Savigny-lès-Beaune ligger precis norr om staden Beaune, i en dalgång strax nedanför den stora Cortonkullen. Här odlas vin på 375 hektar och 89 procent av vingårdsarealen är planterad med Pinot Noir. Stilen på vinerna är sval och lättsam, mer syrlig och friskt elegant än kraftig och vinerna brukar vara trevligast och godast att dricka under sina första tio år. Av byns 22 premier crus om totalt drygt 142 hektar är vingården Les Lavières oftast den som levererar finast viner. Vingården ligger i något sydligt läge med kalkstenslera i jorden i den norra delen av appellation, nära den berömda Ile de Vergelesses i grannbyn Pernand-Vergelesses, och täcker totalt 17.66 hektar.
Ett par tidigare årgångar av det här vinet har valts till Veckans Vin här på Vinlegender – just för att jag alltid har tyckt väldigt mycket om det här vinet. Och, såklart, för att det alltid är ett vin som överlevererar för sitt ändå blygsamma pris. Nu finns det en ny lika förtjusande årgång av det och det levererar precis den lätthet och finess man förväntar sig från den lite i onödan förbisedda appellationen Savigny-lès-Beaune. Här gör man egentligen aldrig de mest komplexa och magnifika vinerna, men i en solig och varm årgång som 2020 har vinet fått ytterligare ett djup i förhållande till svalare och mer klassiska årgångar. Och precis som vanligt får man absolut full valuta och lite därtill för varje satsad krona när man köper det här vinet.
Just 2020 verkar överlag har gett viner med lite mörkare färg och större djup än i mer klassiska och svala årgångar. Det gör särskilt mycket avtryck i appellationer som Savigny-lès-Beaune som annars ger lite lättare och sirligare viner – i den här årgången är vinet verkligen läckert, nästan lite yppigt och charmerande djupt fruktigt med lite bredare och längre smak och med tanniner som nästan helt har smält in i vinets frukt. Precis som med andra pinotviner bör man servera vinet svalt kring cirka 16 grader och helst i ett glas med typisk bourgognekupa. Man njuter av det nu för charmens skull, men blickar man tillbaka i Bourgognes historia är det de varmare årgångarna som har levt längst och bäst. Vill man uppleva lite mer mogna nyanser i vinet kommer de om cirka åtta till tio år.
Det finns en märklig tro att stora producenter som Bouchard Père & fils inte alls är lika bra som små firmor. Sådana påståenden och synpunkter är egentligen helt irrelevanta, kvalitet handlar aldrig om storlek utan om vingårdar, hantverk och fokus. Och fokus det något man har här hos Bouchard Père et fils sedan mitten av 1990-talet då nya ägare klev och vände upp och ner på precis allt. Tidigare problem med familjemedlemmar som inte ville investera i kvalitet ersattes av nya ambitioner, bättre samarbete med vinodlare, större fokus i de egna vingårdarna, noggrannare sortering av druvor, ett nytt vineri på 2000-talet där man vinifierar allt i mindre enheter, och så vidare. Än vassare har man blivit sedan den nya vinmakaren Frédéric Weber tog över posten som vinmakare för några år sedan. Visst är firman stor, drygt 130 hektar egna vingårdar har man och av det är 86 hektar klassificerat som premier cru eller grand cru. Det, gott folk, är verkligen imponerande. I vingården Les Lavières äger man 3.94 hektar och vinet är, som nämnts, alltid köpvärt.

Röda bourgogner som den här dricker man med fördel unga när de är som saftigast, bärigast och blommigast. För att fånga vinets finess bör man servera vinet svalt, kring 16 grader är bäst, och helst ska det slås upp i glas med stor bourgognekupa så att alla fina aromer får chans att blomma ut. Dekantering behövs inte, här är det den första primärdoften man helst vill åt, inte bara de dofter som växer fram med luftning. Maten ska vara lätt och elegant, allt från god stekt vit fisk till lättare rätter av fågel och ljust kött med milda såser är att rekommendera. Undvik sötma och kryddofter i maten, ju renare och mildare maten är, desto bättre. Vill man njuta av vinet till ost är det klokt att välja milda vitmögelostar som Brie, Brillat-Savarin och Chaource och liknande.

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se

Argentina står med sina 224 000 hektar vinmark för omkring 45 procent av Sydamerikas totala vinproduktion. Den allra viktigaste druvsorten är sedan lång tid tillbaka Malbec som idag täcker 41 300 hektar av landets vingårdar. Såklart hittar man bra till riktigt bra malbecviner hos de allra flesta av landets producenter – och Catena Zapata är alltid en kassaskåpssäker producent att handla från.
Efter att Nicolás Catena hade rest i Napa Valley i början 1980-talet och inspirerats av vad bland andra Robert Mondavi gjorde, växte idén om att göra viner av motsvarande ambition och kvalitet i Argentina. Dessa idéer togs inte emot med entusiasm i dåtidens Argentina, som i stort sett enbart stod för volymproduktion av billigare viner. Nicolás lät sig inte nedslås av det, full av framtidstro på landets vingårdar med både Malbec och Cabernet Sauvignon tog han sig bit för bit framåt i sin vision. I mitten av 1990-talet kom genombrottet och det blev ett uppvaknande för hela Argentina och helt plötsligt började fler vinodlare och vinmakare följa i Nicolás Catenas fotspår. Man behöver inte ha mycket fantasi för att förstå varför Nicolás Catena har kommit att kallas ”en ny tids Robert Mondavi i Argentina”.

