Karljohansvamp, cep, porcini – kärt barn har många namn och nog är karljohansvampen en verkligt kär gastronomisk vän. När svampen kommer, i år i olika överflöd eller inte beroende på var det har regnat och var det har varit för torrt, brukar karljohansvampen alltid nämnas i samröre med Barolo och Barbaresco, eller åtminstone Nebbiolo. Men den här veckan lämnar vi Nebbiolo bakom oss och vänder istället blicken mot Barbera, en utomordentligt fin och intressant druvsort som faktiskt är den mest planterade i Piemonte.

Går man tillbaka ett århundrade var Piemonte med Barolo i spetsen en förhållandevis enkel och lantlig region med få framstående vinproducenter. Ändå valde Angelo Veglio att grunda en egen firma och satsa på vinframställning i byn Ciotto i närheten av La Morra. Han gjorde sina viner med framför allt Nebbiolo, men också ett par andra lokala druvsorter som Barbera och Dolcetto. Några egna vingårdar hade han inte, under flera decennier köpte han druvorna. Först 1960 kunde Angelo ta firman till en ny nivå genom att köpa en tre hektar stor äga i vingården Gattera i La Morra. År 1979 köpte han egendomen Cascina Nuova med nästan fem hektar stora vingårdar. Angelo var dock till åren kommen och bara en av hans tre söner var intresserad att ta över ansvaret för vingården och vinframställningen. Året var 1986 och den då bara 25-åriga sonen var Mauro. Han tog sin an projektet med stor ambition och började plantera om vingården till bättre prestanda.

Sedan dess är Mauro Veglio en aktad producent, såklart för deras viner med Nebbiolo, men det här vinet med Barbera visar också på producentens skicklighet som odlare och vinmakare. Såsom appellationen Barbera d’Alba kräver görs vinet uteslutande med Barbera som i det här vinet kommer från vingårdar i Alba som planterades i början av 2000-talet. Druvorna skördas för hand och sorteras innan fullständig avstjälkning följt av naturlig jäsning i ståltankar. Den brukar ske under en drygt veckas tid med ytterligare minst en veckas efterföljande maceration av skalen. Vinet går sedan igenom malolaktisk jäsning i ståltankarna och för att bevara och maximera upplevelsen av vinets inbjudande körsbärsaromatiska frukt låter man lagringen ske i ståltankar snarare än ekfat. Och det är just renheten, fräschören och frukten som är det här vinets allra finaste kännetecken. Tanninerna är eleganta och fräschören uppenbar, det är verkligen ett gott vin och ett utmärkt exempel på kvaliteten hos Barbera.

Man njuter av vinet något svalt, cirka 18 grader, och gärna i ett glas av bourgognetyp för att ypperligare lyfta de fina rödfruktiga aromerna. I de allra flesta fall är viner med Barbera allra trevligast att dricka unga då frukten är som mest vital, men visst klarar vinet av några år på rygg i din vinkällare. En trevlig aspekt med barberavinerna är att de passar till så mycket mat, man kan verkligen kalla dem allroundviner. Till charkuterier och ostar, de allra flesta rätter med pasta där man föredrar rött vin, risottos av olika slag och till lätta och som mest medelkraftiga rätter med fågel och kött. Tack vare vinets naturligt friska syra kan det vara passande att lyfta syran i maträtten något, med vitt eller rött vin beroende på maträtten som sådan, med en gnutta balsamicovinäger eller helt enkelt med citronsaft.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

När man talar om Tyskland är Riesling oftast den första druvsorten man tänker på – och det är rimligt. Av landets 101 965 hektar stora vingårdsareal står Riesling för nästan en fjärdedel av arealen, 24 388 hektar. Den följs av den blå Spätburgunder (Pinot Noir) med 11 519 hektar och Müller-Thurgau med 10 738 hektar som den tredje viktigaste. Att Spätburgunder är så stor är inte överraskande, den togs hit med munkar från Bourgogne för redan på 1300-talet och har sedan dess bitit sig kvar och vuxit sig stark. Totalt sett står de blå druvsorterna faktiskt för drygt 32 procent av landets vingårdsareal så det är nog läge att vi alla också ser Tyskland som ett stabilt rödvinsland. Med det sagt är tre andra burgundiska druvsorter betydelsefulla i Tyskland; Grauburgunder (Pinot Gris, en grårosa färgmutation från Pinot Noir) med 8 372 hektar totalt sett, Weissburgunder (en helt grön mutation från Pinot Gris) med 6 318 hektar och Chardonnay med 2 912 hektar.
Om Riesling är stor i de flesta av landets vindistrikt, är Baden ett lite annorlunda distrikt. Man kan gärna beskriva det som Tysklands svar på Bourgogne. I det totalt 15 727 hektar stora distriktet, som i väster gränsar till Alsace, täcker Riesling bara 875 hektar och istället är det de burgundiska druvsorterna som dominerar. Spätburgunder med 5 029 hektar, Grauburgunder med 2 398 hektar och Weissburgunder med 1 660 hektar. Och i det något varmare och soligare klimatet finns det förutsättningar att göra verkligt fina och djupa viner här.

