Det finns idag ett 80-tal vinodlare och vinproducenter i Clare Valley och firman Jim Barry hör definitivt till de allra bästa av dem – man kan nog säga att firman närmast är legendarisk. Jim var faktiskt en av de första som examinerades som vinmakare vid Roseworthy University (1947) och grundade 1959 den egna firman. Vid den här tiden var Australien inget utvecklat vinland och närmare hälften av det vin som dracks var antingen sötaktigt eller gjort som ett starkvin.
Familjen Barry har idag 140 små block fördelade över 17 vingårdar om totalt 320 hektar, allt i Clare Valley, och tillsammans med Riesling är Shiraz firmans viktigaste druvsorter. Just det här vinet har en särskild betydelse för familjen Barry eftersom de 1964 köpte knappt 30 hektar mark av grannen Duncan McRae Wood. Här lät de bland annat plantera Shiraz som till en början gav ett vin som buteljerades som Clare Valley Shiraz. Få producenter, utöver Penfolds och Henschke, gjorde premiumviner på den här tiden. Jim hade inga ambitioner åt det hållet, men hans söner hade däremot andra idéer. De insåg att de bästa delarna av vingården gav vin av så exceptionell kvalitet att de borde särbuteljera vinerna till ett prestigevin. Det var upptakten till vinet The Armagh som gjordes första gången 1985 och snabbt kom att bli ett av Australiens mest hyllade röda viner. När efterfrågan på The Armagh Shiraz ökade utvecklade man det här vinet som också bör ses som en premiumsatsning med druvor från de fina lågavkastande vingårdar man har. När den första årgången 1992 lanserades för snart 30 år sedan sågs vinet som ett modernt och förstklassigt vin – så ska man fortfarande se på vinet. Idag beskrivs det emellanåt som ett andravin till The Armagh Shiraz.

I många fall i Australien låter vinmakare blanda i lite andra Rhônedruvor (oftast, ibland Cabernet Sauvignon) i vinerna med Shiraz, men det här vinet görs uteslutande med Shiraz som enbart kommer från de egna vingårdarna, bland annat från vingården varifrån The Armagh Shiraz görs. Druvorna avstjälkas helt och musten jäses sedan i ståltankar och dras därefter över till franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader.
Doften är stor och generöst fruktig i den solmogna mörka bärighet som kännetecknas shirazviner från Australien, men det finns också en god portion elegans och fräschör som skiljer vinet från många gånger tyngre och mer fruktmättade vinerna från Barossa Valley.
Vinet är kanske lite för smakrikt för att vara det perfekta sällskapsvinet, men det är så pass elegant att det kan matcha både något lättare kötträtter såväl som grillat med höga dofter och smaker. Skulle maträtten vara lite kryddhet gör det inget eftersom tanninerna är få pass fina och fruktigheten lindar in hettan samtidigt som syran lättar upp kombinationen. Njut av vinet vid cirka 18 grader hellre än 20 eller däröver. Drick de nu och de kommande sju åtta åren för mer ungdomlig spänst och upp till tolv års ålder för komplexitet.

Clare Valley ligger ungefär tio mil norr om Adelaide i South Australia och är ett av de äldsta vinområdena i Australien. De första vingårdarna planterades redan på 1840-talet av jesuitpräster som gjorde vin för kyrkligt bruk, men när fler europeiska immigranter bosatte sig här på 1880-talet för att arbeta i gruvorna växte vingårdsarealen. Att Riesling tidigt kom att bli en rikligt planterad druvsort kan bero på att skifferjordarna var passande för Riesling. I modern tid räknas Clare Valley som ett av de bästa områdena i Australien för Riesling.
Vinodlingen i Clare Valley breder ut sig över 4 290 hektar, belägna på mellan 190 och 600 meters höjd. Riesling är planterad i de lite svalare lägena, medan det i varmare vingårdar istället är Shiraz och Cabernet Sauvignon som dominerar. Mitt på sommaren kan det vara varmt under dagarna, temperaturen svänger mellan förvisso mellan 18 och 35 grader och den genomsnittliga temperaturen ligger på måttliga 22–23 grader. Tack vare att nätterna blir mycket kallare bevaras syra och fräschör i druvorna. Nederbörden är låg, mellan 230–300 millimeter om året, och därför måste man förlita sig på bevattning.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Att Don Camilo Hurtado de Amézaga, markis av Riscal de Alegia, grundade sin bodega år 1858 och tillsammans med firmor som Bodegas Marqués de Murrieta och Bodegas Lopez de Heredia på sin tid skapade ett helt nytt Rioja har gjort honom till en historisk vinfigur. Det intressanta med just markisen av Riscal var att han inte kom från vinvärlden, utan var diplomat och journalist. Han ägde förvisso vinegendomen i byn Elciego i Rioja, så vinet fanns i hans absoluta närhet, men sedan 1836 var han bosatt i Bordeaux och det var just det som kom att väga tungt när myndigheterna i Alava kontaktade honom. De ville helt enkelt att han, med sina goda kontakter med Frankrike i allmänhet och Bordeaux i synnerhet, skulle engagera franska vinmakare att initiera en kvalitetshöjning i regionen Alava.
På den här tiden var vintraditionen gammaldags och underutvecklad i både Rioja och resten av Spanien. Så gott som allt vin var enkelt, jäst och lagrat i stora tinajas (krukor eller amforor av lera) och vare sig lämpat för lagring eller export. Den franska traditionen att både lagra och sälja vin i ekfat var det som skulle revolutionera vinkulturen i Rioja, just genom Bodegas Marqués de Riscal och några av de andra tidigt framstående firmorna här under mitten av 1800-talet. Dessutom introducerade markisen av Riscal både Cabernet Sauvignon och Merlot i sina vingårdar. Att kalla firman Marqués de Riscal innovatör är därför rimligt och rättvist.
Ett och ett halvt sekel senare ser vi oftare firman Herederos del Marqués de Riscal, som firmans namn numera är, som en av traditionalisterna. Det kan också ses som rimligt, men mer rättvist är att fortsätta se dem som innovatörer. Vineriet i Elciego har rustats upp och är sedan 2011 toppmodernt, de klassiska vinerna är förvisso fortfarande just klassiska i sina uttryck men modern rena och finlemmade, men på vinlistan hittar man också flera mycket mer moderna viner än tidigare.

