Det har varit fantastiskt intressant och glädjande att följa den australiska vinindustrin under de senaste 35 åren. Då, när den på sitt sätt fortfarande kunde ses som något ny (trots att vin har odlats i Australien sedan 1830-talet var det först på 1960-talet som bordsviner började ta över från starkviner och brandy), gjordes omkring 80 procent av landets vin av en handfull stora vinföretag. På den tiden var det stora varumärken och multi-regional blends (blandning av druvor från flera regioner) och teknisk vinmakning som gällde, inte småskaligt hantverk och känsla av ursprung. Utöver en handfull premiumviner som exempelvis Grange från Penfolds, fanns det inte många verkligt exklusiva viner i landet – och det efterfrågades heller inte. Idag är det något helt annat, det finns mängder med små hantverksfirmor som producerar småskaligt viner av högsta kvalitet och viner som speglar sin växtplatser och som kan lagras i många decennier för den som har utrymme och tålamod.

Familjen Glaetzer lämnade sitt hemland Tyskland för att 1888 slå sig ner i Barossa Valley. Där planterade de vin och blev en av de tidiga familjerna inom vinodling, bara några decennier efter att de första vingårdarna hade planterats här. Det skulle dock dröja lite mer än ett sekel innan familjen blev vinproducenter och då var det Colin Glaetzer som 1995 grundade det lilla vineriet Glaetzer Wines.
Colin Glaetzer var lite av gamla skolans australiska vinmakare och firmans lyft kom för med sonen Ben som 2002 bara 25 år gammal tog över ansvaret för vintillverkningen.

”Förr om åren gjorde jag vinerna i ett rikare och fruktigare stil med mer och framför allt nyare fat, idag har i stort sett alla vinmakare börjat skörda druvorna tidigare och vinifiera vinerna i mindre andel nya fat”, säger och förklarar att det ger viner med betydligt större fräschör.

”Precis så tänker jag när gör alla mina viner, jag vill ha en fullgod fruktighet i dem men hellre fräschör än tyngd och bland annat når jag det genom att skörda en viss mängd druvor tidigare för fräschörens skull, men det mesta vid fullgod mognad för att ge vinerna frukt och kropp”, lägger han till.
När vi talar om bruket av ekfat har han en tydlig filosofi, att faten ska rama in vinerna och bidra till struktur, men egentligen inte ge dem en tydlig karaktär eller doft och smak av ek. Det märks tydligt i hans viner av idag. Ben berättar att han numera arbetar med 16 tunnbindare men att de är allra viktigast att ekstavarna måste vädras i ur och skur under minst två men mycket hellre minst tre år för att laka ur de mest bittra karaktärerna och hårdaste tanninerna.
”Det är mindre viktigt om det är amerikanska ekfat, som jag har mest av, eller franska, men jag är väldigt mån om att välja fat med försiktig rostning”, säger Ben.

I glaset har vi mörkt purpurrött vin med en nästan ogenomtränglig färg – så är det ofta med riktigt seriösa australiska viner byggda med Shiraz och Cabernet Sauvignon (i det här fallet ungefär 70 respektive 30 procent). Utifrån det kan man vänta sig ett vin med täthet och fruktdjup och det är precis vad man får, intensivt med en solstänkt mörk bärfruktsötma och med en elegant ram av ekfat som inte på något sätt tar över. Det är såklart omedelbart gott och inbjudande, men ger man sig till tåls och låter vinet stå i glaset en kvart eller så utvecklas det mot precis den elegans som Ben talar om när han presenterar sin idé. Ett råd blir därför att slå upp vinet i karaff en halvtimma innan servering. Smaken är medelfyllig och också den initialt byggd med den mörka bärfrukten och med en fin kryddighet, men smaken lyfts med en frisk fruktsyra och stadgas upp av en tydlig men fin tanninstruktur. Det hela lockar till grillen, en köttbit med protein och sälta, ett gott kryddsmör och stekta grönsaker med en gnutta grillad citron över. Eller till långkokt kött med rödvinssyra i såsen. Exempelvis.
Viktigast av allt, det är ett väldigt välgjort och gott vin med alla australiska parametrar på rätt plats, ett vin att dricka nu eller spara i vinkällaren för lite mer finess om fyra till sex år.

Samtidigt som Anaperenna släpps på Systembolaget släpps också firmans kanske mest kända och omtalade vin, 2021 Amon-Ra Shiraz (nr 94165 för 501 kr). Det är ett druvrent vin med Shiraz som kommer från de bästa och äldsta vingårdslotterna, framför allt cirka 80–130 år gamla stockar. Det är ett välgjort och på alla sätt typiskt vin med en generöst fruktig doft, men mer parfymerad och intensiv än direkt tät och kraftfull. Frukten är söt och mogen, men det finns också en liten rökighet och krydda som kommer från ekfaten, ungefär 95 procent fransk ek och fem procent fat av amerikansk ek. Det är ett vin man kan njuta av direkt, helst serverat vid 18 grader än rumstempererat för att lyfta fram lite mer av vinets eleganta sidor, och hellre till allehanda kötträtter (stekt, grillat, grytor, långkok, och varför inte en riktig god burgare) än på egen hand. Vill man lagra vinet finns det potential till åtminstone tio år i källaren.