Veckans Vin är ett sådant vin, förvisso inte (längre) en tolkning av klassisk vit Bourgogne eftersom men sedan appellationsintroduktionen på 1930-talet inte längre tillåter Grauburgunder och Weissburgunder i Bourgogne. Vinet lanseras den 30 oktober, ett par dagar efter att artikeln har publicerats, så håll dig lite till tåls – och det finns 2 400 flaskor på hyllorna.
På alla sätt bjuder vinet på en fint burgundisk personlighet. Här finns en sval men ändå mogen fruktighet, en liten jordighet som dock skiljer lite från den franska kalkstensnyansen men ändå tillför viss komplexitet (i Baden domineras jordarna av vittrade vulkaniska bergarter och lössjord). Ek noteras inte, faten har använts med försiktighet och det rör sig bara om tysk ek och enbart större och äldre ekfat som inte längre ger mycket karaktär av eken som sådan. Smaken är medelfyllig, något mer vinös och fruktig jämfört med bourgogner, men ändå med en burgundisk finess och med en härlig fräschör. Rent spontant känns det som ett vin man helst dricker nu och de kommande några åren och med tanke på fruktigheten är vinet ett gott sällskap till höstens havskräftor och nykokta hummer. Fruktigheten gör också att man gärna kan servera det till sushi och sashimi och som vanligt med den här typen av vita viner är det också en utmärkt ledsagare till de flesta ostar, dock inte smakrika blå- och grönmögelostar.

Weingut Salwey har sin bas i byn Oberrotweil i regionen Kaiserstuhl i Baden. Det är en familjefirma som drivs i tredje generation och idag arbetar man från 20 hektar egna vingårdar som till stor del har vulkaniska jordar. Man har ägor i tre vingårdar som är klassificerade som grosses gewächs (motsvarande grand cru); Eichberg, Henkenberg och Kirchberg. Fokus ligger helt på de burgundiska druvorna. Nu lanseras också en Spätburgunder (Pinot Noir) som är värd att bekanta sig med.

Importör i Sverige är Wineworld, www.wineworld.se

Trots att Sonoma Coast sträcker sig över en yta om drygt 202 000 hektar är inte mer än cirka 3 750 hektar planterat med vin. När de första vingårdarna planterades i början och mitten av 1970-talet var Kalifornien fortfarande underutvecklat och pionjärerna här ute vid kusten sågs som smått galna. Efter att ett par firmor gjorde sig omtalade för Chardonnay och Pinot Noir i det vindutsatta, svala, nederbördsrika (om vintern) och karga landskapet, började Sonoma Coast bli ett eftertraktat vinområde från början av 1990-talet. Trots det finns det inte mer än ett dussin vinerier här ute och Cobb Wines är ett av de allra bästa.

Allt började med att den vinälskande marinbiologen David Cobb och hans odlingsintresserade fru Diane år 1988 köpte en högt belägen nergången egendom drygt sex kilometer från havet – inte för att göra vin, bara för att odla druvor som de hade tänkt sälja till andra vinerier. En av de firmor som tidigt köpte druvor från hans Coastlands Vineyard var pinotspecialisten Williams Selyem. Det var främst det samarbetet som ledde fram till idén att göra egna viner och att Cobb Wines grundades 2001. Det var sonen Ross som axlade manteln som vinmakare. Ross hade efter examen inom agrikultur och jordvetenskap 1994 fått jobb som laboratorieassistent hos den anrika firman Ferrari-Carano. Enligt Ross var det där han lade mycket av grunden till kunskapen om vinframställning. Samtidigt som han tillbringade flera år med att finslipa sina kunskaper som vinmakare arbetade han i den egna vingården. Under den här tiden samarbetade Ross med den legendariska vinmakaren Burt Williams, som under flera års tid hade köpt druvor från Coastlands Vineyard och gjort vin till Williams Selyem.

Den första kommersiella årgången för Cobb Wines blev 1 560 flaskor av 2001 Pinot Noir Coastlands Vineyard. Sedan dess har firman vuxit, nya vingårdar har lagts till arealen, men Coastlands Vineyard är fortfarande firmans bästa. Och vinerna hör generellt sett till de finaste med Pinot Noir i hela Sonoma Coast, mer eleganta än kraftiga och med större fräschör och burgundiska toner snarare än amerikanska, även om solen såklart finns där.
Ross besöker regelbundet Bourgogne för att inspireras och lära sig detaljer av de allra bästa vinodlarna där. Även om han uttalat inte försöker plagiera, gör han liksom resten av världens bästa pinotvinmakare sina viner enligt klassiskt burgundiska metoder, vilket såklart förklarar vinernas finess och komplexitet.
Druvorna skördas vid god men inte hög mognad så att druvorna fortfarande har kvar en hög naturlig syra och sina unga, ljusfruktiga och intensiva men aldrig för solmogna aromer. Att vingårdarna är kustnära och svala bidrar såklart till finessen och fräschören. Först en noggrann sortering med grundinställningen att alla druvklasar avstjälkas, även om det inte blir så i verkligheten. Om förutsättningarna är de rätta kan Ross nämligen tänka sig att låta omkring tio till (ibland) så mycket som 50 procent av druvklasarna vinifieras hela – 50 som i den här utomordentligt fina årgången.
Vinet har gjorts med klonerna Pommard, Wädensvil 2A, Mount Eden och Old Martini från det äldsta blocket (en field blend av kloner) samt 1906 Block i den 5.66 hektar stora Coastlands Vineyard.
”Man kan både se och höra havet. och såklart känna vinden som sveper, men inte sältan från havet vilken man ibland förnimmer i vissa kustnära vingårdar”, berättar Ross när vi vandrar genom vingården.
Vill du njuta av ett fenomenalt fint uttryck för Pinot Noir från Sonoma Coast från en av de stora stjärnorna, är det här ett vin att satsa på. Mer än 2 100 flaskor blev det inte – ett fåtal av dessa har kommit till Sverige. Drick vinet nu och de kommande tio åren.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Carricante, vad har vi för kunskap och förhållande till den druvsorten? Troligen ganska liten, om ens någon alls. Någon säkerställd statistik på exakt hur mycket det finns av den verkar inte finnas, men uppskattningsvis rör det sig om strax under 300 hektar totalt i hela världen. På Sicilien, varifrån den ursprungligen kommer, odlas den omkring 200 hektar och det är egentligen bara här på Sicilien som sorten har blivit omtalad. Allra högst troligt är det i provinsen Catania mitt på den sicilianska östkusten som druvsorten har sitt ursprung. Genom DNA-studier har man troligen kunnat identifiera de två föräldrarna i denna naturligt uppkomna korsning, den blå Montonioco Pinto och den gröna Scacco, två lokala historiska druvsorter på Sicilien. Namnet är sprunget ur ordet carica som i historisk mening bland annat har kunnat översättas till ”laddning” eller ”stort lass” vilket syftar till sortens förmåga att ge stora skördar.
I vingården är Carricante en sent mognande druvsort som i normala årgångar skördas först mot slutet av september eller början av oktober. En av anledningarna till sen skörd är att man oftast vill att den naturligt påfallande höga syran ska sjunka något så att vinet får en bättre balanserad smak. I dagens allt varmare klimat är värmetåliga druvsorter med en naturligt hög syra något positivt och kanske är Carricante därför något av en framtidsdruva.