Redan 1950-talet började pappa Domingo Catena köpa druvor från Finca Altamira (finca är det lokala ordet för vingård och paraje är i stort sett en synonym). Den här vingården ligger på omkring 1 050 meters höjd på den östra banken av Rio Tunuyan i Valle de Uco, ungefär 100 kilometer söder om staden Mendoza. Vingården täcker 5.50 hektar, har en jord bestående av sand och ungefär tio procent vardera med lera och lerskiffer. När den planterades 1925 var det uteslutande med Malbec och då precis som långt senare planterade man rankorna på sina egna rötter. Anledningen då var att man inte hade sett några tecken på den fruktade vinlusen. Idag vet man bättre och vingårdarna planteras numera med ympade rotstockar. Här är skördeuttaget lågt, vanligen kring tolv hektoliter per hektar vilket delvis förklarar vinets djup.

Vinifieringen inleds med några dagars kallurlakning för att extrahera aromer och djup utan att driva ut tanniner. Därefter jäses musten i ståltankar och vinet dras sedan över till 225 liter stora franska ekfat (samt en liten del amerikanska), ungefär en tredjedel nya, för malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader.
Det här vinet har i tidigare årgångar alltid varit bra, men från en hög nivå i årgång 2019 (som var Veckans Vin för ett år sedan), känns det som att den här årgången har toppat i parfym, fruktighet och blommiga nyanser. Frukten är intensiv och mörkt körsbärsaromatisk, solmogen men också frisk (den höga altituden och svala nätterna förklarar det), tanninerna tydliga men precis så sandigt lena som höghöjdsodling brukar resultera i, fräschören härlig och ekfaten snyggt och prydligt inpackade i helheten. Det hela sitter fantastiskt fint samman.

Vinet kan njutas direkt serverat från flaskan, men det vinner nyanser efter en stunds luftning och därför rekommenderas dekantering minst en kvart före servering. Alternativt låter man vinet utvecklas i ett glas med stor kupa. Glaset bör vara av typ bordeauxglas och temperaturen omkring 18 grader. Det känns högt naturligt att servera det här vinet till medelkraftiga kötträtter som kan utgöras av stekt eller grillat nöt- eller fläskkött alternativt vilt samt till långkok och grytor. Tack vare att tanninstrukturen är så finstämd behöver man inte oroa sig för den och av den anledningen lägga till ett mjukgörande tillbehör med fet textur – men det är såklart en god väg att gå ändå. Drick vinet nu och de kommande sex sju åren.

En sista viktig kommentar; det här vinet är i alla avseenden ett superfynd. Här finns allt du kan önska från Malbec och kvaliteten är precis som vingårdens altitud skyhög, men priset är minst sagt blygsamt och vardagligt.

Catena Zapata är en av de bästa och mest pålitliga firmorna i Argentina och egentligen hela Sydamerika och de har en bred och djup portfölj av alltifrån vardagsviner till viner som hög hemma i storslagna vinkällare. Skriv in ”Catena” i sökrutan här på Vinlegender så kommer du hittar mer att läsa om firman och deras fantastiska viner.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Vi börjar med en väldigt intressant och också viktig ”detalj” kring det här vinet, för det känns som en detalj eftersom symbolen Certified Heritage Vineyard bara upptar en liten ruta på baksidesetiketten. Vad det innebär är dock mycket mer än en liten anonym detalj. Det rör om en högintressant organisation, Old Vine Project, som har inventerat den idag totalt 90 512 hektar stora vingårdsarealen och registrerat samtliga vingårdar som har över 35 år gamla vinstockar. Dessa räknas enligt organisationen som gamla och historiska vingårdar. Vid senaste rapporteringen fanns det totalt 4 292 hektar som klassificeras som sådana gamla vingårdar med 1 014 hektar av dem i Stellenbosch, 805 hektar i Swartland och 522 hektar i Paarl. Ute mot kusten intill Cape Town, där det producenten rent fysiskt ligger, finns det bara 102 hektar som kvalar in som gamla vingårdar. Landets tre äldsta vingårdar är planterade år 1900 och täcker sammanlagt bara 1.36 hektar och ytterligare två vingårdar om totalt 0.72 hektar har planterats 1902. I de allra äldsta vingårdarna hittar man Muscat d’Alexandrie och Cinsaut samt lite Chenin Blanc, vilket vittnar om hu vinodlingen såg ut förr i tiden. I dagens Sydafrika är Chenin Blanc överlägset störst med 18.2 procent av landets vingårdsareal, följt av Colombard, Sauvignon Blanc, Cabernet Sauvignon och Syrah. Tittar man på de idag överlevda gamla vingårdarna är Chenin Blanc också överlägset största, 2 207 hektar (51.3 procent), med Sauvignon Blanc som andra och Muscat d’Alexandrie som tredje mest betydelsefulla sort. Sémillon är inte särskilt stor i de gamla vingårdarna, endast 61 hektar totalt.