Importör i Sverige är Solera Sweden, www.solera.se

Det finns så gott om viner som kvalificerar sig som Veckans Vin här på Vinlegender att man aldrig skulle behöva välja samma vin men med annan årgång igen. Och så finns det viner som är så fantastiskt bra och köpvärda att man egentligen skulle kunna ha dem som stående rekommendationer, varje vecka. Vinerna från Domäne Wachau i Österrike hör till den senare kategorin och allra helst gäller detta det fullkomligt magnifika rieslingvinet från toppvingården Achleiten.

Ried Achleiten är en av de allra bästa och mest omtalade vingårdarna i Wachau. Den täcker 22.33 hektar och ligger på en påtagligt brant och terrasserad sluttning, som mest hela 77 procent, som reser sig upp från floden Donau vid byn Weissenkirchen. Vingården har ett fint västligt och sydligt solberikat läge (upp mot 2 080 soltimmar per år) med en mager jord av vittrat urberg. Kooperativey Domäne Wachau har 44 vinodlarfamiljer som medlemmar och av dem äger 21 familjen sammanlagt 5.30 hektar med Riesling i den här fina vingården.

Att Wachau är ett av världens allra bästa områden för Riesling är väl känt och ett vin som det här ger tydlig förståelse för den uppfattningen. Den karaktäristiskt blommiga och citruszestfruktiga doften finns här, lika lättsamt elegant (typiskt för druvsorten) som djup och smakrik (typiskt för områdets vingårdslägen och kvalitetsnivån) och en fint stenig och mineralisk känsla finns också i både doften och smaken. Och så den absoluta renheten, som är så underbar. Det är ett medelfylligt och smakrikt vin, men fantastiskt frisk och mineralisk – precis så som man önskar av ett rieslingvin av yppersta kvalitet.

Det här ett underbart vin att dricka precis som det är, svalt vid cirka tio grader snarare än kallare för att ge utrymme för vinets fina frukt att ta plats, nu som ungt eller med upp emot tio års lagring om man vill ha lite mer djup och komplexitet i doft och smak. Men precis som med andra rieslingviner är det extra trevligt att matcha det med mat och då allra helst med maträtter som har motsvarande frisk syra för att skapa full balans. Eftersom det här vinet är helt torrt bör man undvika söta smaker i maten och hellre servera det till exempelvis fiskrätter med klassiska vinsmaksatta såser eller med syrafriska såser med kokosmjölk, lime och citrongräs. Och såklart är det ett prima vin att njuta av till vårens sparris som faktiskt inte särskilt långt borta nu. Köp några flaskor och spara till dess.

Domäne Wachau är samma producent som tidigare hette Freie Weingärtner Wachau. I sig är det inte en särskilt gammal vinproducent, men den vilar på en historia som sträcker tillbaka till år 1137. Det var nämligen då som Weingut der Herrschaften von Dürnstein und Thal Wachau (Adelsmännen i Dürnstein och Wachau) i Dürnstein omnämndes för första gången. Sedan 1280 kom också flera välkända vingårdar att tillhöra egendomen och under seklernas gång skulle alltmer land läggas. Som markägare skulle egendomen få en enorm makt och under de kommande seklerna blev den stora domänen allt rikare, medan bönderna som fick arrendera marken och betalande tionde och fick slita för brödfödan. Vingårdarna brukades av hundratals arrendatorer fram till 1938 då prins Ernst Rüdiger Starhemberg sålde marken till dem. Eftersom de alla var små jordbrukare och inte hade något eget vineri beslöt de att bilda ett kooperativ – Winzergenossenschaft Wachau. Ur detta föddes det som 1990 skulle komma att kallas Freie Weingärtner Wachau – de fria vinodlarna i Wachau. Med en ambitiös och skicklig ledning som fokuserar på minsta detalj i vinodling och vinframställning, därtill toppvingårdar som Kellerberg, Singerriedel och just Achleiten är det här ett av världens allra bästa vinkooperativ.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

La Clape är en av de allra bästa och mest hyllade av de 23 appellationer som finns i den sammanlagt 240 000 hektar stora vinregionen Occitanie (före detta Languedoc-Roussillon). Statusen som egen appellation kom först 2015, dessförinnan fick vinfirmorna nöja sig med att använda de mycket större och mer övergripande appellationerna Coteaux du Languedoc eller till och med bara Languedoc som ursprung på sina viner härifrån. Idag omfattar La Clape fyra byar samt utkanten av storstaden Narbonne och den sammanlagt 768 hektar stora vingårdsarealen ligger ungefär tio till 15 kilometer från Medelhavskusten. Klimatet är såklart soligt och varmt och en utomordentlig växtplats för de typiska sydfranska druvsorterna, som har sina fötter i jordar dominerade av sandsten, vittrad sandsten, kalksten och mineralrik lera.
Omkring 80 procent av vinet här är rött och enligt regelverket ska det till minst 70 procent utgöras av Grenache (den sorten ska ingå till minst 20 procent), Syrah och Mourvèdre och det kan röra sig om en eller två av sorterna eller alla. Dessutom används sorterna Carignan och Cinsault. En liten mängd vitt vin görs också med druvsorterna Bourboulenc, Grenache Blanc, Clairette, Rolle (Vermentino), Picpoul, Roussanne och Viognier – men mest typiskt för La Clape är det röda vinet.