Med veckans vin har vi tagit oss till Etna, det mest uppmärksammade och intressanta vinområdet på Sicilien. Etna blev tidigt, redan 1968, den första appellationen på Sicilien och den omfattar en idag ungefär 1 300 hektar vingårdsareal som reser sig från cirka 450 upp till strax över 1 000 meters höjd på vulkanen Etnas östra och norra sida. Här domineras jordarna av vulkaniskt grus och aska och till mindre del av sand. I de magra jordarna tvingas rankornas rötter djupt ner i marken i sökandet efter vatten och näring och många fall är jordarna så sandiga att rankorna faktiskt kan växa på sina egna rötter.

Vinet är gjort uteslutande med Carricante från vingården Volpare som ligger på cirka 700 meters höjd på den östra sidan av Etna där de knotiga stockarna är friväxande (inte uppbundna) enligt ett odlingssätt som kallas albarello etneo. Volpare är en så kallad contrada, en enskild vingård som hålls som bättre än andra och skulle kunna liknas vid en premier cru i Bourgogne. Det finns idag 130 sådana contradas i appellationen Etna.
Skörden sker för hand och för att maximera fräschör i aromerna har man låtit kyla ner druvorna ordentligt i tre timmar innan den långsamma pressningen, en metod som har börjat bli vanligare hos mer ambitiösa vinmakare i det allt varmare klimatet. Jäsningen skedde sedan med den naturliga jästen i en kombination av ungefär 90 procent ståltank för renhet och fräschör och tio procent neutrala franska ekfat för textur och komplexitet. Efter jäsningen lagrades vinet åtta månader på den fina jästfällningen innan blandning och buteljering efter en lätt filtrering. Vinet har en elegant balanserad alkoholhalt på 12.5 procent. Det här året gjorde man ungefär 25 000 flaskor av vinet och 1 800 av dessa har nu kommit till Sverige.
Det är ett gott vin, å ena sidan färgat av Siciliens sol, en ganska rik och något fet citronskalston med blommighet och en viss örtkryddighet, en ungdomligt spänstig syra som tillsammans med en viskning av fenolisk bitterhet ger en härlig struktur till vinet. En temperatur kring tio grader är lämpligt och man kan gärna ge vinet en kvart i karaff innan servering för att låta det öppna upp sig. Men, gott är det alldeles oavsett!

Cantina Maugeri är en ung vinfirma, grundad 2015 av Renato Maugeri och sedan 2020 med assistans av döttrarna Carla, Michaela och Paola. Deras egendom ligger här uppe på Etna, där de har sju hektar vingård som enbart ger vitt vin och rosévin.
Vill man uppgradera sin vinupplevelse kan man hoppas på att klicka till sig någon av de 120 flaskor 2024 Contrada Volpare Frontebosco (nr 92982 för 459 kr) som släpps på Systembolagets webblansering den 10 september. Också det vinet är gjort med 100 procent Carricante, i grunden på samma vis med 60 procent nya och äldre franska ekfat och 40 procent ståltankar för jäsning och lagring. Det här vinet bygger på samma grundkaraktärer avseende fruktighet och syra, men det har en lite rundare kropp och ökad textur till följd av fatlagringen, men bara en försiktig känsla av ekfaten i sig. Det är också ett vin man primärt dricker ungt, men tack vare den något större strukturen kan man utgå från att vinet kommer hålla i minst sex sju år från idag.