I vinet Cartology Bush Vines hittar man 90 procent Chenin Blanc från vingårdar i bland annat Skurfberg, Malmesbury, Bottelary, Perdeberg och False Bay och tio procent Sémillon från ett gammal vingårdsblock i Franschhoek. Stockarna är alla över 35 år, men snarare mellan 40 och 50 år gamla och skördeuttagne är små, omkring 20 hektoliter per hektar. Druvorna pressades långsamt i hela klasar och efter en viss sedimentering (man gillar inte alltför klar druvmust) fick musten jäsa naturligt i en kombination av cementägg, amforor och äldre ekfat av olika storlek. Beroende på vingård och jäsningskärl sträckte jäsningen sig över allt från en knapp månad till nästan elva månader. Totalt sett jästes, lagrades och sedimenterades vinet under 17 månader innan det buteljerades utan att klaras eller filtreras. Alkoholhalten landade på 13.1 procent och syran på uppfriskande 5.6 gram per liter.
Det är ett riktigt härligt vin, så rent och fruktig man önskar av druvsorterna och en duktig producent, fruktigt och mjukt texturerat med en citrusfrisk syra och helt befriat från störande ek, och man skönjer också en viss blommighet och en nästan stålig och sandig mineralspänst. Balans och fräschör är två ord som verkligen beskriver det här vinet. Njut av det nu och de kommande fyra fem åren, svalt serverat vid cirka tio grader (helst inte kallare, då dämpas vinets fruktighet och blommighet) och det dricks lika bra som härligt sällskapsvin som till lätta till medelfylliga fiskrätter.

Producent är Alheit Vineyards som grundades 2010 av Chris och Suzaan Alheit. Deras filosofi är lika enkel som fantastisk, att skapa förstklassiga viner från naturliga skötta vingårdar som inte bevattnas och allra helst från gamla vingårdar med friväxande stockar. Idag arbetar man med nio vingårdar och har ett nära samarbete med vingårdsägarna för att nå den kvalitet man söker. Intressant nog har de planterat den egna vingård på egendomen Hemelrand Farm i Hermanus som en field blend med Chenin Blanc, Chardonnay, Verdelho, Roussanne och Muscat Blanc à Petit Grains och druvorna skördas vid samma tillfälle för att ge vin i stil med det man gjorde förr i tiden.

Syftet för Old Vine Project är att skapa en medvetenhet kring de gamla vingårdarna, både ur ett kulturellt och historiskt perspektiv och för att lyfta fram fördelar rent odlings- och kvalitetsmässigt med gamla vinstockar. Att få de idag gamla vingårdarna att överleva är en viktig målsättning, en annan är att få odlare att plantera framtidens vingårdar hållbart med virusfritt plantmaterial så att också de har potential att bli gamla.
När du köper det här vinet stödjer du därför det här viktiga projektet, men än mer säkerställer du att du faktiskt har ett välgjort, autentiskt och gott vin i ditt glas. Och det är i slutändan precis lika viktigt!

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Vi börjar med det mest självklara, firmans röda vin från Toro, 2021 Mazas Roble som är gjort med Tinta de Toro som med 92 procent av den 5 850 hektar stora vingårdsarealen är den stora stjärnan i distriktet. Tinta de Toro är det lokala namnet på Tempranillo, men de typer av Tempranillo som odlas här och i granndistriktet Ribera del Duero är av lite annan och med stadig typ än den man hittar i Rioja. I regel, och framför allt fram till 1990-talet, var de röda vinerna härifrån rustika och ofta något grovhugget byggda med tuffa tanniner. I händerna på mer moderna vinmakare, som Bodegas Pintia (samma ägare som Bodegas Vega Sicilia), Bodegas Numanthia (grundad av familjen Eguren, numera ägd av LVMH-gruppen) och Bodegas Elias Mora, har vinerna blivit alltmer eleganta och tillgängliga. Det gäller också det röda vinet från Bodegas Mazas, som förvisso är en roble (den kortare lagrade instegsklassen), men likväl ett fint strukturerad och druvtypiskt mörkfruktigt och nästan lite blommigt vin att njuta av redan nu som ungt.

Men nu över till det mest intressanta, det vita vinet Mazas Verdejo, som är ett av de ganska få viner som utgör 2.8 procent av det lilla distriktets lilla vitvinsproduktion. Det är gjort med 100 procent Verdejo, en druva som är betydligt mer känd från granndistriktet Rueda och trots sitt namn inte har det minsta med den italienska druvsorten Verdicchio att göra. Istället är det en alltigenom spansk druvsort som har sitt ursprung här uppe i norra och nordvästra Spanien. I nutid har man gjort DNA-analyser av Verdejo och upptäckt att den är identisk med Albillo de Nava, en förhållandevis okänd sort som intressant nog inte alls släkt med Albillo Mayor och den ännu bättre Albillo Real. Verdejo är känd för att ge ganska kompakta medelstora druvklasar med tunnskaliga druvor med fint gulgrön färg, vilket förklarar sortens namn, Verdejo efter spanskans verde för ”grön”. Allra mest känd är den i Rueda, där den ger syrafriska och något gräsigt parfymerade viner, men den ger också lite mer neutralt fruktiga viner i det stora distriktet Estremadura en bit sydväst om regionen Castilla y Léon.

