet extra lagringsdugligt. Vinet får sedan lagras i gamla 600 liter stora ekfat som inte fylls fullt upp och ganska direkt börjar det utvecklas ett lager av ljus jäst på toppen av vinet i fatet. Jästtäcket kallas flor och kommer dels att skydda vinet från oxidation under lagringen, dels utveckla fantastiska nyanser av torkat äpple och skållad mandel, och såklart jäst, som ger vinet en stor och säregen komplexitet. I regel lagras vinet bara några år i faten på det här viset, men skulle det lagras längre kommer jästtäcket successivt att tunnas ut och vinet börjar långsamt att oxidera, bli mer nötigt och få en djupare bärnstensfärg. Den sherrytypen kallar man amontillado.

Tio Pepe Fino en Rama är en väldigt speciell variant av fino – buteljerad ung på våren när flortäcket är som tjockast och har gett som allra mest nyanser och komplexitet till vinet. Just termen en rama innebär att vinet har buteljerats utan att klaras eller filtrerats och därmed har det kvar maximalt med doft- och smakämnen. Speciellt mycket gör man inte av den här unika tappningen och till Sverige kommer det ungefär 3 000 flaskor – det gäller att skynda sig att fynda!

I glaset? En ljus sherry (såklart), en stor och läcker doft med alla parametrar för fino på precis rätt plats, ljusa äppeltoner och mandlarna, en nästan halmaromatisk gräsighet och en ultratydlig ton av flor – och allt lite djupare och större än i den vanliga goda versionen som säljs året om. Smaken är medelfyllig, mjukt texturerad och intensiv men samtidigt väldigt lätt och ultraelegant med en mjuk syra (sherry har sällan mer än låga 4.5 eller till och med 4.0 gram syra per liter) men ändå god fräschör, en nästan saltkittlande mineralitet och en absolut torr eftersmak. Och 15 procent alkohol är absolut ingen viktig del av smaknoteringen.
En lämplig serveringstemperatur är omkring åtta till tio grader som mest för att lyfta fram fräschör, men inte kallare än så eftersom vinets komplexitet då kan gömmas i kylan. Ett litet vitvinsglas är perfekt.  Fyll hellre på det ofta med nytt svalt vin.
Viktigt att betona, en ljus sherry bör drickas inom ett par dagar efter att flaskan öppnas, men ställs den öppnade men förslutna flaskan i kylen kommer vinet att hålla sig fräscht i minst två veckor. Längre än så kommer vinet i alla fall inte räcka, det är så gott att det kommer att njutas fort.
Maten kan helst vara den klassiska till ljus sherry, allt från allehanda tapas från havet samt ostar och jamón, till ljusa krämiga soppor (blomkål, sparris, med flera) och smörstekta fiskrätter, vitvinskokta musslor och färska räkor.

Gonzalez-Byass grundades 1835 och drivs faktiskt fortfarande av familjen Gonzalez (namnet Byass kommer från den brittiska vinhandlaren Robert Blake Byass, som sedermera blev partner i firman). Deras första lansering var just Tio Pepe, som fick sitt namn efter källarmästaren José Angel som gick under smeknamnet ”farbror Pepe”. Sedan dess har Tio Pepe vuxit och blivit världens största sherry, därmed också den mest kända. I tillägg till den gör man hela registret av sherry, både varianter av fino och mer vällagrad och även gamla tappningar som har lagrats i minst 30 år innan de säljs. De gör också utmärkt brandy, som den långlagrade Lepanto Solera Gran Reserva. Den bör inte missas.
En sista detalj: Det är tionde året som Tio Pepe Fino en Rama lanseras och för att
lyfta fram den unika sherryn har man valt ut en ny etikett för varje tappning. Men särskilt nya är de egentligen inte, det är snarare etiketter så som de såg ut för ett sekel sedan.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se