Importör i Sverige är Vitis Wines, www.vitiswines.se

Det är 421 år sedan familjen Haag etablerade sig som vinodlare i Brauneberg i centrala Mosel. Och det har gått bra, väldigt bra. Sedan lång tid tillbaka räknas Weingut Fritz Haag till de allra bästa producenterna i Mosel och en av världens bästa odlare och vinmakare i genren Riesling. Det var framför allt Wilhelm Haag som gjorde vinegendomen världsberömd under den andra halvan av 1900-talet. De senaste två decennierna är det sonen Oliver och hans fru Jessica som driver det 29 hektar stora vingodset som till drygt två tredjedelar är fokuserat på Riesling. De två finaste vingårdsägorna är en 9.50 hektar stor äga i Juffer (totalt 42.70 hektar stor) och 3.00 hektar i den 10.60 hektar stora och än mer aktade Juffer-Sonnenuhr, en vingård som ligger inom Juffer. Båda vingårdarna är klassificerade som grosses gewächs (motsvarande grand cru i Frankrike) och de upp emot 60–80 procent branta vingårdarna har ett utomordentligt fint sydligt och sydvästligt läge. Namnet ”sonnenuhr” betyder ”solur” och vittnar om att det just här var ett perfekt ställe att montera ett solur för att se tiden på dygnet. Det finns flera vingårdar med det här namnet i Tyskland och de är alltid rankade som bland de bästa i sina respektive orter.
Juffer-Sonnenuhr var omtalad redan i slutet av 1700-talet och var den enda vingården som fick högsta status år 1804 när den första klassificeringen skapades. Jordarna är magra, dominerade av blågrått skiffer med inslag av sand och järnoxid och vingården är uteslutande planterad med Riesling.

Eftersom det här vinet är ett så kallat prädikatswein, ett vin som följer druvornas mognadsgrad enligt den klassiska tyska vinlagen (kabinett, spätlese, auslese, och så vidare) har det en sötma som gör att vinet inte får etiketteras som en grosses gewächs trots att vinet kommer från en sådan vingård. Anledningen är att man anser av sötman i vinet döljer en del av vingårdens terroir och med det också ursprungskänslan. Det är snarare ett verkligt klassiskt vin, gjort uteslutande med Riesling som har skördats vid hög mognad, därefter vinifierats med den naturliga jästen i äldre stora ekliggare och ståltankar, med den naturliga jästen och med avbruten jäsning (nerkylning, lätt svaveltillsats, sedan filtrering) när alkoholnivån har nått 7.5 procent. Det har lämnat kvar en ojäst restsockerhalt på 98 gram per litet (ungefär det som många sauternesviner har) som såklart gör vinet ljuvligt sött och nästan lite simmigt texturerat. Tack var en betydande syra på hela 7.9 gram per liter blir ändå riktigt fint balanserad – mot slutet av eftersmaken något torrare än var inledning av smaken lockar med.

Den här typen av vin kan drickas direkt vid lansering, då de domineras av en förunderligt inbjudande söt stenfrukt, honung och blommighet, som alltid med en viss stenig känsla från skifferjordarna. Men det är också viner att lagra för ytterligare komplexitet och längre fram i tiden en något intorkad fruktighet och aningen mildare sötma. Tio år, tjugo år, trettio år eller mer, det avgör din vinkällarplats, ditt tålamod och din tidshorisont.
Personligen njuter av vinet nu och de kommande tio åren, lätt kylt vid cirka nio till tio grader till inte alltför söta sommarbärdesserter eller till rätter av skaldjur eller fågel med söta inslag från såser eller frukttillbehör. Och är man cigarrökare är det också ett vin att njuta av till cigarren, men då rekommenderas att vinet får cirka åtta till tio års lagring från idag.

En sak till – den här typen av söta viner håller utmärkt i öppnad men återförsluten flaska i kylskåp i åtminstone tio dagar, så det finns en inbjudande möjlighet att njuta av ett litet glas då och då efter att man har öppnat flaskan.
Och slutligen – allt som Weingut Fritz Haag gör är fantastiskt!

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det vita riojavinet Monopole är en verklig klassiker som i alla lägen är aktuell att lyfta fram, antingen det rör sig om den enklare superfyndiga 2022 Monopole Blanco Seco (nr 84162 för 149 kr) eller den här lite exklusivare och komplexa men lika fyndmässiga versionen. Men, håll till godo, och gärna med ett par flaskor Monopole Blanco Seco som underhållning, just Monopole Clásico Blanco Seco Reserva lanseras nämigen inte förrän den 11 september. Eftersom det blev trångt om datum att lägga in veckans vin i direkt anslutning till lanseringen lades det här vinet in nu. Skriv upp det i kom-ihåg-listan och köp några flaskor när vinet står på hyllorna på Systembolaget.

Compañía Vinícola de Norte de España är det fullständiga namnet på den anrika firma som förkortas CVNE men till vardags uttalas ”kone”, grundad redan 1879 i staden Haro med läge nära den bara två år äldre och också den legendariska firman Bodegas Lopez de Heredia. Firman CVNE grundades av bröderna Raimundo och Eusebio Real de Asua som kom från Bilbao en bit norröver men hade skolat sig inom vin i Bordeaux. Just det var de inte ensamma om, flera av dåtidens pionjärer i Rioja hade sina vinmässiga bakgrunder eller åtminstone inspiration just i Bordeaux.
Redan i slutet av 1800-talet blev CVNE omtalade och prisade för sina fina viner och allt sedan dess har de varit en betydelsefull och framåtsträvande firma. När de uppförde sitt nya vineri 1909 anlitades den berömda arkitekten Alexandre Gustave Eiffel och även om vineriet har moderniserats sedan dess finns den klassiska prakten kvar. År 1940 blev man också först i både Rioja och Spanien att uppföra ett vineri designat enligt idén gravitation, något som idag mer eller mindre är praxis i vinvärlden.