Druvorna till det här vinet kommer från ungefär 30 år gamla stockar i vingården Viña El Catañor som ligger på ungefär 710 meters höjd i den norra delen av distriktet Toro. De har skördats tidigt vid en inte alltför hög mognad, i regel omkring tio dagar före grannarna i trakten, och skörden sker som vanligt här i området för hand. Till skillnad från de flesta viner i den här måttliga prisnivån har ägarinnan och vinmakaren Maria de Una (som tidigare har arbetat i många år hos stjärnvinmakaren Telmo Rodriguez) låtit jäsa vinet i äldre franska ekfat, inte i ståltankar som annars är gängse metod för druvsorten. Lagringen har sträckt sig över elva månader och man har tillämpat lite bâtonnage (röra upp jästfällningen i vinet) under lagringen för att öka texturen. På modernt och naturligt sätt har man inte tillsatt något svavel och vinet har heller inte klarats eller filtrerats innan buteljering.
I glaset hittar man ett mjukt fruktigt vin, medelstort i doften och knappt medelfylligt till kropp och smak. Eftersom vinet har vinifierats i ekfat har det inte kvar den annars parfymerade och nästan lite Sauvignon Blancliknande karaktärer. Istället är det mer av citrus och en slag jordighet som definierar vinets karaktär och utöver en försiktig vaniljnyans hittar man faktiskt inte särskilt mycket ekfatskaraktär. Som väntat är syran frisk, det är ett av druvsortens signum.
Drick vinet nu och det kommande året, serverat vid cirka tio grader i glas med vanlig kupa. Maten bör inte vara alltför smakrik, snarare eleganta fiskrätter med klassisk vitvinssås eller smörstekt fisk med citronmajonnäs eller till mild komjölkostar. Eller varför inte bara dricka vinet som det är, som sällskapsvin.

Importör i Sverige är Derivino, www.derivino.se

Rent allmänt finns det massor av gott vin i Piemonte, den av Italiens vinregioner som har störst andel viner från ursprung klassificerade som DOC och DOCG. Men allt handlar inte om den alltid så upplyfta och nobla druvan Nebbiolo, som faktiskt bara står för tre procent av allt vin i Piemonte och än mindre om appellationerna Barolo och Barbaresco. Den betydligt mer planterade druvsorten Barbera har massor av gott att erbjuda – och för de allra flesta vinälskare är den också betydligt mer uppskattad. Jag vill nog säga att den är alldeles för åsidosatt i förhållande till alla dess former av Nebbiolo.
Och just det här vinet, Barbera d’Asti Montebruna från Braida och alla andra barberaviner från samma firma, är så välgjort och gott att det närmast prenumererar på en plats om året som Veckans Vin här på Vinlegender. Därför känns också texten och berättelsen igen – varför ens försöka uppfinna något nytt?
Jämför man vinerna från Alba och Asti brukar man säga att vinerna från Alba har en lite fylligare kropp och både rikare och mjukare fruktighet medan de från Asti är lite lättare med ljusare frukt och större finess. Men stilen handlar precis lika mycket om firman som sådan som om det geografiska ursprunget.
Hos Braida är vinerna av Barbera fullkomligt lysande och av helt annan dignitet och kraft än i genomsnitt. Det får sin förklaring när man hastigt kikar i de tidiga kapitlen av historien om vinodlarfamiljen Bologna. Giacomo Bologna hade redan i början av 1980-talet velat lyfta anseendet på den ofta missgynnade druvsorten Barbera, som alltid odlades i sämre lägen än vad Nebbiolo gjorde och sällan fick samma omsorg om vinifiering och lagring som de större och mer exklusiva vinerna. Därför lät han plantera Barbera i bättre vingårdslägen, binda upp och beskära rankorna för lägre skördeuttag och högre druvmognad och dessutom skörda druvorna lite senare än vad hans grannar gjorde. Såklart ansåg de att Giacomo var smått galen, att lägga ner så mycket möda på druvor som skulle ge billiga vardagsviner förstod man sig inte på. Så brukar det alltid låta när genier sätter sina planera till verket.
Att han dessutom lagrade sina finaste viner i små fat av fransk ek medförde såklart att han än mer sågs som skvatt galen. Men så lanserades vinerna, djupa av mogen frukt och fylligare i smaken än några andra barberaviner, balanserade i syran med fina tanniner – och hyllade av vinhandlare och vinjournalister. En ny tid för Barbera hade inletts, firman Braida höjdes till skyarna, Giacomo Bologna med kultförklarad och med tiden skulle allt fler vinodlare och vinmakare följa i hans fotspår.

Det här vinet kommer från vingårdsläget Montebruna i Asti. Som vanligt hos familjen Bologna har man skördat druvorna vid hög mognad så att vinet ska vinna djup och kropp och få en något mer balanserad syra. Efter sortering och full avstjälkning av druvklasarna jäses musten i ståltankar och vinet dras sedan över slavonska botti som är 2 000 till 5 500 liter stor för malolaktisk jäsning och lagring.
Helt traditionellt är vinet inte, men det är ett typiskt och mycket lättgillat modernt exempel på hur Barbera kan te sig. Något mörkare och djupare i frukten än i klassiska versioner, med en underbart körsbärsaromatisk och läckert saftigt med också fint syrlig fruktighet och det som är särskilt lättgillat är det fina samspelet mellan frukt, kropp och den för druvan så typiskt uppfriskande syran. Att allt hålls fint samman av en kännbar men ändå mycket fint integrerad tanninstruktur skrivs också upp på pluskontot. Att alkoholen som vanligt för det här vinet ligger 15.0 procent är verkligen inget att oroa sig över, den upplevs fint balanserad i den rika men ändå friska eftersmaken, även om den tillför en viss värme mot slutet.

