Området Taurasi fick sin status som appellation (DOC) år 1970 och blev 1993 upphöjd till den högsta nivån DOCG. Någon större vintyp rör det sig inte om, idag odlas vin för Taurasi på bara omkring 405 hektar fördelat över 17 små kommuner och med majoriteten av vingårdarna kring staden Taurasi. Rent geografiskt och geologiskt är appellationen särskilt intressant, inte minst tack vare närheten till vulkanen Vesuvius som hade sitt första utbrott för ungefär 18 000 år sedan. Ett av de mest kända utbrotten var år 79 då lavaströmmarna ödelade den romerska staden Pompeji. Sedan dess har vulkanen haft återkommande utbrott nästan varje århundrade, ibland med bara ett par decennier emellan, och det senaste utbrottet skedde 1944.
Tack vare de magra och näringsfattiga vulkaniska jordarna tvingas rankornas rötter långt ner i jorden på näring och dessutom reduceras skördevolymerna helt naturligt. Och när man talar om rötter här är de flesta vinrankorna planterade på sina egna rötter eftersom den fruktade vinlusen inte kan leva i vulkaniska jordar. Än mer intressant är att det finns vingårdar med långt över hundra år gamla stockar, till och med ett par mindre vingårdar med omkring 200 år gamla stockar.
Den dominerande druvsorten i Taurasi är Aglianico, en druvsort som enligt vissa teorier ska ha kommit till området från Grekland redan på 700- eller 600-talet före Kristus, men det finns inga faktiska stöd för att det verkligen är så. Däremot vet man att druvsorten Aglianiche odlade här i Kampanien år 1520, så det ses idag som det äldsta tecknet på druvsorten. Dessutom har man gjort DNA-analyser av Aglianico och sett att det inte finns några likheter mellan Aglianico och några idag kända grekiska druvsorter. Däremot finns det tecken på ett släktskap med ett par druvsorter i Basilicata och Apulien i södra Italien.
Det här är en tidigt knoppande och sent mognande druvsort, vilket här i soliga och varma södra Italien aldrig är något problem. Tack vare ett tanninrikt skal brukar vinerna ge en tydlig strävhet och det gör att man kan lagra vinerna i flera decennier, kanske rent av bör lagra de bästa vinerna ett par år för en mer polerad och elegant smak.

Vinet Taurasi från familjefirman Villa Matilde görs uteslutande med druvsorten Aglianico från vingårdar på de högt belägna sluttningarna nära Pietradeifusi. Tack vare att jordarna snarare än av vara alltför magra och vulkaniska istället domineras av lera och märgel, får druvorna ett lite mer lätthanterligt skal med något mindre tanninhalt och därmed kan man göra ett vin med finare tanninstruktur än i druvtypens större vinnummer. Efter ett par dagars kallmaceration och förhållandevis sval jäsning (25–26 grader) med försiktig skalextraktion, har vinet lagrats i lika delar 225 liter stora franska ekfat och större slavonska botti under ett år, därefter flera år i buteljerat skick innan lansering.
Doften är riktigt fin, druvtypisk i sin kraft och den bjuder på en solvarm körsbärsfruktighet med en fin rödbärig nyans och en viss medelhavskryddig komplexitet. Ekfaten är ypperligt fint integrerade, men nog noterar man en svag vaniljton. Smaken är generös i sin körsbärsfrukt men medelfyllig sett till kraften. Här möts man av druvsortens klassiska och tydliga tanniner, men de känns fint mogna och mer gästvänliga jämfört med hur de kan vara i större eller mer rustika viner. Trots att man kan beskriva tanninerna som fina, är det myckna och man behöver därför lufta vinet en kort stund innan servering för att lite grand polera av dem. Dessutom är det klokt att servera vinet till en maträtt (åtminstone medelkraftig i intensitet) som har ett inslag av fet och krämig textur för att på bästa sätt fånga upp och runda av tanninerna. Undvik mat med söta eller beska smaker samt mat med kryddhetta, eftersom dessa egenskaper kan göra att tanninstrukturen lyfts fram lite väl mycket.
Det här är ett utmärkt exempel på druvsorten och vintypen och ett vin som mycket väl kan drickas redan nu – men då till mat. Vill man lagras vinet ytterligare har det tio års framtidspotential, och ger man vinet bara ett par års ytterligare flaskmognad kommer den lilla bitterheten i slutet av smaken av rundas av. Med allt detta sagt, det är ett sju år gammalt vin som har nått en riktigt fin drickmognad.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Det är hög tid att fundera på vilken champagne som ska njutas av till julhelgen eller på nyårsafton. Ett givet tips för en härlig champagneupplevelse är MV Brut Réserve från Charles Heidsieck (nr 77522 för 539 kr eller varför inte nr 77211 för 1 549 kr i magnum, förvisso ett ganska högt pris för en magnumversion men ändå ett så mycket trevligare och festligare format). Det här är en riktigt bra och seriös årgångslös champagne som bjuder på ovanligt stort djup och komplexitet tack vare att omkring hälften av vinet utgörs av mer mogna reserveviner och att upp emot tio procent av basvinerna är vinifierade i äldre bourgognefat.