En viktig milstolpe i firmans historia skrevs 1915 när vinet Monopole introducerades och blev det första varumärket för vitt vin i Rioja. Fortfarande idag har det vinet en särställning i distriktets vitvinskultur och det är egentligen ett under att priset är så oväntat lågt. I dagens Rioja står det vita vinet för bara cirka tio procent av volymen, en viss ökning sedan början på 2000-talet. Här i Rioja är Viura den allra mest planterade gröna sorten, den täcker 4 075 hektar och är därmed med råge dominanten.
Med vinet Monopole Clásico Blanco Seco Reserva tar CVNE oss tillbaka i historien, då man inte var lika strikt med vinernas ursprung utan ibland sökte samverkan genom blandningar till en ännu godare vin. Det var ursprungligen en cuvée med cirka 85 procent Viura och 15 procent Palomino i form av en torr ljus sherry. Palomino är en druvsort som inte odlas i Rioja och som heller inte är tillåten i Rioja och inte heller är det tillåtet att blanda i viner från andra distrikt i ett vin som har Rioja som ursprung. När det här historiska vinet åter började produceras sökte man samma komplexitet som den man fick från sherryvinet gjorde man dock på ett annat sätt än förr. Numera görs vinet uteslutande med Viura från Rioja, druvorna pressas långsamt i hela klasar och musten jäses sedan i äldre fat som har använts till ljus sherry. Tack vare den jästkultur som finns bevarad i sherryfaten börjar det att växa det för sherry så unika  jästlagret flor ovanpå vinet och det är därför som vinet får den unika sherryliknande komplexiteten. Idén är briljant – det är ett ytterst komplext vin i en helt egen stil, som när det är kylt framför allt har de typiska tonerna av vit rioja med citrus- och äppelfruktighet och en frisk syra, men som vid något högre temperatur vinner med komplexitet från sherryvinet. Gott, verkligen gott.

Köp vinet och njut av det aningen kylt, cirka nio till tio grader, i glas med medelstor kupa till allt från tapas (istället för att dricka ljus sherry) till vit sparris, till ostron och skaldjursplatån, till smörstekt fisk och till goda get- och komjölkostar. Det är inget vin man behöver lagra även om det säkert klarar av upp till sex sju års lagring.

Även om det är en annan firma, om än med samma ägare, känns det lägligt att tipsa om ett annat trevligt vin från Rioja som kommer i slutet av september, 2021 Reserva från toppfirman Viñedos del Contino (nr 94220 för 299 kr). Och när vi ändå nämner den här fina firman, missa inte deras sensuella och komplexa 2019 Garnacha (nr 50332 för 369 kr) och den seriösa och underbart goda 2022 Rosado Reserva (nr 92892 för 299 kr), ett av de bästa rosévinerna som görs i Rioja.

Importör i Sverige är Wineworld, www.wineworld.se

Tempererat och klart, 18 grader, uppskänkt i ett glas med typisk bordeauxkupa. Då är det dags att njuta. Tempranillo ger av naturen djupt färgade viner, precis som det här, och sorten har i mer moderna tappningar en intensiv och mörkt körsbärsfruktig doft som i det här fallet känns oväntat ungdomligt trots att vinet nu är elva år gammalt. En liten ton av söt men ändå väl placerad vanilj från ekfaten noteras också. Smakmässigt medelfylligt, fint fruktigt, fortfarande ungdomligt spänstigt i strukturen (Tempranillo är också en förhållandevis tanninrik sort) med en härligt uppfriskande syra. Det här är gott – nu och troligen lika gott de kommande fem till åtta åren, om inte längre.

Årgång 2015 hyllas som en av de bästa i modern tid. Efter en nederbördsrik vinter och vår skonad från frost följde en solig och varm sommar utan besvärande värmeböljor. Skörden var tidig och kort och gav en något mindre skördevolym än i genomsnitt men druvorna höll mycket hög kvalitet och resulterade i viner med god kraft. Mer exklusiva viner kan fortfarande ett decennium senare upplevas något knutna, men viner på den här nivån är fullt drickmogna nu.

Vi har tagit oss ner till Rioja Oriental, den sydligaste delen av Rioja som fram till april 2018 hette Rioja Baja. Det här är liksom de två andra distrikten Rioja Alavesa nordost om floden Ebro och Rioja Alta sydväst om Ebro ett klassiskt distrikt, men det har aldrig fått ett ordentligt erkännande. Historiskt beror det på att inga firmor här gjorde sig ett namn och att mycket av druvorna, främst Garnacha, skeppades upp till de stora firmorna i området kring Logroño, Laguardia, Briones och Haro för att blandas i större och mer anonyma cuvéer där mer precisa ursprung inte angavs. Nu på 2000-talet och framför allt sedan början av 2010-talet har läget förändrats och det finns flera idag kända högkvalitetsfirmor i Rioja Oriental. Namnbytet berodde till stor del på områdets tidigare anonyma liv.
Idag täcker vinodlingen 25 402 hektar och till skillnad från förr har druvsorten Tempranillo tagit över ledarrollen med nästan 78 procent av totalen. Samtidigt har Garnacha förlorat fotfästet här och än större i resten av Spanien, men visst görs det fortfarande fantastiska mer eller mindre druvrena grenacheviner här i Rioja. Klimatet här i Rioja Oriental är lite varmare än det i de nordvästliga och generellt sett högre belägna vingårdarna i Rioja Alta och Rioja Alavesa. Förklaringen är att klimatet präglas mer av varmare vindar från Medelhavet än de från svala Biscayabukten i norr. Det är också förklaring till att man historiskt sett planterade Garnacha här eftersom den sorten trivs bra i varmare klimat.