Vinet kan njutas till fullo direkt utan vidare lagring, men ett par år äldre flaskor har också visat sig vara riktigt goda och kanske något mer nyanserade och finstilta. Upp till fem sex års källarlagring är därför inte fel. Servera vid ungefär 16–18 grader för att lyfta fram druvans fina fräschör och allra helst i glas med stor rundad kupa (bourgogneglas) för bäst aromutveckling. Maten bör vara medelkraftig och ha en fin syra för att möta upp vinets syra. Det kan röra sig om pastarätter med raguer av med vin långsamt bräserat kött eller andra rätter med fågel eller kött med vinsyrliga såser, men också till stekt eller grillad vit fisk med tillbehör som också har en fin syrlig touch. Såklart fungerar ett vin som det här också till lagrade ostar och goda charkuterier med fin sälta.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

La Croix de Vignes är ett småskaligt producerat vin, det blir inte mer än cirka 4 000 flaskor ett fullgott år, från en 1.50 hektar liten vingård som ligger uppe på den branta sluttningen ovanför staden Tournon, mitt emot staden Tain l’Hermitage. Det här är den ursprungliga delen av den idag stora appellationen Saint-Joseph och idag ansedd som den allra bästa. Här är jorden stenig och mager och totalt dominerad av granit, i stort sett identisk med den jord man hittar på västra sidan av berget Hermitage på andra sidan floden Rhône. Går man långt tillbaka i tiden satt de här två sluttningarna ihop, sedan delade sig berget och floden Rhône hittade en fålla att sedan dessa rinna fram däremellan. Stockarna är omkring 25–30 år gamla och i den branta och magra vingården blir skördeuttagen sällan större än 25 hektoliter per hektar. Vinet framställs som firmans andra viner från området med fullständigt avstjälkning och jäsning i ståltankar följt av en tolv månader lång lagring i 228 liter stora ekfat som till 20 procent var nya.

I glaset har vi ett mörkt och tätt vin med ungdomlig purpurliknande färg. Doften är ganska stor, rent och intensivt fruktig på modernt och mörkbärigt vis med en lika ungdomlig och lite sötkryddig ekfatsnyans, men allt sitter fint samman och det känns riktigt högklassigt. I nuläget är vinet lite mer drivet av sin frukt än av den lite peppriga och nästan charkliknande ton som brukar dyka upp i mer mogna viner. Smaken är medelfyllig och generöst fruktig med tydliga toner av mörka bär med en ungdomligt söt charmrondör, men det finns också en upplyftande syra och en antydan om den steniga mineralitet som kommer att bli allt mer framträdande under de kommande tio åren. Gott, verkligen gott, det är det omedelbara omdömet nu. Ändå känns det så lockande att köpa minst sex flaskor och dricka en vartannat år från idag.
Den här typen av vin är ganska allround, för den som uppskattar lite smakrikare men inte direkt tanninstinna röda viner kan det absolut rekommenderas som gott sällskapsvin, men tack vare intensiteten är ett utomordentligt bra måltidsvin. Medelkraftiga rätter gör sig bäst här, grillad fisk med gräddstekta kantareller (eller andra grönsaker) är ett trevligt exempel på matchande rätt, precis som stekt och grillat kött eller fågel med klassisk rödvinssås och ett krämigt potatistillbehör (potatisgratäng, potatispuré). Tack vare den lena tanninstrukturen skulle man också kunna njuta av vinet till en pepparstek, själva fruktintensiteten är perfekt för ändamålet.

Syrah, norra Rhône och firman Paul Jaboulet Aîné är en alltid lika given som kassaskåpssäker kombination. Sedan familjen Frey från Bordeaux tog över firman 2006 har kvalitetskurvan stadigt pekat uppåt. Caroline Frey, som är ansvarig för framställningen, gör viner med större intensitet, renare frukt och djupare smak samtidigt som tanninerna är så finstilta att man kan dricka även de bättre vinerna betydligt tidigare än förr om åren. Visst finns det firmor i norra Rhône som gör viner med större komplexitet när de är unga, men kvaliteten i vinerna från Paul Jaboulet Aîné är odiskutabelt hög. Vill du ha supergoda unga viner dricker du dem inom fem till åtta år från skörden, vill du ha den storslagna komplexitet som kommer med lagring måste du däremot vänta i tio år eller mer. Men då får du verkligt full valuta för din väntan. Vinerna från toppår som 2010 och 2012 börjar komma dit nu, och då bör man veta att dagens hantverk är ett steg vassare än då.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Sedan flera hundra år tillbaka är vinområdet Hermitage det mest hyllade i norra Rhône och det område i Rhône totalt sett som också har det starkaste ryktet både här i Frankrike och internationellt sett. I sig är det inte märkligt, vinerna från den vindskyddade och stenigt magra sydligt exponerade sluttningen ovanför byn Tain l’Hermitage kan ge makalösa viner och har gjort det längre än något annat område här, dessutom är det viner som har en dokumentet imponerande lagringskapacitet. Det gäller framför allt de röda vinerna, som står för omkring två tredjedelar av allt vin som görs i den bara 134 hektar lilla appellationen (Rhône i sin helhet har 67 628 hektar stor vinodling). Det gör det vita vinet till en ganska liten vintyp, även om vit hermitage har vunnit andelar nu på 2000-talet i den ökade vitvinstrenden i Rhône och det faktum att vinerna som sådana kan vara verkligt storslagna.