Det är därför Veckans Vin är ett rött vin härifrån och det är verkligen ett vin som presterar från sin allra finaste sida. Medelhavets solvärme finns här med sin djupa och generösa fruktmognad som ger sig uttryck i björnbär och mörka plommon, nästan med en liten känsla av bakad frukt utan att elegansen har gått förlorad. Och Medelhavsvegetationens kryddiga nyanser av salvia, blommande timjan och torkad rosmarin finns också här. Det är i allra högsta grad både ursprungs- och druvtypiskt, för att inte säga absolut underbart gott. Smaken är medelfyllig, också den solmogen och insmickrande fruktig med en måttlig syra (helt förväntat av området) och en sammetslen tanninstruktur.

I cuvéen hittar man de typiska druvsorterna Syrah, Grenache och Mourvèdre som har vuxit i jordar dominerade av sandblandad kalksten med ett visst innehåll av lera. För framför allt Syrah och Mourvèdre sträckte skalkontakten under vinifieringen ut sig över närmare 40 dagar och man tillämpade nerpressning av skalkrosset två gånger om dagen som extraktionsmetod. Därefter drogs vinerna över till ekfat för malolaktisk jäsning och lagring. För både Grenache och Mourvèdre har den cirka tolv månader långa lagringen skett i äldre större ekfat, medan Syrah har uppfostrats i 300 liter stora ekfat som till ungefär 20 procent var nya.
Det är ett vin man njuter av direkt, helst serverat i glas med större kupa (det spelar ingen större roll om den är av bordeauxmodell eller om det är en större och rundare bourgognekupa), direkt ur flaskan eller efter en kort stunds luftning. Slå hellre upp vinet kring 18 grader än varmare, då vinner det lite extra fräschör.
Maten bör vara medelkraftig och rent spontant lockas man av stekt eller grillat nötkött eller vilt och finns det inslag av sydfranska örter som timjan, rosmarin, lagerblad och salvia och gärna också lite vitpeppar, blir också näsan nöjd i doftmötet. Blir det kvar något av vinet till de medelkraftiga ostarna (vitmögelostar, getostar eller hårdostar, men inte blåmögelostar) blir det också en lyckad njutning.

Bakom Domaine de Boède hittar vi toppfirman Château de la Negly som ligger alldeles intill och som har skött den 25 hektar stora egendomens vingårdar sedan början av 2000-talet. Det är också Château de la Negly som vinifierar druvorna och därför står som avsändare – och det är minsann ingen dålig garanti för kvalitet. Vill du läsa mer om Château de la Negly och deras mer exklusiva och absolut fantastiska viner, hittar du mer om den här på Vinlegender. Skriv in ”Negly” i sökrutan som kommer du rätt. Skynda sedan att köpa några flaskor av det här vinet, det är stort köpvärde i det!

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det är alltid så roligt att slänga fördomar åt sidan, att se på saker med neutrala och nyfikna ögon – och i vinvärlden göra detsamma med vidöppna, nyfikna och neutrala sinnen. På det sättet närmade jag mig återigen champagneproducenten Palmer & Co för ett år sedan (ungefär) efter att för länge sedan ha bestämt mig för att de inte var så bra att de förtjänade min fulla uppmärksamhet. Med betoning på … ”för länge sedan”.
Så gick åren utan att jag återknöt bekantskapen. Känner du igen dig i det beteendet? Så är vi nog de flesta av oss. Men så bestämde jag mig för att arrangera en middag för medlemmar här på Vinlegender på vår hemmarestaurang (där vi hela tiden arrangerar fantastiska vinmiddagar) och temat skulle vara champagner från Palmer & Co, genomgående. Den middagen golvade mig – jag var i alla avseenden oväntat imponerade över det sensationella kvalitetslyft jag upplevde att firman hade gjort. Sedan dess är jag en hängiven fantast.
Palmer & Co grundades som ett kooperativ av sju vinodlare år 1947. Tiden var den rätta, i det efter andra världskriget sargade Europa var det svårt att livnära sig på vinodling och att dessutom behöva ge sig på att sälja sina viner var en närmast omöjlig uppgift. Det var här som kooperativen kom att spela en avgörande roll i att vinodlingen inte bara överlevde utan också utvecklades. Det ursprungliga namnet på kooperativet var lite mer storslaget, Producteurs des Grand Crus de Champagne, vilket ändå var rätt passande med tanke på att deras vingårdar till stor del lågt just i byar klassificerade som grand cru och deras säte vara i Avize, en av de allra bästa byarna för Chardonnay i Champagne. Med tiden växte kooperativet med flera vinodlare och betydligt större areal och 1967 ändrades namnet till Producteurs de Grands Terroirs de la Champagne. Man är dock känd som Palmer & Co efter varumärket på deras champagner. Idag har kooperativet omkring 320 medlemmar som tillsammans äger över 400 hektar vingårdar, fortfarande till stor del i byar som klassificeras som grand cru.
Satsningen har genom åren varit enorm med köp av tre intilliggande egendomar så att man idag har stora källargallerier under jord. Dessutom har man gjort stora kvalitetslyftande tekniska investeringar och utveckling av vingårdsarbetet.
Denna årgångslösa instegscuvée är inte bara väldigt välgjord och god, den är också vänligt prissatt så att man blir glad. Vinet gjordes med en liten övervikt av den eleganta Chardonnay, 57 procent, med en balans av 22 procent Pinot Noir och 21 procent Meunier. Basårgången i cuvéen är 2017, men 40 procent av innehållet utgörs av äldre reserveviner som ger djup och fin nyansrikedom till både doft och smak. Alla komponenter i vinet är jästa i ståltank och efter blandning och den andra jäsningen i flaska och 50 månaders lagring på jästfällningen, dégorgerades champagnen i början av juli 2022. Då tillsatte man 6.5 gram socker per liter, en fullt normal men inte särskilt hög dosage för smakbalansens skull.