Ett av de nya vinerna är XR Reserva, ett vin som bygger på en tradition i Bordeaux där vinmakarna gjorde specialcuvéer till sig själva som aldrig blev kommersialiserade. Den traditionen överfördes till Marqués de Riscal, där vinmakarna fram till 1964 markerade några av de bästa faten med namn som Reserva Médoc och XR Reserva. Dessa viner såldes aldrig, de dracks på bodegan, men nu har man väckt liv i traditionen och lanserat ett sådant vin.
Det är en cuvée av cirka 95 procent Tempranillo och fem procent Graciano som har lagrats i amerikanska ekfat under 24 månader och därefter ett par år i flaska. I sitt slutliga skick har vinet en alkoholhalt på 14.5 procent, typiskt för moderna och lite rikare riojaviner, och en syra som enligt protokollet uppgår till bara 3.5 gram per liter men som ändå ger ett uppfriskande lyft i smaken.

Nog finns det typiska både blå- och rödfruktiga tonerna från Tempranillo här och även en liten försiktig vaniljsötma från ekfaten, men helhetskänslan är mer modern och djup än vad man kan tro att folk i stugorna skulle förvänta sig av varumärket Marqués de Riscal. Och bara tron att varumärket Marqués de Riscal skulle stå för något dåtida är egentligen helt befängd. Den här bodegan har faktiskt i många avseenden legat i framkant med utveckling och deras viner har i ett par decennier varit fint fruktiga, snyggt balanserade och i stil mellan det klassiska och det väldigt moderna. Smaken är medelfyllig och också tydlig sitt ursprung, läckert syrligt fruktig och silkig med en mjuk ekfatssötma och fin längd.
Det är ett trevligt vin att dricka nu och de kommande fem sex åren för sin eleganta frukt och spänst, men som vanligt kan man förmoda att det kommer att hålla i minst tio eller tjugo år därefter. Så fungerar nämligen Tempranillo som druva och bra riojaviner som vintyp.
(Nyligen drack jag en drygt 40 år gammal reserva från Marqués de Riscal – och beskrivningen ”gammal” för det vinet borde bytas ut mot ”finstilt mogen med bibehållen spänst”.)

Njuta av vinet som det är, serverat vid cirka 18 grader i glas av bordeauxmodell, och utan dekantering eller luftning. Drick det som sällskapsvin med lite salta tilltugg som oliver, goda ostar och charkuterier, eller som ett härligt allroundvin till framför allt medelkraftiga fågel- och kötträtter.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Vinet kyls till ungefär tio grader och serveras direkt ur flaskan utan dekantering i ett glas med medelstor kupa. Doften är betydligt mer intensiv och seriös än vad man väntar sig av vinerna från Soave. Här finns det både högre citrusfruktiga och blommiga parfymer som hör det klassiska soavevinet till och ett djup och koncentration som vittnar om hög ambition i både vingård (låga skördeuttag) och vineri (ekfatslagring). Stilmässigt hittar man likheter med både vit rioja och vit bordeaux, delvis för att vinet har elegant vaniljsöta ekfatstoner, och den känslan bidrar också till att vinet upplevs mer seriöst än vad merparten av vinerna från Soave gör. Smaken följer samma linje, dels med druv- och ursprungstypiska aromer, dels med en god koncentration som ramas in av rikt fruktig textur och mild vaniljsötma från ekfaten. Det är verkligen välgjort och gott – ett vin som varmt kan rekommenderas och troligen överraskar alla som är mer vana vid lättsamt, syrliga och friskt citrusfruktiga soaveviner.
Den här typen av vin är lämplig att servera till lätta till medelkraftiga rätter såsom klassisk carpaccio av kalvkött med olivolja och citruszest, det traditionella kallskurna kalvköttet med tonfisksås, till sparris med hollandaise, till smörstekta eller grillade fiskar med vitvinssås eller kall citroncrèmefraiche alternativt till många typer av vitmögelostar och lagrade hårdostar. Det är inget vin att spara mer än ett par år som mest, det dricks nämligen alldeles förträffligt redan nu.

Vinfirman Graziano Prà grundades 1985 av bröderna Prà, men 2007 gick de skilda vägar och ena brodern, Graziano, tog ensam över familjens vinodlingar. Idag har man 30 hektar stora vingårdar i Soave och åtta hektar i Valpolicella och många av vingårdslotterna daterar sig tillbaka till 1970- och 1980-talen. Alla vingårdar sköts enligt ekologiska principer. Graziano var tidigt och såklart fortfarande mycket ambitiös och hängiven vinodlingen som sådan och har gett namnet Graziano Prà ett gott rykte, inte minst för vinerna från Soave där han arbetar mot små skördeuttag och lite större djup i vinerna än vad som är vanligt idag.
Graziano var också tidig med att särbuteljera viner från enskilda vingårdar i Soave, vilket tydligt vittnar om han passion för vingårdarna som sådana och känslan av terroir i vinerna. Två av hans bästa viner kommer från vingårdarna Staforte och Colle Sant’Antonio.
Vinet Soave Classico Monte Grande har gjorts sedan 1988 och kommer från ett par närliggande lägen på sluttningar på cirka 150 meters höjd i Monteforte d’Alpone. Det görs med cirka 70 procent Garganega och 30 procent Trebbiano di Soave (som skördas tidigt för maximal fräschör) från ungefär 60 år gamla stockar som växer enligt både metoden pergola (högre uppbindningar) och guyot. Druvorna pressas långsamt vid låg temperatur och musten jäses sedan i ståltankar vid låga 13 grader för att lyfta fram de mest elegant fruktiga och blommiga nyanserna. Därefter dras vinerna över till 225 liter stora franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under tio månader.