Det vita Hermitage Le Chevalier de Sterimberg från Domaine Paul Jaboulet Aîné är en av mina favoriter av vita viner från Hermitage, inte minst om man lägger in den renhet, finess, struktur och kvalitet det alltid levererar. Och det till ett pris som verkligen är attraktivt – vita toppviner härifrån kan kosta betydligt mer.
Bara drygt två år gammalt är vinet fortfarande ungt och på många sätt knutet och blygt, det är ju trots allt ett vin som kan lagras länge. Av den anledningen slår man gärna upp vinet i karaff minst 15 men hellre 30 minuter innan det ska drickas och serverar det i glas med stor kupa – bordeauxform helst även om också bourgognekupa går bra. Då börjar det öppna sig lite mer och visa på en del av den kraft och det djup som vita hermitageviner är kända för. Den typiskt steniga och ibland rökiga mineraliteten är tydlig, men den ligger fortfarande fint inbäddad i den läckra doften av gula stenfrukter och citronzest. Vill man blicka framåt mot vad som väntar i doften om låt säga fem till åtta år, börjar det smyga sig in toner av honung, torkade aprikoser och rostade mandlar – något som gör vinet än mer läckert.
Också smaken är till en början något återhållen och blyg, men även här kommer luftningen att lyfta och utveckla frukt och kropp på ett önskat sätt. Som väntat av vita viner från norra Rhône finns de alltid en god struktur här, det är nästan att man förnimmer en känsla av tanniner mot slutet av smaken och det gör att vinet är seriöst nog att ta till sig smakrikare maträtter.
Rent generellt är den här vintypen underbar tillsammans med skaldjur, inte minst både färsk och halstrad hummer eller havskräfta, men också halstrad fet fisk som laxfiskar, tonfisk och makrill eller varför inte grillad bläckfisk. Vill man dricka vitt vin till inte alltför kraftiga kött- och fågelrätter såsom kalvrätter med ljusare såser, kalvkött med vit tryffel eller rätter med kyckling och vaktel i motsvarande stil, är det här också ett utmärkt vinval. Ett gott tips är att låta en fin sälta och gärna något tillbehör med en krämig textur ingå i rätten för att möta upp vinets kraft. Serveringstemperaturen kan vara sval kring tio grader till lättare rätter, men hellre omkring tolv och faktiskt även 14 grader till smakrikare rätter.
Familjen Frey, som sedan januari 2006 äger Domaine Paul Jaboulet Aîné, har bara 4.00 hektar med gröna druvor i Hermitage och ett normalt år kan man göra upp emot 12 000 flaskor av det här vinet. Det görs med ungefär 70 procent Marsanne och 30 procent Roussanne från omkring 35 till 40 år gamla stockar och ett skördeuttag på måttliga 30 hektoliter per hektar. Jämfört med tidigare årgångar är det mer elegant vinifierat i två tredjedelar ekfat, 500 och 800 liter stora och bara tio år procent nya, och sedan ungefär tio år tillbaka också en tredjedel cementägg.
Vinet har fått sitt namn efter Gaspard de Sterimberg, en korsriddare som hade tröttnat på krigen och 1224 slog sig ner här för att leva ett liv i stillhet som eremit. Det är också därifrån namnet Hermitage (ibland stavat Eremitage) har hämtats. Vin har dock odlats här sedan romarnas tid.
Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

År 2003 introducerade Österrike sin första mer distinkta appellation, Weinviertel DAC. Nog för att man hade regioner och distrikt sedan långt tidigare, men det fanns inga regler för vilka typer av viner dessa regioner stod för. Det nya systemet DAC, Districtus Austria Controllatus, skulle ändra på det eftersom varje DAC skulle komma från en specifik region och dessutom stå för en specifik vintyp. Att ett torrt ståltanksjäst och absolut ren druvtypiskt vin gjort med nationaldruvsorten Grüner Veltliner skulle bli landets första appellationsvin var föga förvånande. Däremot var det lite mer överraskande att de inte fullt ut högaktade stora området Weinviertel i norr skulle få landets första appellationsstatus, Weinviertel DAC.
Sedan dess har fler appellationer etablerats, Mittelburgenland DAC för rött vin med Blaufränkisch år 2005, året därpå Traisental DAC för ståltanksjästa viner med antingen Grüner Veltliner eller Riesling och år 2007 fick Kremstal status DAC för samma typer av viner. Det idag 3 574 hektar stora distriktet Kamptal fick sin status som DAC år 2008 och även här var det för tankjästa druvrena viner med antingen Grüner Veltliner eller Riesling.