Och visst håller kvaliteten hög nivå, högre nivå än förväntat av prislappen och så hög nivå att man vill köpa mer. Den tidigare upplevelsen (för länge sedan) av en slags jolmighet är ett dåligt minne blott, istället är det en renhet, elegans och friskhet som möter upp i doft pch smak. På så sätt är det här en utmärkt aperitif, såsom champagne oftast serveras, med en aptitretande fräschör. Slå gärna upp champagnen vid svala tio grader snarare än kylskåpskall för att lyfta fram aromerna och av samma anledning premieras ett champagneglas med viss kupa snarare än de klassiskt smala flöjtglasen.
Är ni många i sällskapet kan man välja samma champagne i större format, magnum för 903 kronor och dubbelmagnum för 2 807 kronor – eller varför inte en sexlitersflaska för 6 515 kronor. Och vill man ta sig till lite högre höjder hos Palmer & Co kan man ta steget vidare och köpa en underbara NV Brut Rosé (nr 82260 för 531 kr) eller den minst sagt makalösa NV Blanc de Noirs (nr 75799 för 571 kr).

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Det är en väsensskillnad mellan det som gemene man tror om Zinfandel och det som druvsorten är kapabel att producera och som kännare av vin verkligen vet. I mer publika viner är det fruktsötma, mjukhet och alkoholvärme som gäller och det är oftast det som har fått stå referens till druvsortens personlighet. Vi lägger det åt sidan och tittar istället på vad Zinfandel kan göra på allra högsta nivå.
Först och främst är det viktigt med en ambitiös producent och till dem kan Ridge Vineyards verkligen räknas. Det är till och med så att firman har varit en av de allra mest drivande för kvalitetsviner med Zinfandel under de faktiskt 60 år som de har gjort förstklassiga och lagringsdugliga zinfandelviner i Sonoma County. Dessutom är det alltid en fördel att vinet kommer från gamla stockar i vingårdar med utmärkt läge. Och Pagani Ranch i Sonoma County är precis en sådan magnifik och historisk vingård.

Vingården ligger utefter Highway 12 (Sonoma Highway) som löper genom Sonoma Valley och mitt på dagen är det många som stannar till här för att köpa lunch från den mexikanska food truck som oftast står parkerad här under vardagarna. Och även de som inte är hungriga stannar ofta till här för att ta bilder på de vackra gamla knotiga stockarna som har en fantastiskt historia att berätta.
Ursprungligen planterades vingården de sista åren på 1880-talet och början av 1890-talet och då som en field blend med en dominans av Zinfandel med stort inslag av Petite Sirah samt Mataro (Mourvèdre), Alicante Bouschet och lite mindre av Carignane, Grand Noir, Peloursin och Criolla Chica samt den gröna sorten Muscadelle som planterades på 1910-talet.
När Felice Pagani köpte egendomen i slutet 1880-talet var det här primärt en stor mjölk- och boskapsfarm, men det fanns redan då en liten vingård. Under början av 1890-talet planterade han ytterligare vin och fortsatte med det fram till 1914 till en areal om 12.15 hektar. Det är också den storlek som vingården har idag. När Felice gick bort 1924 tog sonen Louis över och han fortsatte att sköta om vingården utan bevattning och helt utan bekämpningsmedel. Fortfarande idag ägs vingården av familjen Pagani som driver den i fjärde generation.
Vingården har två olika typer av jordar. Den delen som ligger närmast Sonoma Mountain, som ligger mitt i dalgången, har en askgrå jord som ger viner med lite mer stram struktur. Närmare vägen är jorden djupare och rikare och har också inslag av järnoxid och härifrån får vinet en större kropp och mer parfymerad fruktighet.

Ridge Vineyard har arbetat med den här vingården länge och gjorde sitt första vingårdsspecifika vin härifrån 1991. Till årets vin skördades druvorna i mitten av oktober, sorterades och avstjälkades sedan fullt med en försiktig krossning av druvorna. Jäsningen skedde liksom alltid här hos Ridge Vineyard med druvornas naturliga jäst och därefter drogs vinet över till 225 liter stora amerikanska ekfat (man har alltid premierat amerikanska ekfat, även om man gör experiment i liten skala med andra fat) som till bara liten del var nya. Mer än hälften av faten är över tre år gamla och avger knappt någon doft eller smak av ek längre. Lagringen sträckte sig över 14 månader.

I glaset har vi ett härligt djupt, fruktigt och ganska fylligt vin som tydligt visar personligheten hos bra Zinfandel, i årets cuvée cirka 90 procent, med toner av mörka bär, solsötma, en viss nyans av söt tobak, en fin fruktsyra (Zinfandel har oftast en hög syranivå, särskilt om druvorna kommer från gamla stockar) och en kännbar men fint balanserad tanninstruktur. Trots den lite fylligare kroppen finns det också elegans och silkighet här, men vinet är primärt att ses som en följeslagare till lite smakrikare mat. Vinterns värmande och smakrika rätter av långkokt kött, grytor, goda vilträtter i största allmänhet och rätter med mörka skysåser (gärna smaksatta med något sött starkvin för att möta vinets rika frukt) och smörstekt svamp är välkomna. Det gäller också rätter men något inslag av sötma, som exempelvis honung i glaze till fläskkött eller kyckling eller sötman från rotsaker av olika tillagningsmetod.
Vinet är utomordentligt gott att dricka idag, gärna serverat kring 18 grader så att en viss svalka lyfter fram finessen mer och har man lust kan man slå upp vinet i karaff en halvtimma eller så innan servering. Det här är också en fin vintyp att lagra, något som dessvärre inte lyfts fram tillräckligt ofta i samtalen om Zinfandel. Har man provat den här typen av vin med tio års ålder vet man och har man provat den vid 15–20 år eller äldre då är man än mer övertygad om att man borde lägga undan några flaskor i vinkällaren.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Man skulle mycket väl kunna kalla den här stilen på smakrikt och djupt fruktigt vin för vintervärmare, kanske delvis också på grund av att alkoholen har landat på 14.5 procent, men under 2000-talet har Penfolds utvecklat sina viner så att de idag är betydligt mer eleganta än tidigare.