Det finns flera teorier om varifrån druvsorten Garganega kommer och den vanligaste teorin är att det är en italiensk druvsort, baserat på den odlades redan av etruskerna och därmed är en sort som ingår i samma familj med Trebbiano. Som Garganega har den nämnts redan på 1200-talet. Med DNA-test har det dock visat sig att den har ett grekiskt ursprung och att det rör sig om samma druvsort som på västra Sicilien heter Greciano Dorata och lite mer överraskande den spanska Malvasía de Manresa som knappt odlas längre. Sedan århundraden tillbaka är det dock en druvsort som är nära förknippad med distriktet Soave i Veneto i norra Italien. Det finns ett par kloner av Garganega med Garganega Tipico som den allra vanligaste. Garganega Verde anges som den bästa av klonerna och den hittar man allra mest av i hjärtzonen Soave Classico och allra mest i äldre vingårdar på sluttningarna. På flacklandet, där skördevolymerna och den totala produktionen är större, är det snarare klonen Garganega Dario (också omnämnd som Garganega Grassi) som dominerar.
Garganega är en tjockskalig grön druvsort som växer i långa ibland glesa druvklasar och mognar förhållandevis sent på säsongen. Det allra mesta av druvsorten ger ett citrusfruktigt och syrafriskt torrt vitt vin, ståltanksjäst i de flesta fall och med delvis eller ibland uteslutande jäsning och lagring i ekfat för mer exklusiva tappningar. Om säsongen så tillåter att druvorna skördas sent vid extra hög mognad, kan man göra fina söta viner av dem. Det vanligaste sättet att göra sött vin är att man låter torka druvorna inför vinifiering såsom man gör med Amarone della Valpolicella. Den typen av vin kallas Recioto di Soave och är ett utsökt dessertvin.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Med en sträckning på cirka 800 kilometer över 14 departement från appellationen Sancerre i inlandet i öster till Muscadet Sèvre et Maine vid Atlantkusten i väster är Loire Frankrikes längsta vindistrikt. Tittar man däremot på vinodlingen är Loire med sina 57 400 hektar bara landets tredje största vinregion, passerad av först Bordeaux och därefter Rhône. Omkring 6 700 vinodlare (alla dessa buteljerar dock inte vin) och 250 négociants (som i tillägg till egna vingårdar också köper druvor och viner för sin produktion) och faktiskt bara 16 kooperativ producerar årligen omkring motsvarande 320 miljoner flaskor vin. Vinet från de 51 appellationerna produceras av 24 olika druvsorter med de gröna Sauvignon Blanc, Chenin Blanc och Melon de Bourgogne (Muscadet) och de blå Cabernet Franc och till liten Pinot Noir som de mest kända. Med 41 procent är det vita vinet det allra viktigaste i regionen och rosévinet med knappt en fjärdedel det näst viktigaste – men den här veckans vin är rött och det röda vinet i Loire står för cirka 21 procent av allt vin som görs.

Vi tar oss till Chinon i underregionen Touraine i centrala Loire, som tillsammans med Bourgueil är de två viktigaste och bästa appellationerna för Cabernet Franc. Chinon fick sin status som appellation redan 1937 och har idag omkring 2 500 hektar stora vinodlingar. Det är så gott som en renodlad rödvinsappellation, bara två procent av vinet är rosé eller vitt. Den enda tillåtna druvsorten för det röda vinet och rosévinet är just Cabernet Franc och den växer på flackland och sluttning på mellan ungefär 40 och upp emot 100 meters höjd. Jordarna varierar i det lilla området, men består huvudsakligen av krita som på de högre belägna vingårdarna täcks av sand, flinta och lera. I området finns det närmare 200 vinodlare och Domaine de Pallus är en av de verkligt bra.
Firman grundades av Josep Moron som 1882 arrenderade och sju år senare köpte Domaine de Pallus. Det var dock först 1969 som man började buteljera och saluföra sitt vin själv – innan dess såldes druvor och vin i bulk till négociants. Sedan 2005 drivs firman i femte generation av Bertrand Sourdais och han började 2009 att arbeta helt ekologiskt, numera också biodynamiskt, och har utvecklat både kvaliteten som sådan och vinutbudet med ett par exklusivare buteljeringar. Idag har man tolv hektar stora vingårdar som uteslutande är belägna på de sluttningar som räknas som de allra bästa i appellationen. Även om man inte någon officiell klassificering i Chinon brukar vingårdarna just här omtalas som premier crus eller grand crus.