Veckans vin är gjort till 100 procent med Tempranillo som har vinifierats i tankar, därefter dragits över till 225 liter stora amerikanska ekfat, både nya och äldre och därmed mer neutrala, för malolaktisk jäsning och lagring under ett år, följt av blandning och ytterligare ett års lagring i ståltankar inför lätt filtrering och buteljering och ytterligare ett års lagring i flaskan innan lansering. Just det, tre års lagring från skörden, är vad som krävs för att saluföra vinet som en reserva. Det här vinet har en alkoholhalt på 14.0 procent, typiskt för bra viner i Rioja nuförtiden.

Finca Montote ligger intill Aldeanueva de Ebro, ett samhälle med cirka 2 700 invånare mitt i Rioja Oriental ungefär 60 kilometer sydväst om Riojas huvudstad Logroño. Egendomen har 72 hektar stor vinodling i hjärtat av Sierra de los Agudos i närheten av bergskedjan Moncayo och drivs i fjärde generation av familjen Rubio. Man gör också vitt vin med Sauvignon Blanc, en röd crianza och en lite mer exklusiv buteljering samt ett druvrent vin med Garnacha från gamla stockar.
Slutligen, trots att de ligger i samma lilla samhälle och har släktskap ska man inte blanda ihop Finca Montote och Bodegas Raul Rubio – det är två olika firmor.

Importör i Sverige är Vitis Wines, www.vitiswines.se

Den här veckan tar vi oss till Mâconnais som är den sydligaste av fem underregioner i Bourgogne och det område som just nu är allra mest intressant. Mycket av det beror på att priserna här fortfarande är humana och att kvaliteten har utvecklats enormt under de senaste dryga 15 åren. Vinodlingen i Mâconnais omfattar i sin helhet 4 068 hektar, något mindre än Côte Chalonnaise norröver men mer än i de klassiska Côte de Nuits och Côte de Beaune. Det Mâconnais är känt för är de mineraliskt strukturerade vinerna med Chardonnay som med sina 3 713 hektar den allra viktigaste druvsorten. Idag görs vinerna i en lite mer förfinad stil och ståltanksjäsning dominerar fortfarande i det totala i regionen.
Allra mest har Mâconnais hyllats för sina utmärkta viner från Pouilly-Fuissé och Saint-Véran, två av regionens fem appellationer på nivån village och Pouilly-Fuissé har sedan 2020 uppgraderats med 22 premier crus och troligen får Saint-Véran sina första premier crus inom några år. Den förändringen har varit mycket positiv för Mâconnais, dels genom att området har fått betydligt större uppmärksamhet och blivit internationellt mycket mer välkänt, dels att det har lett till en allmän renässans även sett till vinodling och vinframställning. Mâconnais har aldrig varit bättre än idag – därför är det dit våra blickar borde vändas.
På en lite enklare nivå sett till vinlagen, faktiskt bara instegsläget régionale, har 27 byar om totalt 1 768 hektar vinodling rätt till ursprungen Mâcon plus ursprungsbyns namn. Inom den här kategorin kan man verkligen göra fynd. Byn Uchizy är en av dessa byar och liksom de allra flesta av dessa är den ganska okänd. Särskilt stor är den heller inte, vinet täcker bara 48.53 hektar av markytan och Chardonnay är enda druvsort. Vingårdarna ligger framför allt i kommunens västra del, på kalkstenssluttningar mellan 240 och 300 meters höjd med primärt östlig exponering.

I glaset har vi ett vin som bjuder på precis det man önskar från Bourgogne, en fin mineralisk spänst och god syra, en kropp med mogen men ändå elegant fruktighet som är lite rikare än den man finner i byarna i Côte de Beaune. Men också finess och ett fantastiskt köpvärde!

Vinet är gjort med Chardonnay från 40–60 år gamla stockar i syd- och nordostligt läge med en fin kalkstens- och lerjord på ungefär 250 meters höjd i västa Uchizy gränsande till byn Chardonnay (ja, det finns en sådan). Ambitionen är stor, vinet har jästs och lagrats under fem månader i neutrala 228 liter stora ekfat, därefter ytterligare fem månader i ståltankar. Med det får man det bästa från två vinmakaridéer – rondör och komplexitet från faten och fräschör och elegans från ståltankarna. Vinet har buteljerats efter en lätt klarning och filtrering.
Domaine Thevenard är en familjefirma grundad 1891 av Claudius Lafarge med just Uchizy som hemadress. Till en början var vinet bara en liten del av jordbruket, men idag när firman drivs i femte generation av bröderna Matthieu och Gaétan är vinet deras allt. Deras vinodling täcker tolv hektar, sånär som på två små lotter med Pinot Noir är det Chardonnay som gäller. Man har idag också små ägor i appellationen Pouilly-Fuissé, inklusive en liten lott i premier cru Chevrières. Odlingen har under många år skötts enligt närmast helt ekologiska metoder och sedan 2023 är man certifierad som HVE3, den högsta nivån i den odlarskapade organisationen Haut Valeur Environmental. Sedan 2020 arbetar man i ett toppmodernt nytt vineri och det har också lett till en kvalitetshöjning.
Marguerite är ingen vingård, istället är det namnet på brödernas mor och även deras mormor, en fin hyllning i god buteljerad skepnad.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

För några veckor sedan var det Contacto Loureiro som hade valts till veckans vin, en relativ nykomling hos vinmakaren Anselmo Mendes. Och det är såklart ett alldeles utmärk vin som levererar betydligt högre kvalitet än prislapp. Man kan säkert tycka att det därför är lite fantasilöst att så snart inpå välja syskonvinet Contacto Alvarinho som veckans vin. Låt så vara, men detta smått ikoniska vita portugisiska vin är om möjligt ännu mer fyndmässigt.