Penfolds har en omfattande produktion av allt från enklaste viner till några av Australiens mest hyllade och dyrbara. Man har också en lång och gedigen historia av att göra flera av dem. Med tanke på att man knappt drack torra bordsviner i Australien i mitten av 1900-talet (starkvin och brandy var det vinmässiga som premierades) är det rätt märkvärdigt att det här vinet gjordes första gången 1959. På den tiden hette vinet Kalimna Bin 28 efter vingården Kalimna i Barossa Valley som firman köpte 1945. Själva vingården är gammal, den planterades redan på 1890-talet och när den ägdes av William Salter mellan 1898 och 1918 var det faktiskt Australiens största enskilda vingård. Idag är vingården 137 hektar stor och planterad till cirka 60 hektar med Shiraz (hälften av den arealen har 50 till drygt 100 år gamla stockar), 30 hektar Cabernet Sauvignon och resten Mourvèdre, Petit Verdot och Sangiovese. Genom åren har Kalimna Vineyard inte bara varit källan till vinet Kalimna Bin 28, utan också varit en viktig vingård för förstklassiga druvor till toppvinerna syrahvinerna Bin 389 och St Henri och cabernetvinet Bin 707 och faktiskt också ikonvinet Grange.
Numera är vinet Bin 28 Shiraz en så kallad multi-regional blend, ett vin gjort med druvor som kommer från flera regioner. Att man gör så i Australien handlar ofta om att skapa en komplexitet i vinerna, en förening av solvärme och svalka, kraft och elegans. Av den anledningen har man sedan länge strukit Kalimna ur vinets namn. Fortfarande idag är Barossa Valley en viktig komponent i vinet och den del som bygger störst rikedom, kraft och solmognad i det mörka och fruktgenerösa vinet. Lite mer finess kommer från druvorna som har odlats i McLaren Vale och Padthaway söder om Adelaide som har ett svalare kustinfluerat klimat. I stil ungefär mitt emellan dessa och Barossa Valley hittar man basvinerna från Clare Valley norr om Adelaide och Wrattonbully som ligger intill Coonawarra.
På typiskt australiskt vis har man en ovanligt kort skalkontakt under vinifieringen, faktiskt bara knappt en vecka (mer typiskt för rött vin är två till tre veckor), men eftersom man tillämpar metoden submerged cap (jäsning med skalkrosset helt nerpressat i den jäsande musten) får man en särskilt stor extraktion. Det förklarar både den täta färgen, den stora intensiteten och den tydliga men ändå rätt fina tanninstrukturen. Därefter har vinet dragits över till 225 liter stora amerikanska ekfat som till bara sju procent var nya och i dessa slutjäst, gått igenom malolaktisk jäsning och sedan lagring under tolv månader.

Det här är inget blygt vin, det är djupt fruktigt med stor intensitet, rik kropp, lätt sötkryddig ekfatskaraktär och en skön alkoholvärme i slutet av smaken, ett vin man gärna serverar till medelkraftiga till smakrikare rätter av kött – grillat, stekt, grytor, långkok – både nu under kalla vintern och till sommarens grillfester. Tack vare den generösa frukten kan maten gärna bjuda på någon slags sötma och fet textur, exempelvis en klassisk gräddsås och gelé eller en glaze på ett kött som bakas långsamt i ugnen. Allra klokast är att ge vinet en halvtimma eller till och med en timma i karaff innan servering, om man har tid och lust, eftersom det ger vinet tid att utvecklas och bli något mer förfinat. En temperatur kring 18 grader är att föredra för att lyfta fram än mer av den fräschör som faktiskt finns bakom den härliga frukten.
Och har man tålamod och utrymme kan man gärna lagra vinet i fem till åtta år från idag, eller varför inte sikta på att dricka de nu och fram till 2050 … som den smått legendariska chefsvinmakaren Peter Gago själv säger är ett det perfekta drickfönstret.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Det finns ett par saker med det här vinet som gör det särskilt intressant. För det första priset, som är fantastiskt vänligt i förhållande till vinets kvalitet – man får ofta väldigt mycket vin för pengarna om man köper ett vin från södra Rhônedalen och än mer om man satsar på instegsnivån Côtes du Rhône. Vinerna från appellationerna, de byar som så etikettera sina viner med byns namn, brukar kosta en bit och till och med en bra bit över den nivån. Här däremot får man ett sådant appellationsvin för priset av ett instegsvin. Tack för det.
För det andra är det ett vin som med önskvärd tydlighet visar att det finns väldigt fina och välgjorda viner från den ”svåra” årgången 2021, ett år som sällsynt nog drabbades av frost ett par dagar den andra veckan i april. De resulterade i en försenad och inte fullt ut lyckad blomning med en reducerad skördevolym för framför allt Grenache och Syrah. Resten av säsongen var däremot fin, förvisso svalare och torrare än vanligt, men likväl fin.
I flaskan hittar vi ett vin som är lite lättare än förväntat, men det är typiskt för 2021, men det som finns där är som väntat fint rödfruktigt och lätt örtkryddigt (typiskt Grenache, som i den här årgången utgör 70 procent i cuvéen) och till en viss del mörkfruktigt och pepprigt (Syrah och Mourvèdre, som står för 15 procent vardera). Eftersom vinmakningen alltid är försiktig, cementtankar för Grenache och äldre ekfat för de två andra sorterna, är det just druva och en slags jordighet som dominerar i doften och den medelfylliga smaken. Lika typiskt som lättheten är för årgången, är den finlemmade tanninstrukturen och den fina om än inte höga syran. Det är inget vin att lagra, för det krävs en lite större och mer strukturerad årgång, däremot ett vin att njuta av direkt du har köpt en flaska eller flera och till och med utan dekantering (även om frukten växer lite med luften i glaset) eller annat komplicerande serveringshantverk. Och det känns underbart befriande.