Vinet Chinon Les Pensées de Pallus tillverkas med Cabernet Franc från flera små vingårdslotter på mitten av den finaste sluttningen. De senaste tio åren har Bertrand beskurit rankorna till så små skördeuttag som 30–35 hektoliter per för att höja kvaliteten och djupet i vinerna. Musten är jäst med den naturliga jästen i cementtankar och vinet har sedan dragits över till neutrala (äldre) 228 liter stora ekfat från Bourgogne för malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader. Därefter har blandning skett och ytterligare sex månaders lagring i cementtankar så att vin har kunnat buteljeras utan klarning eller filtrering.
Redan en första snabb blick på vinet säger att vi kan vänta oss ett vin med intensitet, färgen är tät med en fin ungdomlig purpurnyans. Men det är doften som förför, den härliga parfymen som utan omsvep talar om att vi har Cabernet Franc i glaset – tonerna av mörka vinbär, den svala gräsigheten, nyanserna av cederträ och lite grafit som är precis alla parametrar som ett skolboksmässigt vin av den här sorten ska ha. Och det finns en renhet, en intensitet utan att vinet är kraftigt och en underbar balans som också vittnar om vilken hög kvalitetsnivå vi befinner oss på. Smaken är medelfyllig med samma fina aromprofil, härligt uppfriskande och intensiv och lättsam på samma gång, elegant strukturerad med fina tanniner och med en eftersmak som både sitter fint samman och är kvardröjande – och ljuvlig.
Det är ett vin att njuta av redan idag, något som faktiskt inte rör alla viner från Chinon och Bourgueil som kan upplevas lite snipiga som unga och därför behöver tid på sig. Slå gärna upp vinet i karaff åtminstone en kvart innan servering för att börja frigöra hela doftregistret och servera helst vinet något svalt (16–18 grader) för största möjliga finess.
Maten bör vara medelkraftig som mest, oavsett det är smörstekt eller grillad fisk eller om det är kyckling, lamm eller nötkött, och tillbehören får gärna spela på lite klorofyll i form av färska örter som dragon, körvel och persilja, olika typer av sallatsblad, grön sparris eller andra gröna grönsaker (det gröna för att på ett fint sätt spegla vinets gräsiga aromer), men se till att alla dessa tillbehör är antingen tillagade och smaksatta med salt och mild syra samt något fett (smör eller fin olivolja) eller om det är blad och örter bara smaksatt, för att runda av allt som kan upplevas bittert. Se också till att en eventuell sås till har en fin avvägd syra som möter upp vinets syra. Och vill du lagra vinet mot större mognad, har du om tid på dig – den här typen av vin brukar kunna leva väl i minst 20 år.

Ett stalltips är att köpa sex flaskor och dricka en eller två nu och spara de andra till fem, tio och kanske 15 års ålder.
Importören har också ett par andra viner från den här utmärkta domänen, som deras lite enklare Chinon Cabernet Franc (189 kr) och de exklusivare Chinon La Croix Boisée (559 kr) och Chinon La Rougerie (889 kr), dessutom det vita Chinon Le Coq de Pallus (349 kr) som görs med Chenin Blanc.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Det finns gott om fördomar mot kooperativ i vinvärlden och en gång i tiden fanns det nog fog för de flesta av dem. Samtidigt är det viktigt att ständigt vara öppen för nya intryck och inte låta sig fångas i hur den kanske var en gång i tiden. Det är nämligen inte bara vi själva som utvecklas i kunskap och smakuppfattning och det är heller inte bara hantverkarna till små familjefirmor som finslipar på detaljer i sina vingårdar och i vinerierna. Precis samma utveckling sker överallt i världen och även hos de stora producenterna och hos kooperativen.
Palmer & Co grundades som ett kooperativ av sju vinodlare år 1947. Tiden var den rätta, i det efter andra världskriget sargade Europa var det svårt att livnära sig på vinodling och att dessutom behöva ge sig på att sälja sina viner var en närmast omöjlig uppgift. Det var här som kooperativen kom att spela en avgörande roll i att vinodlingen inte bara överlevde utan också utvecklades. Det ursprungliga namnet på kooperativet var lite mer storslaget, Producteurs des Grand Crus de Champagne, vilket ändå var rätt passande med tanke på att deras vingårdar till stor del lågt just i byar klassificerade som grand cru och deras säte vara i Avize, en av de allra bästa byarna för Chardonnay i Champagne. Med tiden växte kooperativet med flera vinodlare och betydligt större areal och 1967 ändrades namnet till Producteurs de Grands Terroirs de la Champagne. Man är dock känd som Palmer & Co efter varumärket på deras champagner. Idag har kooperativet omkring 320 medlemmar som tillsammans äger över 400 hektar vingårdar, fortfarande till stor del i byar som klassificeras som grand cru.
Satsningen har genom åren varit enorm med köp av tre intilliggande egendomar så att man idag har stora källargallerier under jord. Dessutom har man gjort stora kvalitetslyftande tekniska investeringar och utveckling av vingårdsarbetet.

Den här champagnen görs med 56 procent Chardonnay och 44 procent Pinot Noir från firmans vingårdar i Montagne de Reims (och där enbart i byar klassificerade som premier cru och grand cru) samt Côte des Bar och Côte de Sézanne i distriktets södra del. Vinifieringen har skett vid låg temperatur i ståltankar för renhet och precision och efter den malolaktiska jäsningen har blandning och buteljering skett, därefter den andra jäsningen och lagring på jästfällningen i fyra år, vilket är ett år längre än vad regelverket kräver men också visar på den extra ambition man har här.
Doft- och smakmässigt är det en champagne som både fungerar fint som aperitif och till maten, särskilt eftersom här finns en uppfriskande syra och en generöst matchande fruktighet där både gula äpplen och frisk citrusfrukt och citronzest möter varandra. Mitt i fruktkroppen lyfts en elegant kritig jordighet fram vilket tillför en viss finess. Smaken är frisk snarare än stramt syradriven och den här inbjudande fruktig och på så sätt charmerande och lovande till maträtter med umamisötma (till exempel skaldjur naturell), men den är torr med en dosage som ligger precis under sju gram per liter. Svalt serverad vid åtta till tio grader är att föredra och går champagnen till mat väljer man ett typiskt vitvinsglas så att lite mer av champagnens volym kan uppskattas. Skaldjur, som sagt, och fiskrätter med klassiska vitvins- och smörsåser är utmärkta sällskap, liksom eleganta vitmögelostar som Brie, Chaource och Delice de Bourgogne.