Weingut Loimer är en av landets mest kända producenter och precis som de flesta som har odlat vin i mer än en generation började firman i liten skala och har sedan vuxit först i nutid. Det är nu 25 år sedan den unga och drivande Fred tog över efter sin far Alfred och han var full av idéer och ambition. Ett av hans första drag var att modernisera etiketterna och ge vissa viner fantasinamn (det var nytänkande och till viss del provocerande) och bara två år senare (2000) lät han bygga ett spektakulärt modernt vineri för att kunna göra mer vin och även höja kvaliteten. Med tiden växte vingårdarealen till dagens 35 hektar i Kamptal, fördelat över 60 små lotter, plus vingårdar i Gumpoldskirchen i Thermenregion söder om Wien sedan han 2004 tog arrende på den anrika Weingut Schellmann. Ett annat betydelsefullt drag var att 2006 börja konvertera sina vingårdar till biodynamiska, något han blev en av pionjärerna inom trots att ursprungsidén med biodynamisk odling kom just från en österrikare, Rudolf Steiner. I mer närtid har han dessutom blivit en av landets allra bästa producenter av mousserande viner enligt den klassiska metoden, viner som verkligen är värda att söka efter.

Det här vinet görs uteslutande med Riesling som kommer från ett par vingårdslotter med främst gnejs och till mindre del grus och lössjordar. Druvorna skördades från slutet av september till mitten av oktober och uttaget låg under 40 hektoliter per hektar, vilket är lågt med tanke på vinets prisnivå. Efter en fyra timmar långsam pressning (för att extrahera aromer ur druvornas skal) jästes musten med sin naturliga jäst i ståltankar vid som högst 20 grader. Därefter fick vinet mogna på sin fina jästfällning under fyra månader. Det färdiga vinet har en måttlig alkohol på 12.0 procent, vilket stämmer väl överens med lättheten och finessen i doften och smaken. Det har en syra på hela 7.8 gram per liter, vilken skänker en underbar friskhet och fräschör i smaken, och en lättsam och sval med mogen fruktighet med nyanser av gröna äpplen, citruszest och gul stenfrukt – men det är ett absolut torrt vin.

Även om rieslingviner kan ha en mycket god lagringspotential är det här ett vin man bör dricka inom ett till ett par år från idag. Det serveras svalt kring tio grader men inte alltför kallt (då dämpas frukten och syran framhävs) i glas med medelstor kupa. Och någon vidare luftning behövs heller inte även om frukten blommar ut en liten gnutta med luft.
Maten bör vara lättsam, mer åt det eleganta än smakrika, men syra från exempelvis lime eller citron får gärna ha en god position i rätten för att matchningen med vinets syra ska bli helt perfekt. Fisk- eller skaldjursrätter är rent generellt perfekta.

En sista detalj, idag finns det 17 DAC i Österrike.

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se

Chianti har det senaste åren kommit i ropet igen, äntligen. Från att ha varit ett av Italiens mest klassiska viner, kom det under 1970-talet och framåt att ses som enkelt bordsvin på ”små trevliga trattorior”, detta trots att Chianti fick status som DOC år 1966 och den högsta ursprungskategorin DOCG år 1984. Problemet låg mycket i vingårdarna som hade planterats med otaliga kloner (versioner) av Sangiovese och många av dem högavkastande och av svagare kvalitet. Det hela skulle ändras från 1987 när konsortiet för Chianti och Chianti Classico inledde ett omfattande arbete med att kartlägga regionens vingårdar och studera plantmaterial, kloner och odlingstekniker. I 16 små vingårdar om totalt 25 hektar studerade man druvsorterna Sangiovese, Canaiolo Nero, Colorino och Malvasia Nera och kunde identifiera 239 kloner av dessa, av vilka de 34 bästa klonerna valdes ut för experimentet. Efter omfattande studier kunde man säkerställa sex kloner av Sangiovese som de bästa och under programmets gång och strax efter har nästan 60 procent av vingårdarna i området Chianti Classico planterats om med dessa kloner.

Det här vinet kommer från den lilla producenten Tenuta di Campomaggio som egentligen – och faktiskt ganska ovanligt – bara gör två viner, en vanlig Chianti Classico och en Chianti Classico Riserva. Och mer än totalt cirka 40 000 flaskor om året blir det inte.
Det här vinet görs uteslutande med Sangiovese (i många chiantiviner ingår det ofta lite andra druvsorter) som kommer från den egna vingården som breder ut sig över 32 hektar på 280 till 480 meters höjd. Tack vare att odlingarna har exponering mot syd, sydväst och sydöst, får druvorna rikligt med sol att mogna perfekt i. Idag är stockarna i snitt cirka 20 år gamla. Vinet har jästs i 5 000 liter stora botti och vinet fick sedan mogna i liknande ekfat under upp emot 18 månader innan blandning och buteljering.