Vacqueyras är en av de bästa och idag mer omtalade appellationerna i södra Rhône. Den ligger öster om flacklandet där Châteauneuf-du-Pape ligger, mellan Beaumes de Venise i söder och Gigondas i norr och med bergsryggen Dentelles de Montmirail i öster. Här har man odlat vin i drygt 600 år och ryktet har länge varit gott. Först 1990 fick man status som cru, egen appellation, och sedan dess namnet Vacqueyras blivit alltmer välkänt. Idag odlas vin på 1 474 hektar och Grenache är den dominerande druvsorten med Syrah och Mourvèdre som andrahandsdruvor. Det röda vinet står för 94 procent av volymen, men man gör faktiskt lite vitt vin med Grenache Blanc, Bourboulenc och Clairette som de viktigaste sorterna. Bara en procent av vinet är rosa och det ligger i stil med andra roséviner från södra Rhône, alltså lite djupare i färg och karaktär än de blekare rosévinerna från Provence.
Efter att ha odlat vin i ett decennium började Jean Barnier buteljera vinerna själv 1992 och därmed med föddes vinproducenten Domaine Fontaine du Clos. Av den cirka 100 hektar stora vingårdsarealen ligger 14 hektar i Vacqueyras. Numera drivs egendomen i andra generation av Jean-François och hans hustru Céline.

Det är ett druv- och ursprungstypiskt vin i lättsam och lättdrucken stil som fungerar lika bra på egen hand som till mat. Och maten kan vara av lite lättare slag, från grillad fisk med provencalska grönsaker och örtkryddor till lamm- och fläskrätter med motsvarande smakbalans. Något tillbehör av fet karaktär för att runda av tanninerna i vinet behövs inte, men det kan såklart ändå vara gott med ett kryddsmör, en fet potatisgratäng eller gräddig svampsås. Servera vinet vid cirk 18–20 grader.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Efter att ha skruvat av kapsylen och skänkt upp vinet vid svalkande 16–17 grader, vilket känns som en helt perfekt temperatur, möts man av en ungdomligt djup och tät färg som rent spontant inte leder till en gissning på den lite lättare vinstil som troligtvis många vindrickare förknippar med Montepulciano d’Abruzzo. Doften är medelstor och mörkt körsbärsfruktig med en viss känsla av solmognad och sötma, men också med en stor fräschör och en absolut renhet – här är det fruktighet som gäller, inte ekfat eller annan vinmakarkosmetika. Fräschören späds på i den som mest medelfylliga smaken som bjuder på en härlig känsla av mörka sötsura körsbär. Den är ungdomligt spänstigt och möjligen en aning kärv, men tanninerna är ändå finlemmade och vinet som sådan trevligt lättdrucket. Det är gott – och det inbjuder till en god måltid där en viss syrlighet finns från vinsåser, balsamicovinäger eller annan fin syra, detta för att balansera vinets friskhet. Maten kan gärna också ha något inslag av sälta och en viss fet textur för att ytterligare bygga samman vinet med maten.

Man behöver egentligen bara gå två decennier tillbaka i tiden för att upptäcka att vinet Montepulciano d’Abruzzo i stort sett bara var ett enkelt och vardagligt vin. Någon vidare status hade det inte – ungefär som chiantivinerna om vi går tillbaka ytterligare ett par decennier i tiden. Skillnaden är dock att området Chianti och druvsorten Sangiovese har en betydligt längre och mer framstående historia – men att båda gick vilse i volymproduktion efter de två världskrigen. För Abruzzo var det annorlunda, området hade inget högre anseende internationellt sett, detta trots att vintypen Montepulciano d’Abruzzo faktiskt fick status som DOC redan 1968.
Ganska mycket har hänt i området sedan dess, inte minst nu på 2000-talet när ett par firmor har börjat arbeta mer ambitiöst i vingårdarna, med bättre plantering och högre kvalitet på kloner och framför mer detaljorienterat avseende uppbindning, beskärning, begränsning av skördeuttag och sortering av druvor. Idag täcker vinodlingen inom appellationen nästan 10 000 hektar och Montepulciano är den viktigaste druvsorten. För det vanliga vinet Montepulciano d’Abruzzo krävs minst 85 procent av druvsorten och resterande andel rör sig oftast om Sangiovese. Ett par underområden inom appellationen har striktare krav, exempelvis Montepulciano d’Abruzzo Casauria som kräver 100 procent Montepulciano och Alto Tirno och Terre dei Peligni som kräver minst 95 procent Montepulciano. Dessutom finns det stilar som har särskilda specifikation, som Riserva där lagringen måste sträcka sig över två år varav minst nio månader i ekfat (vanlig Montepulciano d’Abruzzo kräver bara fem månaders lagring totalt) och den djupt körsbärsröda ”rosévinsstilen” Cerasuolo d’Abruzzo som fick status som egen appellation (DOC) år 2010.