Provinum, www.provinum.se

Vi tar oss till distriktet Langhorne Creek, som i och för är 6 059 hektar stort (Australiens totala vingårdsareal är 146 244 hektar) men ändå inte särskilt känt för den breda massan vinkonsumenter. Området ligger sydost om staden Adelaide i South Australia och är faktiskt ett av de tidigaste att odla vin. Det var boskapsuppfödaren Alfred Langhorne som först etablerade en farm här på 1840-talet och gav namn åt områden, men de första vingårdarna planterades decenniet efter av Frank Potts som ansåg att de bördiga jordarna var väl lämpade att odla vin i. I april 1850 lät han plantera 16 hektar med Verdelho och Syrah och grundade Bleasdale Winery. Sedan dess har vinkulturen vuxit och området blivit ett välkänt distrikt med mer än dubbelt så stor vingårdsareal som Yarra Valley, lite större än Margaret River och drygt hälften så stor vingårdsareal som det mycket mer berömda Barossa Valley. Det är på inga sätt ett oviktigt distrikt.

Precis som i så många andra australiska vindistrikt flödar solen här men tack vare vindar som sveper in från det kalla havet i sydväst blir temperaturerna ändå behagliga och absolut lämpliga för vinodling. Blå druvsorter som Cabernet Sauvignon och Syrah (som här i Australien nästan alltid kallas Shiraz) är de dominerande sorterna. Nederbörden är så pass låg att man behöver ta till bevattning, ett normalår faller det numera inte särskilt mycket mer än 170–200 millimeter regn.

Bakom det här vinet hittar vi den välkända vinmakaren Ben Glaetzer, som tillsammans med sina vänner Scott Collett och Grant Tilbrook grundade firman Heartland Wines. Idén som Ben hade var att lyfta fram just distriktet Langhorne Creek som han tyckte förtjänade större uppmärksamhet. Man är helt klart en rödvinsproducent och Shiraz och Cabernet Sauvignon är firmans primära fokus, men man gör också riktigt trevliga och stiltypiska viner med de norditalienska sorterna Lagrein och Dolcetto. Dessa är också värda att leta efter, 2018 Heartland Cabernet Sauvignon (nr 88287 för 159 kr) och 2020 Heartland Dolcetto (nr 90124 för 148 kr) finns nu att beställa på Systembolaget.
Det här vinet görs uteslutande med Shiraz som växer i ett par äldre vingårdslotter med övervägande del sandjordar, vilket är den vanligast jordtypen i Langhorne Creek. Jäsningen har ägt rum i ståltankar vid svala 22 grader för att lyfta fram mer fräschör och med en särskilt renodlad jäststam från Rhône i Frankrike som förmodligen också har främjat druvans finare och kryddigare personlighet. Trots det låga (attraktiva) priset har man faktiskt låtit lagra vinet i både amerikanska och franska ekfat som till 40 procent var nya. Det är faktiskt en dyrbar hantering som inte direkt återspeglas i prislappen.

I glaset har vi en ganska typisk solmogen och härligt fruktig syrah från Australien, men det är inget tungt eller alltför fruktmättat vin och dessutom är ekfatskaraktär snyggt integrerad i frukt och kropp. Smaken är medelfyllig, lika soligt fruktig som doften lovade och här noterar man en fin tanninstrultur och en mild kryddighet från ekfaten samt en uppfriskande syra.
Det är ett vin att dricka ungt och de kommande två tre åren och gärna vid cirka 18 grader snarare än över 20 grader för att lyfta fräschören. Och det är ett vin som passar alldeles utmärkt till sommarens grillade korvar, kycklingar och köttbitar med allt ifrån en kall fet potatissallad, bakad potatis med gräddfil och färska örter, hasselbackspotatis eller friterad potatis, en god sallad med olivolja och olika typer av kryddsmör eller såser, både milda och med någon kryddhetta. Det är egentligen ett rätt användbart vin.

Importör i Sverige är Solera Sweden, www.solera.se

De senaste tio åren har vingårdsarealen i Rioja ökat marginellt till dagens 66 271 hektar, samtidigt har antalet buteljerande bodegor faktiskt minskat från 583 stycken 2011 till idag 576. Blickar man tillbaka till 1985 fanns det faktiskt bara 58 bodegor, men under 1990-talet skedde en enorm utveckling från 301 buteljerande bodegor 1990 till 443 år 2000. Även om det finns en renässans för det vita vinet i Rioja utgör det bara nio procent av distriktets totala produktion. På rödvinssidan är det Tempranillo som med 52 834 hektar är den allra viktigaste druvsorten. Garnacha är distriktets näst mest plantera druvsort totalt, men dess areal är faktiskt inte större än 4 514 hektar.
Historiskt sett har Garnacha haft sitt starkaste fäste i Rioja Baja, det område som idag heter Rioja Oriental, eftersom det är ett lite varmare område än de generellt sett högre belägna vingårdarna i Rioja Alavesa och Rioja Alta i norr. Idag är det inte längre så, Tempranillo har tagit över även i södern och alltfler toppviner från Rioja görs idag uteslutande med Tempranillo.