Doften är fin, igenkännbar och väldigt typisk för druvsorten Sangiovese. Nyanser av syrliga röda körsbär med visst mörkare fruktdjup, en svag antydan av soltorkade tomater och en ännu finare nyans av tobak och balsamico. Och helt utan toner av ekfat. Det är precis så här man vill ha det, klassiskt och elegant men ändå med en modern renhet och ett visst djup. Smaken är medelfyllig, lika fint fruktig, ungdomligt och spänstig med en druvtypisk syra (6.14 gram per liter) och tanniner som har en fin plats i smaken men ändå inte tar för sig.
Visst kan man snacka om pastavin och pizzavin, det är nog ett av de vanligare epiteten för Sangiovese och för chiantivinerna, men här är användningsområdet betydligt bredare än så. Tack vare att tanninstrukturen är så finlemmad kan man faktiskt njuta av vinet som det är, i alla fall om man har vant sig vid klassiskt strukturerade viner, men hellre tillsammans med lite salta och feta charkuterier och ostar. Det matchar också lättare rätter av fågel och kött, men är lite för elegant för de kraftigaste rätterna. Inte heller bör man servera det till mat som har sötaktiga inslag (söta grönsaker och såser, chutneys eller fruktiga salsor, eller söta marmelader till osten) eller kryddhetta från chile eller peppar. I båda fallen skulle det leda till att vinet förlorar lite av sin fina frukt och därmed lyfta fram en större känsla av tanniner och bitterhet.
Njut av vinet nu och de kommande tolv till upp emot 15 åren, gärna vid cirka 18 grader för störst fräschör.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Toro är ett av vindistrikten på högplatån i det forna konungadömet Castilla y León i norra Spanien. Området hör till de verkligt fina ursprungen för Tempranillo, en av landets allra bästa druvsorter och även en av de mest planterade. Att Toro ändå inte hör till de verkligt kända områdena beror på storleken, här odlas vin på bara 0.006 procent av landets totala areal om 961 000 hektar. När Toro år 1987 fick sin status som appellation (DO, Denominación Origen), fanns det inte mycket mer än ett litet kooperativ och en handfull små bodegor här. Vinet som tillverkades var rött, oftast rustikt och tanninrikt och det dracks nästan uteslutande lokalt. Med tiden skulle det ändras, dels tack vare ett par firmor som introducerade modernare metoder att odla druvorna på, framför allt skulle de lyckas nå full fenoliskt mognad med finare tanniner i skalen, dels genom utvecklad vinframställning med försiktigare extraktion och nyare ekfat av högre kvalitet. I takt med att Spanien blev ett modernare vinland under 1990-talet och konsumenter vågade sig bortom de mest välkända distrikten som Rioja och Ribera del Duero, skulle alltfler vinområden hamna i blickfånget. Toro var ett av dessa.
Idag odlas vin på cirka 5 850 hektar i Toro och det finns närmare 1 200 odlare och drygt 60 bodegor som buteljerar vin. Odlingarna ligger på 620 till 750 meters höjd, strax lägre än i granndistriktet Ribera del Duero, och jordarna domineras av mager kalksten som ger ett utmärkt fotfäste för Tinta de Toro, som är det lokala namnet på Tempranillo. Tack vare den låga nederbörden, oftast i spannet 350 till 400 millimeter om året, 3 000 soltimmar om året och under dagarna mitt i sommaren upp emot 30–35 grader varmt, får vinerna en god koncentration och oftare alkohalter kring 14.0 och 14.5 procent än lägre. Samtidigt finns det både kraft, struktur och syra att matcha alkoholen.

Bodegas Elías Mora är en av de allra bästa firmorna i Toro. Den grundades som Dos Victorias av de två vännerna Victoria Benevides och Victoria Pariente vars familj hade vingårdar i distriktet Rueda. I Toro hade de inga vingårdar, men fick kontakt med odlaren Elías Mora som hade fina vingårdar med gamla stockar. Av honom fick de köpa druvor och kunde 1998 göra sitt första vin under det sin nya firma som de av tacksamhet hade döpt efter Elías. Något eget vineriet hade de heller inte, därför hyrde de in sig hos en annan vinfirma innan de 2000 kunde installera sig i ett helt eget vineri. Idag har de tolv hektar egna vingårdar och köper genom arrenden druvor från ytterligare cirka 70 hektar.

Det här vinet görs som sig bör i Toro uteslutande med Tinta de Toro, som kommer från firmans lite yngre vingårdar. De äldsta stockarna ger vinerna Reserva och V2 Premium (en 0.50 hektar liten lott med över 80 år gamla stockar) som båda har mer kraft och struktur än det här vinet. Druvorna skördas tidigt om morgonen då det är svalt och förs till vineriet i lådor om 20 kilo vardera. Jäsning äger rum i ståltankar och därefter dras vinet över till ungefär lika delar amerikanska och franska ekfat för tolv månaders lagring.
Vinet är fortfarande ungt, tre år är ingen ålder för ett vin från Toro, särskilt inte ett vin av den här kvaliteten. Färgen är mörk, doften djup och ganska tät med inslag av mörka bär och en viss kryddighet och möjligen (men inte särskilt uttalat) en liten sötma från ekfaten. Det här vinet är typiskt för druva och plats och det är väldigt gott för en absolut blygsam prislapp, det är minst sagt ett fynd!
Smaken går i samma mörka fruktlinje och den är tydligt men ändå fint strukturerat – precis på det sätt som de förstklassiga producenterna har gjort de senaste två decennierna och med det moderniserat vinstilen – och distriktet.

Servera vinet nu och de kommande tre till åtta åren vid cirka 18 grader, antingen direkt ur flaskan eller efter 15 minuters luftning i karaff. Maten bör vara mer åt det klassiska, kött av något slag med mild smaksättning – egentligen räcker det gott och väl med salt, peppar och olivolja och lite potatis och grönsaker med olivolja, men viss matchar även en klassisk rödvinssås, mild pepparsås (men inte för het) eller en god svampsås.

Importör i Sverige är Viña Española, www.vinaespanola.se