Druvsorten Montepulciano är högst intressant. Till att börja med har den inget alls att göra med byn Montepulciano i provinsen Siena i Toscana. Sorten odlas idag på omkring 30 000 hektar i Italien och ett par hundra hektar utanför landet och allra mest i regionerna Abruzzo och Marche (där mest känd som del i vintypen Rosso Conero). Allra bäst kvalitet ger sorten på lite höjd i Abruzzo i det underområde som heter Colline Teramane.
Montepulciano kan vara och är idag oftast en högklassig druvsort som ur odlarens perspektiv är förhållandevis lättodlad tack vare dess höga sjukdomsresistens. Att den kan ge stora skördar sågs tidigare som positivt men ledde till att många odlare tog ut just stora skördar som därmed gav lite tunnare viner som knappast förespråkade komplexitet eller lagring. Det är en sent mognande druvsort, men i det nya varmare klimatet sker skörden innan faran att eventuella höstregn ska falla.

Francesco Cirelli är mannen bakom firman som heter Cirelli La Collina Biologica, ett namn som såklart innebär att odlingen sköts helt enligt ekologiska metoder. Produktionen omfattar både vita, röda och roséviner som alla kommer från vingårdar i hans hemtrakter i Abruzzo. Just det här vinet görs uteslutande med Montepulciano från en biodynamiskt skött vingård med kalkstens- och lerjord. Skörden skedde i slutet av september och början av oktober, för hand och med efterföljande sortering. Druvorna har avstjälkats helt, det är praxis för den här druvsorten, och musten har sedan jästs med sin naturliga jäst i ståltankar med försiktig nerpressning av skalkrosset som extraktionsmetod. Eftersom det är ett vin som bygger på sin förtjusande fruktighet och charm och är tänkt att drickas ungt har lagringen skett i ståltankar (för att bevara maximal fräschör) och under bara fyra månader.
Det är som sagt inget vin att lagra, njut av det nu och under kommande ett till två år just för att det är så charmerande fruktigt.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det är alltid rätt att välja röda viner från Languedoc och deras mer distinkta underappellationer – dels för att vinerna som sådana ofta bjuder på precis den solvärme, fruktmognad, kryddighet och druvpersonlighet vi behöver i kalla vintern (och resten av året också för den delen), dels för att kvalitet och karaktär precis lika ofta överträffar priserna.
Den här veckan blev det svårt att välja ett vin, det fick helt enkelt bli två. Syskonviner om man så vill, närbesläktade och kanske till synes svåra att skilja åt men med egna detaljer som är unika och gör båda vinerna egna, precis som hos Dupont (rak mustasch) och Dupond (lätt utböjd mustasch) om man vill göra en jämförelse (Tintin fyllde föresten 95 år häromdagen).
Och hur väljer man mellan denna veckas två viner – man vill ju egentligen ha båda. Det som fick bli huvudvin är det lite mörkare och doftrikare 2020 Combarels A la Lumiere, en cuvée byggd med cirka 50 procent Syrah, 30 procent Grenache och 20 procent Carignan från gamla knotiga friväxande stockar. Druvorna har avstjälkats fullt och sedan vinifierats med den naturliga jästen i ståltankar, de tre sorterna var för sig eftersom de inte mognar och skördas samtidigt, därefter har vinerna blandats och dragits över till cementtankar för lagring i ett år. Att man väljer mer neutrala framställningskärl än ekfat beror enligt vinmakarna på att vinerna ändå har så mycket karaktär och djup tack vare druvsorterna och de gamla stockarna. I sitt färdiga skick har vinet en alkoholhalt på 13.5 procent, vilket numera får ses som en förhållandevis måttlig styrka här i närheten av den soldränkta Medelhavskusten. Här finns syrahdruvans lite lakritskryddiga och mörkt bärfruktiga toner och en fin elegans och exemplarisk renhet. Elegansen går igen i smaken som är medelfyllig men ändå lättsam med lena tanniner och mjuk syra – och totalt sett vansinnigt lättdrucket.
Syskonet då? Redan det till utseendet lite ljusare och rödare vinet 2020 Combarels de l’Ombre är gjort på precis samma sätt och från samma vingårdar, men i en annan komposition där Grenache står för 50 procent, Carignan för 30 procent och Syrah för 20. Den för Grenache så typiska rödfruktigheten, fruktsötman, lilla kryddigheten och försiktiga värmen (alkoholhalten ligger på cirka 14 procent här, typiskt för Grenache) finns här tillsammans med en ännu mer finlemmad tanninstruktur och på så sätt upplever man vinet som något mer stilfullt.