Det är nu elva år sedan som Sandra Bravo grundade sin firma Sierra de Toloño. Hon hade utbildat sig inom oenologi i Rioja och sedan arbetat runt i Bordeaux, Toscana, i Marlborough på Nya Zeeland och i Kalifornien och på så sätt skaffat sig en gedigen och bred erfarenhet. Därefter tillbringade hon sju år hos Ricard Rofes i Priorat (numera är han källarmästare på Scala Dei) och kunde omsätta mycket av sina kunskaper i praktik.
”Åren i Priorat blev väldigt betydelsefulla för mig, det var där som jag verkligen kom till insikt med hur viktigt ett noggrant arbete i vingårdarna är, och att gamla vingårdar ger viner med en särskild själ”, berättar Sandra.
När hon kom tillbaka till Rioja ville hon följa dessa idéer och hon etablerade sig uppe i Rioja Alavesa där man har magra fina kalkstensjordar och där klimatet är tempererat med svalka i de högre belägna vingårdarna. Hennes vingårdar ligger på cirka 650–700 meters höjd i upp i bergskedjan Sierra de Toloño, som också fick ge namn till hennes firma. Dessa vingårdar är bland de högst belägna i hela Rioja och det förklarar fräschören i hennes viner. Hon arbetar enligt ekologiska och till viss del också biodynamiska principer och hennes vinproduktion omfattar ett flertal småskaligt och hantverksmässigt gjorda viner, ett vitt (med Viura som är samplanterad med Tempranillo i gamla vingårdslotter), ett rosévin och ett par röda viner med Tempranillo, Garnacha och Graciano. Sedan 2013, hennes andra årgång, arbetar hon med en kombination av ståltankar, äldre ekfat och amforor.

Det här vinet görs uteslutande med Garnacha som växer i vingårdslotter i Rivas de Tereso med över stockar planterade 1944 på 650 meters höjd. Som alla andra viner skördas druvorna för hand och de förs till vineriet i Villabuena de Álava i små plastlådor. Vinifiering och lagring har skett i 300 liter stora amforor, vilket är klokt eftersom den här typen av väldigt elegant garnachavin lätt blir överkryddat av ekfat.

Förväntar man sig ett sötfruktigt, solvarmt och lite kryddigt vin, vilket är den vanligaste typen av vin med Garnacha, blir man nog en aning överraskad. Här möts man av ett ganska mörkt, purpurnyanserat och ungdomligt vin med en stor, underbart svalt mörkt bärfruktigt vin med en blommighet snarare än krydda och med en fräschör (tack vare vingårdarnas höga höjd) och det finns också en liten jordighet som vittnar om att vinet är gjort i en elegant och något transparent snarare än fruktmättad stil. En del av jordigheten kommer troligen också från den naturliga hållningen i vingårdskötseln. Vinet växer och får en allt finare doft med tiden i glaset, som gärna får vara av bourgognemodell, och därför rekommenderas en kort stunds luftning i karaff. Smaken är medelfyllig, mjuk och elegant fruktig med en för druvsorten lite oväntad med men härlig fräschör. Också smakupplevelsen växer i finess i takt med att vinet får luft. Det är ett vin som både kan och kanske också bör drickas relativt ungt, nu och de kommande fem åren ungefär, och för att lyfta finessen och blommigheten är det klokt att hålla vinet svalt, gärna kring 16–18 grader.
Det här är ett absolut smashfynd – så det är klokt att hänga på låset när de 900 flaskorna lanseras på Systembolaget den 7 juli.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Man kan ha en väldigt avog inställning till vintypen ripasso, det är det vanligaste inom den professionella vinbranschen. Man kan också ha en god uppfattning om ripasso, det är det vanligaste hos många konsumenter. Och man kan ju såklart undra varför det är på det viset.

Om man håller oss till konsumentledet, för det är faktiskt det enda viktiga, kan fenomenet med framgången för ripasso förklaras med att den mer klassiska och kraftfulla vinstilen Amarone della Valpolicella slog igenom stort för ungefär två decennier sedan. Folk älskade den smakrikedom som är följden av att vinmakarna torkade druvorna i tre till fyra månader innan pressning och jäsning. Under torkningen bröts skalen och med det tanninerna ner så att det fylliga vinet var förhållandevis mjukt strukturerat och såklart hade vinet en upplevd och avrundande sötma på ett par gram per liter. Men inte mer än så, något sött vin ska det nämligen inte vara. Värt att betona är att vintrenden i slutet av 1990-talet och en bit in på 2000-talet var just kraftfulla viner med koncentration. I den trenden fann sig amaronevinet mer än välkommet.
Men så var det priset. En riktig Amarone della Valpolicella, gärna med tillägget Classico om det kommer från den bästa hjärtzonen av det 8 190 hektar stora vindistriktet Valpolicella, kostar betydligt mer än vad andra röda viner gör. Dels har man själva produktionskostnaden, att torka druvor som förlorar 40–50 procent av sin volym gör ju att man får motsvarande mindre mängd vin. Dels tar processen mycket längre tid än vad det tar att göra ett vanligt bordsvin från Valpolicella. Dessutom brukar alkoholhalten i ett bra amaronevin landa över 15.0 procent och därmed dubbleras alkoholskatten. Staten ska ju ha sitt.

Att betala lite (eller mycket) mer för ett bra amaronevin gjorde folk gärna i början, men över tiden blev det lite väl dyrbart att regelbundet njuta av amaronevinet. Det var någonstans i det som en annan lite nyare vinstil kom på modet – Ripasso della Valpolicella.
Stilen introducerades först 1964 och då genom att ta druvpressresterna efter jäsningen av amaronevinet och lägga i en tank med ett vanligt valpolicellavin och sedan låta allt jäsa en gång till. Idén var att låta de smakrika pressresterna från amaronevinet ge ökad kraft och smak åt det lättare valpolicellavinet. Den idén slog mycket väl ut, det här blev nästan omedelbart en stor försäljningssuccé hos de producenter som tog sig an vinstilen.
Givetvis är det mycket arbete med att framställa ripasso, särskilt om man gör vinet på det klassiska sätt som familjen Zenato gör. Problemet för anseendet av vintypen är att alldeles för många producenter av billigare och enklare ripasso ”fuskar” genom att direkt från början av tillverkningen lägga i lite snabbtorkade druvor och dessutom ”smaksätta” vinet mot sötare smak genom tillsats av lite kokt söt druvmust. Sånt ägnar sig inte Zenato åt.
Zenato är en familjefirma som etablerade sig i trakten för drygt 60 år sedan. De gör ett antal viner från sina vingårdar intill Gardasjön väster om Valpolicella och de hör till den elit av firmor som gör autentisk amarone och ripasso av högsta kvalitet. Man har sammanlagt 95 hektar stora egna vingårdar som i stort sett helt sköts enligt ekologiska principer, men man har valt att inte certifiera sig (åtminstone inte ännu).
Deras ripasso har namnet Ripassa för att särskilja det från oceaner av enklare och ofta ganska endimensionella ripassoviner som görs i Valpolicella, men ytterligare två detaljer i namnet är värda att lyfta fram. Dels kommer vinet från den bättre delen av distriktet, Classico, dels är det en så kallas Superiore, ett vin med högre kvalitet och framför allt minst tolv månaders lagring i ekfat innan buteljering. Det är således en riktig och ambitiös ripasso vi talar om.