Vinet görs uteslutande med Alvarinho från ett par vingårdar i zonerna Monção och Melgaço, som omges av den bergsrygg som utgör gränsen mot Spanien och distriktet Rias Baixas i norr. Anselmo tycker att området har en perfekt balans mellan nederbörd som drar in från Atlanten, solljus och temperatur, också den lite svalare tack vare närheten till havet. Till just det här vinet har man valt särskilda vingårdar som ligger nära floden Minho, där jordarna består av granit och alluvial sandblandad lera som enligt Anselmo bidrar med en särskilt mineralisk känsla i vinet.
Druvorna skördades för hand, sorterades och avstjälkades helt varefter en långsam pressning gav musten flera timmars skalkontakt (därav namnet Contacto). Därefter sattes musten att kallsedimenteras så att den blev helt klar innan den bringades till jäsning i ståltankar. Under den drygt tre mot fyra månader långa lagringen utförde man regelbundet bâtonnage (röra upp jästfällningen i vinet) för att öka textur och komplexitet. I sitt färdiga skick har vinet 12.5 procents alkohol, höga 7.0 gram syra per liter och ett pH på 3.30 som intressant nog känns högt med tanke på vinets påtagliga fräschör.
För fräscht är det, fantastiskt fräscht. Doften är medelstor, läckert aromatisk och försiktigt blommig och precis som vanligt är det ett elegant och nyanserat vin i absolut ren men också (faktiskt, med tanke på priset) ganska mineralisk jordig stil. Smaken ligger någonstans mellan lätt och medelfyllig, den är påtagligt frisk och aptitretande, men också uppfriskande i syran och livfull till sin mineralitet. Frukten är finstämd, mycket citrus med en slags fetma som av citronzest, men det är ett absolut torrt vin. Serveringsmässigt lika användbart som fruktiga men torra viner med Chenin Blanc och Riesling, gärna upphällt vid cirka tio grader för lite mer fruktdjup. Elegantare fiskrätter, färska ostron eller kokta musslor kan förslagsvis stå på menyn.
Anselmo Mendes är av de stora stjärnorna för Alvarinho. Han grundade sin firma 1998 men till en början hade han bara 2.50 hektar Alvarinho och det var just Alvarinho som blev hans fokus och som han satsade allra mest på, faktiskt långt innan druvsorten hade fått ett gott rykte som kvalitetsdruva. Idag är hans vingårdsareal 133 hektar stor och odlingarna av Alvarinho täcker omkring 50 hektar. Vingårdarna ligger främst kring Monção och Melgaço i den norra delen av Vinho Verde, på gränsen till Spanien.
”Det finns likheter mellan Alvarinho och Riesling, vinerna har alltid en aromatisk doft och elegans, alltid en frisk syra och slags fet textur”, berättade Anselmo vid ett av våra tidiga möten och han lade till att han alltid ger vinerna fyra månaders lagring på jästfällningen för att förhöja texturen och även längden i smaken.
”I vissa fall gör vi också lite bâtonnage under lagringen, av precis samma anledning”, förklarade han också.
Dessa två detaljer i vinframställningen var inget någon annan vinmakare gjorde förr i tiden och därför var nästan alla vinho verde lätta, tunna och syrliga. Det ville Anselmo ändra på. Medan nästan alla viner med Albariño i Spanien och Alvarinho i Portugal jäses i ståltankar och ger ett lättare vin, har Anselmo under lång tid experimenterat med sorten och gjort ett flertal fina viner i ekfat.
”Tack vare att Alvarinho är en tjockskalig druvsort med mycket fenoler är den väl lämpad för jäsning och lagring i ekfat, men jag är inte ute efter att ge vinerna någon tydlig karaktär av eken”, berättar han.
Även om de bästa vinerna med Alvarinho och Albariño har en förmåga att kunna lagras i åtminstone fem sex år, kanske mer, känns det inte som en prioritet när man har köpt det här vinet. Man dricker det ungt, nu och fram tills nästan årgång lanseras. Då köper man den, dricker den till dess ytterligare en årgång lanseras. Och så kan man sedan hålla på…

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

När man påtalar att det är kris i vinvärlden för att dagens konsumenter dricker för lite vin, och att det därmed rycks upp enorma arealer av vinrankor världen över, är det såklart något som kan ses som provocerande. Som att det är kris att alkoholkonsumtionen sjunker. Arbetet som sommelier, vinskribent och (ofta, men inte alltid) vinimportör handlar inte om att alla ska dricka mer, utan att fler ska välja vin och andra alkoholdrycker med omsorg om kvalitet och kultur. Inte rus. Likväl, det dricks allt mindre vin och det i sig är ett numera välkänt och omfattande problem i världens vinområden. Det finns gott om vinstilar vi gärna skulle kunna dricka mer av, exempelvis vita viner från Rhône, Bordeaux och Rioja, vanliga bordsviner från sherrydistriktet och såklart all form av sherry. För att nämna lite av det godaste. Det faller dock alltid väl ut när dessa kanske något förbisedda vintyper skänks upp i glasen, då brukar leenden spricka upp och plånböcker öppnas för att köpa de goda vinerna. Men det finns en kategori av vin som egentligen i hela mitt 40-åriga liv som kock, sommelier, skribent och utbildare alltid har varit på väg utför och idag dricks alltför sällan … söta viner.