Bakom de två härliga vinerna hittar vi Maison Cassagne et Vitailles, en firma som fångade mig med full kraft när jag provades deras viner första gången för ett par år sedan. Det är en ung firma som grundades 2015 av vännerna Nicolas Seffusatti och Matthieu Rollin. Allt sedan starten har de haft stora ambitioner och en vision om att producera förstklassiga viner från gamla vinstockar med de klassiska druvsorterna och med stor känsla för sina ursprung i Languedoc. Firman har sitt säte i området kring Montpeyroux norr och väster om Montpellier i departementet Hérault och de allra flesta av firmans viner har ursprunget Terrasses du Larzac, precis som veckans två viner. Det är en sedan 2014 ny appellation som idag har 548 hektar stora vingårdsmarker belägna på omkring 80 till 200 meters höjd.
Inom appellationen Terrasses du Larzac får man enbart göra röda viner som enligt regelverket måste innehålla minst tre druvsorter. Hos Maison Cassagne et Vitailles, som arbetar med flertalet vingårdar i fyra områden runt staden Montpeyroux, är det sorterna Grenache, Syrah, Carignan och Cinsault som används. Vinerna är riktigt fina och priserna generellt sett fyndmässiga. Och 209 kronor vardera för veckans viner är absolut fyndmässiga!

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se, som du också beställer vinerna från online.

Piemonte och Nebbiolo har stått allra högst upp på trendpyramiden i snart 20 år och det börjar nu talas om att trenden börjar falna. Det ligger nog inte särskilt mycket i det – annat än att det som alltid kommer andra vintyper som får trendstatus och ljuset på sig. Istället har Piemonte och Nebbiolo etsat sig fast på en självklara listan av viner vi älskar och som har fått samma självklara status som vinerna från distrikten Bourgogne, Bordeaux och Champagne. Skulle vi göra en historisk reflektion över druvsorten Nebbiolo som sådan, kan man lugnt konstatera att alla viner, från enklaste till allra mest exklusiva och dyrbara, är fantastiskt mycket bättre och godare idag än förr i tiden.
Om Barolo (2 057 hektar) och Barbaresco (712 hektar) är de två mest berömda ursprungen för röda viner i Piemonte, är druvsorten mer betydelsefull är så. Den odlas nämligen på sammanlagt 5 540 hektar i Italien och av den arealen hittar man 820 hektar i Valtellina i Lombardiet, där den kallas Chiavennasca, samt på ungefär 80 hektar vardera i de mindre piemontesiska appellationerna Ghemme och Gattinara (där kallas den för Spanna). I Piemonte finns det ytterligare två viktiga appellationer för Nebbiolo, den för området kring staden Alba specifika Nebbiolo d’Alba (cirka 500 hektar) och den lite vidare Langhe Nebbiolo. För de två senare ursprungsområdena krävs att vinet uteslutande görs med Nebbiolo.

Just Langhe Nebbiolo är ofta ett utomordentligt bra vin att ha som instegsvin för druvsorten Nebbiolo eftersom druvorna kommer från vingårdslägen utanför Barolo och Barbaresco eller från yngre vinstockar inom dessa appellationer som inte ger viner med den struktur man finner i de större vinerna. Just det här vinet kommer från en vingård som heter Gallina i kommunen Neive (som hör till området för Barbaresco) där Ugo Lequio har kontrakt på en sex hektar stor del av vingården. Vinet är jäst i ståltankar med tio dagars skalkontakt och därefter har vinet dragits över till 900 liter stora franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under sju månader.
I glaset har vi ett härligt och både seriöst och lättillgängligt exempel på Nebbiolo, läckert rödfruktigt och blommigt parfymerat med en knappt medelfyllig kropp med motsvarande fin fruktighet, god fräschör och perfekt anlagd tanninstruktur – den är där, den talar om att den kommer från Nebbiolo, men den är stilig, polerad och kommer att gillas även av den som oftast tycker att Nebbiolo kan vara lite stram.
Ett vin som det här serveras allra lämpligast i en glas med bourgognekupa, det är den bästa formen och storleken på kupa för att lyfta fram den fruktighet, blommighet och charm som Nebbiolo har. En sval serveringstemperatur kring 16–17 grader bidrar också till det. Hade det rört sig om ett vin från Barolo hade tanninstrukturen varit än mer markerad och därför viktig att ta hänsyn till, men i det här vinet är tanninerna så fina att man med lätthet kan njuta av vinet på egen hand. Rent allmänt är det annars ett lättanvänt vin – till fiskrätter som är lämpade för rött vin (exempelvis stekt gös eller annan vit fisk med smörstekt svamp), till svamprisottos och pastarätter med inslag av svamp och kött i någon form, till lättare eller som mest medelkraftiga rätter av fågel och kött tillredda och smaksatta på klassiskt vis snarare än exotiskt kryddigt och sötaktigt och helst utan het kryddsättning.

Produttori Ugo Lequio är en vinproducent med fem decenniers historik i Barbaresco, där man i början av 1980-talet var en av de tidiga med att producera viner med hög kvalitet. Att vinerna från Barolo och Barbaresco idag har ett grundmurat rykte och säljs till höga priser var inget man trodde på förr i tiden här, istället var vinerna gjorda enligt traditionella metoder och sågs snarare som ogina och rustika. Intresset för dem var verkligen inte stort på den här tiden, därför behövdes vinmakare som Ugo som balanserar fint mellan tradition och modernism. Han äger inga egna vingårdar, men har kontrakt på den vingård som bland annat ger det här vinet.

Köps online för trygg hemleverans hos Fine Wine Service, www.finewineservice.se