Vinet är gjort med cirka 85 procent Corvina, en lokal kvalitetsdruva som har varit känd här i åtminstone 400 år och som eventuellt kan vara släkt med lite än mer rustika Refosco. Det är en sent mognande tjockskalig druvsort som lämpar sig mycket väl för torkning. Idag finns det omkring 5 600 hektar av den här i Veneto. Därtill ingår tio procent Rondinella, en druvsort som man tror kan vara släkt med Corvina och som har funnits i Valpolicella sedan 1880-talet. Den ger lite större skördar och lättar ofta upp det vin som gjorts med Corvina. Fem procent av vinet utgörs av Corvinone (en variant av Corvina), Oseleta (en mörk, kraftfull, fruktig och blommig druvsort som det idag inte finns mer än omkring 30 hektar av i Veneto) och Croatina.
Druvorna skördas för hand, sorteras och pressas lätt, varefter man jäser musten i ståltankar med tio dagars skalkontakt. Därefter jäses vinet om med pressresterna från firmans utmärkta amaronevin (finns i årgång 2018 på Systembolaget (nr 32145 för 399 kr) för att vinna ökad kraft, kropp och fruktighet, och sedan lagras det i tolv månader i franska ekfat.

I glaset har vi ett vin som är generöst fruktigt med god kropp och den inbjudande känsla av sötma som torkade druvor alltid ger. Det har en kännbar men fin tanninstruktur och en liten antydan av syrlig körsbärsfrukt. Stilen ligger – precis som förväntat av vintypen – någonstans mitt emellan de lättare vinerna från Valpolicella och den fylligare och mer alkoholstarka Amarone della Valpolicella. Skulle man få för sig att jämföra det här vinet med många enklare men fortfarande högre prissatta amaroneviner från andra firmor, har det här vinet faktiskt större intensitet och djup och betydligt finare aromrikedom. Och skulle man jämföra det med andra viner av typen ripasso är det definitivt ett av de bättre.
Servera det ungt eller upp till fem sex år från nu, i glas med medelstor kupa och vid under 18 grader eller till och med en grad svalare för störst fräschör. Maten kan vara grillat kött – helt perfekt nu till sommaren – som tack vare vinets yppiga frukt kan ha sällskap av en lite sötare glaze eller tillbehör med någon sötma eller kryddhetta, exempelvis barbecue. Vill man servera vinet till ost rekommenderas lite smakrikare ostar och tack vare vinets fruktighet kan man också våga sig på lite söta kompotter till osten.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

I glaset ett mjukt rödfruktigt och lite solsmickande men också ganska elegant rött vin som bjuder på en liten krydda som ligger i bakgrunden och mer anas än tar större plats. Någon direkt ek känner man inte, men doften känns ändå lite mer nyanserad än att bara vara ”fruktorienterad” såsom den ofta kan vara i billigare viner. Smaken är medelfyllig, fruktig och lättsam med en finlemmad struktur som visst bjuder på lite tanniner, men bara tillräckligt och framför allt fina för att ge vinet ett seriöst intryck. Och för bara 129 kronor är det här ett vin som ligger ganska långt över i karaktär, personlighet och kvalitet mot vad man kan vänta sig. Ett givet fynd med andra ord!
Tack vare mjukheten är det här ett vin man kan njuta av precis som det är, helt utan mat, men såklart också till väldigt många typer av lite lättare till medelkraftiga rätter med pasta, kyckling och kött, eller varför inte en grillad fisk med smör och persilja, samt till de flesta typer av ostar men helst inte grönmögelost. Omkring 18 grader är perfekt, en varm sommardag kanske lite svalare.

Vinvärlden består av alla tänkbara och otänkbara typer av namn. Allra vanligast är regionens, byns, vingårdens eller egendomens namn med diverse intressanta tilläggsnamn i de europeiska vindistrikten, till ungefär samma upplägg men lite mer fokus på druvsortens namn i nya världens vinregioner. Ett vin som Jonty’s Ducks kräver kanske en förklaring – och den finns och är dessutom logisk och rätt småtrevlig.
På vinegendomen Avondale i Paarl arbetar man nämligen ekologiskt och även biodynamiskt och lever efter filosofin terra est vita, ”jorden är livet”. Istället för att med preparat bekämpa ogräs och sniglar i vingårdarna låter man ankor ströva fritt där och göra just det arbetet helt naturligt. Och effektivt.
Man kan ju undra vem Jonty är och även där hittar man en förklaring – egendomen ägare Johnathan Grieve. Familjen Grieve har varit här sedan 1947, men det var först 1999 som man grundade firman Avondale. På strax över två decennier har man skapat sig ett riktigt gott rykte och gör ett flertal vita och röda viner som både är klassiska och innovativa. En sedan lång tid tillbaka självklar favorit är deras Anima Chenin Blanc som till viss del är vinifierad med skalen och delvis i amforor (årgång 2019 finns på Systembolaget, nr 2049 för fyndmässiga 199 kr). Firmans Jonty’s Ducks Pekin White (nr 2950 för 129 kr) är också byggd med Chenin Blanc, men har fått ett fint fruktigt och texturgivande tillskott av Sémillon, Roussanne och Viognier. Också det är absolut köpvärt – till och med för billigt sett till kvalitet och smak.