Genom hela vinets historia har de söta vinerna hyllats som nektar och flytande guld och det krävdes hjälp av både solvarma årgångar, mögelsvampar, tur och olika framställningstekniker för att kunna göra dem. De finaste söta vinerna var dyrkade, dyrbara och oftast ämnade för de allra rikaste, men med tiden skulle söta viner också komma att serveras vid vanliga middagsbord. Går vi 300 och 200 år tillbaka i tiden var de söta vinerna självklara i alla bättre måltider, det var helt enkelt otänkbart att serva en större måltid utan en avslutning av söta rätter med tillhörande söta drycker. Idag är det inte lika självklart längre. En kombination av falnade och ändrade traditioner, okunskap om den söta dryckesvärlden, en tro att söta viner är väldigt dyrbara och en rädsla för socker och kalorier har förpassat de söta vinerna till historieböckerna.
Det är hög tid att ändra på det och vi gör det den här veckan i vinets ädlaste form, ett yppigt sött vin gjort med druvor ansatta av den ädla rötan botrytis cinerea, den ”sjukdom” som i Tokaj och Sauternes och flera tyska och österrikiska vinområden upptäcktes vara en himmelsk tillgång om den spred sig i de rätta vingårdar och på de rätta druvorna.
Vi tar oss till Alsace, ett idag franskt vindistrikt som vid flera tillfällen har varit i tysk regi och där tyska druvsorter och vintyper därför har en naturlig plats. Liksom i Tyskland har man här i Alsace gjort söta viner med den här metoden åtminstone sedan 1700-talet, kanske tidigare, men det var först 1984 som vintypen fick sitt eget regelverk och sin egen appellation. Vintypen heter sélection de grains nobles (”urval av nobla druvor”) och får enbart tillverkas av druvsorterna Riesling, Gewurztraminer, Muscat och Pinot Gris (var för sig eller tillsammans) som har ett tydligt botrytisangrepp och därmed skrumpnat till intensitet och koncentrerad sötma. För Pinot Gris gäller en sötma i druvmusten om minst 306 gram per liter (det skulle kunna ge en alkoholhalt över 18 procent om allt socker förbrukades under jäsningen) och liksom de andra vinerna krävs minst 18 månaders lagring innan vinet säljs. Om vinet kommer från en enskild vingård som har statusen grand cru får dessa statushöjande fakta anges på etiketten.

Det är dyrbart att göra den här typen av vin, dels kan man av naturens skäl inte göra vinet varje år – vissa år sprids nämligen inte botrytis cinerea i önskad grad, eller får man den mindre uppskattade gråa rötan istället – dessutom måste skörden ske hand med en noggrann sortering så att bara de rätta druvorna används. Skördevolymerna blir således ytterst små. Trots att 2015 var ett gynnsamt år för sélection de grains nobles gjordes det troligen inte mer än cirka 10 000 halvflaskor totalt sett i Alsace det året.

Tittar vi mer specifikt på vinet från Domaine Fernand Engel gjordes vinet med 100 procent Pinot Gris från ekologiskt skötta vingårdslotter med kalkstensjordar i Rorchswihr (idag har familjen Engel sammanlagt 41 hektar stora vingårdsägor i sex byar). Jäsningen har ägt rum i ståltankar och det färdiga vinet har en alkoholhalt på cirka 12.0 procent och en restsötma på strax över 120 gram per liter.
Det självklara serveringssättet är till olika typer av desserter, gärna ljusa fruktmousser eller ljus till mellanmörk choklad som serveras med tillbehör av gul stenfrukt för att spegla vinets fruktighet, till en härlig aprikospaj, en klassisk citrontarte eller till sommarens jordgubbar med vaniljglass. Samma vin har också en traditionell plats till ankleverterrin och till grönmögelost (allra helst med ett sött tillbehör gjort med gul frukt), men förmodligen höjs ett och annat ögonbryn när förslag på halstrade skaldjur eller exempelvis anka med apelsinsås eller till och med olika indiska kryddiga maträtter ställs fram med fullgott resultat till den här vintypen. Och för den som röker fina cigarrer är botrytisviner också ett givet sällskap. Det finns såldes många anledningar till att göra söta viner självklara igen.
En halvflaska som den här räcker till sex till åtta personer och ur det perspektivet är det ingen dyrköpt vinupplevelse. Skulle vinet inte gå åt vid ett tillfälle, håller det utmärkt i försluten flaska i kylskåp i minst två tre veckor, om inte längre. Servera vinet kylt vid cirka åtta grader.

Just det, köp på dig ett antal flaskor, någon att njuta nu och resten att njuta av under kommande 15 år eller – söta viner har ofta en fantastisk lagringspotential.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se