Veckans vin är den röda Jonty’s Ducks, ett vin som är ett sampel mellan Bordeaux och norra Rhône – en idé som var vanlig på 1800-talet i Frankrike men som förbjöds sedan man introducerade appellationsreglerna för ursprung och druvsorter på 1930-talet. Här möter 60 procent klassiska bordeauxdruvor 40 procent Syrah, alla druvor från omkring 14–16 år gamla stockar i de egna ekologiskt skötta vingårdarna. Framställningen inleddes med fullständig avstjälkning och några dagars kallurlakning i slutna ståltankar innan alkoholjäsningen satte igång helt naturlig. Därefter drogs vinerna över till 225 liter stora franska ekfat som är ett till tre år gamla och därmed doft- och smakmässigt mer neutrala, för att genomgå malolaktisk jäsning och lagring under ett drygt år.

Paarl ligger omkring 60 kilometer norr om Cape Town och är tillsammans med Stellenbosch ett av Sydafrikas största och mest kända vindistrikt. Eftersom det klimatmässigt sett är ett skyddat område som är varmare än de mer kustnära distrikten, är det framför allt ett rödvinsdistrikt med stort fokus på bordeauxdruvorna. Bland de gröna druvsorterna är Chenin Blanc och Chardonnay de viktigaste och de har jämfört med kustdistrikten oftast en lite rikare och yppigare frukt. Idag finns det 112 privatägda vinegendomar och sex kooperativ som tillsammans odlar och gör vin från drygt 14 600 hektar vingård.

Importör i Sverige är Handpicked Wines, www.handpickedwines.se

Det är alltid roligt (och intressant) att gå tillbaka till viner som för flera decennier sedan stod högt i kurs och hörde till de självklara köpen från ett område, men som sedan med tiden har fallit in i skuggan eller åtminstone blivit omgivna av en stor sjö motsvarande viner. Tyvärr blir det oftast så att när vinet väl har tappat ledarpositionen faller det snart allt längre bak i ordningen, till sist i glömska. I sig betyder det inte alls att vinet ifråga har blivit sämre – vilket är den allra vanligaste ”förklaringen” till att folk helt enkelt överger ett varumärke för ett annat. Är man däremot nyfiken och öppen – och i ärlighetens namn också ärlig i sina bedömningar – är det ofta väldigt roligt och upplyftande att gå tillbaka till gamla kompisar från förr. Det här är precis ett sådant vin, en klassiker som tog plats på Systembolagets hyllor redan 1974 och har hängt sig kvar där sedan dess.
Firman Gitton Père & fils grundades 1945, direkt efter att andra världskriget var till ända. Det här var en tid då landet var i spillror och efterfrågan på finare viner var närmast obefintlig. Marcel Gitton och hans hustru Huguette lät sig inte stoppas av det, men de började försiktigt med att köpa bara en halv hektar vingård. Satsningen gick ändå bra och med tiden hade familjen Gitton köpt mark till dagens 37 hektar stora vingårdsareal. För 34 år sedan köpte de också en vinegendom i området Côtes de Duras mellan Bordeaux och Bergerac. Här i Sancerre har man idag 27 hektar stor vingårdsareal som till 23 hektar är planterad med Sauvignon Blanc och fyra hektar med Pinot Noir. I grannappellationen Pouilly-Fumé har man ytterligare 7.50 hektar och resten av vingårdsytan ligger i området Coteaux de Giennois där man har ett par små vingårdar med Sauvignon Blanc och Pinot Noir.

Vinet Sancerre Les Belles Dames med tillägget Silex på etikettens ena hörn är det mest kända och det kommer från ett par vingårdslotter om totalt fem hektar i området med den typiska flintajorden som ligger i den östra delen av den ungefär 3 000 hektar stora appellationen. Framställningen är försiktig, både jäsningen och den upp emot tio månader långa lagringen har skett i ståltankar (deras lite exklusivare toppselekteringar ser dock äldre ekfat för lite ökad textur).
Så hur är då denna legendar? I glaset hittar man ett skolboksmässigt uttryck av Sauvignon Blanc från Sancerre med ljuvligt somriga toner av nässlor och fläder med en hint av vita vinbär, krusbär och citronskal i en stil som har lite större uttryck av parfym och frukt än av jordarnas komplexitet. Smaken är precis lika parfymerad och somrig, lätt och fruktig med en stor fräschör och helt torr eftersmak. Återigen lite mer av druvkaraktär än terroir – men i slutändan pekar alla parametrar precis just mot Sauvignon Blanc och Sancerre.

Vinet bör serveras svalt, omkring åtta till tio grader för störst friskhet, men helst inte kallare än så eftersom dess blommighet och fruktiga parfym då dövas. Man njuter av det som ett fräscht sällskapsvin eller till somriga rätter som gärna kan bjuda på en hel del klorofyll; grön sparris, gröna bönor och sockerärter som slungats i smör med finklippta färska gröna örter eller nykokt broccoli med samma tillagning – och såklart också till ugnsbakad fisk med samma grönsakstillbehör. Eller till rimmad eller lättrökt fisk med en frodigt grön sallad till. Glöm inte att smaksätta maträtten med en god dos av citrussyra för att lyfta matens syrafräschör till samma nivå som vinets.
Även om man kan spara vinet i fem sex år känns det allra rimligast att dricka det ungt när det är som allra mest spänstigt.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se