Vill man slå på något större väljer man firmans mer eleganta och nyanserade blanc de blancs, gjord uteslutande med Chardonnay som till ungefär hälften kommer från de två toppbyarna Oger och Vertus i Côte de Blancs. Totalt sett har druvor från tio byar använts. Vinet är något av en signatur för Charles Heidsieck, som när de 1949 gjorde vinet första gången blev en av de första firmorna i Champagne att producera en blanc de blancs. Efter en tids uppehåll återupptog man produktionen av det här vinet 2018. I just det här vinet kommer dessutom cirka 75 procent av druvorna från årgång 2018, resten är reserveviner. Ytterligare en detalj som vittnar om det ambitiösa hos Charles Heidsieck är att vinet har mognad fyra år på jästfällningen innan dégorgering. Inför slutkorkningen tillsattes en dosage på idag ganska normala åtta gram per liter.

Champagnestilen blanc de blancs är alltid den mest eleganta och mineraliska, därför en riktig fin aperitif. Visst är även det här en elegant och mineraliskt stram champagne med en härlig uppfriskande syra och torr men nyanserat fruktig smak och därför kan man såklart servera den just som aperitif. Men med tanke på djupet och komplexiteten är det en champagne som väldigt gärna kan få ledsaga fina fisk- och skaldjursrätter i menyn, exempelvis ugnsbakad torsk eller piggvar (eller motsvarande fisktyper) serverade med klassisk vitvinssås, champagnesås eller smörsås med syrafrisk smaksättning, eller nykokt hummer eller lätthalstrade havskräftor eller pilgrimsmusslor med motsvarande såser. Och skulle det vara något kvar av champagnen efter varmrätten, är det en underbar champagne att njuta av till ostar som lagrade hårdostar (till exempel Comté eller Gruyère) eller vitmögelostar (Brie, Camembert eller Chaource), men stå helst över de söta tillbehören till osten – champagne är ett alldeles för torrt vin för sådant.

Njut av champagnen vid cirka tio grader, helst inte kallare än så eftersom en hel del av de finaste nyanserna då kan gömmas i kylan, och hellre i ett glas med större kupa än i ett mer typiskt champagneglas. På så sätt maximerar du totalupplevelsen av champagnen.

Champagnehuset Charles Heidsieck grundades 1851 i Reims av den blott 29-årige Charles Heidsieck. Han hade stora visioner och var så ambitiös att han tio år senare reste till Amerika för att marknadsföra sin champagne. Affärerna fick minst sagt bra och produktionen växte stadigt. Familjen Heidsieck nådde på sin tid en produktion på omkring 4.5 miljoner flaskor om året, men sålde sedan firman 1955. Under en tid ägdes Charles Heidsieck av Joseph Henriot, men 1985 såldes firman återigen, nu till det stora spritföretaget Rémy Cointreau. Trots sin storlek och sina finansiella muskler skulle de märkligt nog misslyckas och förklaringen var nog att Rémy Cointreau också ägde Krug, en firma med topprykte som fick stå i främsta rummet för deras kvalitetssatsning, och Piper-Heidsieck, ett stort märke av enklare kvalitet som fick bli deras volymchampagne. Av den anledningen sålde de 2011 champagnemärket Charles Heidsieck till en mindre fransk grupp med exklusiva produkter och sedan dess har gjort Charles Heidsieck gjort ett fantastisk lyft. Vid tiden för ägarbytet gjorde man cirka 250 000 flaskor champagne årligen, numera omkring en miljon flaskor, men alltjämt är man ett av de minsta av alla champagnehus som både äger mark och köper till druvor från kontrakterade odlare. Just Charles Heidsieck köper omkring 85 procent av druvbehovet.

Det här kommer att bli min nyårschampagne – kommer det också att bli din?

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Det kan inte ha undgått någon att druvsorten Nebbiolo och appellationerna Barbaresco och Barolo har stått högst upp på innelistan i många år. Intresset är större än någonsin och kvaliteten på vinerna har aldrig varit högre och jämnare än nu, mycket tack vare 2000-talets alltmer utvecklade, förfinade och detaljerade arbete inom vinodling och vinframställning. Å ena sidan rör det sig om att tanninstrukturen har polerats genom vingårdsarbetet och faktiskt också det varmare klimatet (som oftare leder till större fenolisk mognad), å den andra om att vinmakarna har utvecklat metoderna med extraktionen ur skalen under alkoholjäsningen.

Det här vinet är definitivt ett sådant, modernt till sin härligt druvtypiska blommiga och nyanserade doft och den tydliga men ändå fint polerade tanninstrukturen, men klassiskt när det kommer till stilen som sådan. Smaken är elegant, medelfyllig som mest, nyanserat rödbärig med stor fräschör och en oväntat len men ändå seriös känsla av tanninerna.
Druvorna till det här vinet kommer från den lite svalare södra delen av Barbaresco, bland annat från yngre stockar i vingårdarna Ronchi och Ovello. Alkoholjäsningen har skett i tankar med cirka tre veckors skalkontakt och därefter drogs vinet över till botti av österrikisk och tysk ek för malolaktisk jäsning och lagring under drygt 20 månader. Ett normalår gör man ungefär 9 000 flaskor av vinet, en förhållandevis liten produktion.
Som vanligt med vinerna från Barbaresco finns det en god utvecklingspotential med lagring i minst tio år och oftast långt längre än så. Samtidigt är dagens viner oftast riktigt goda och drickvänliga redan som unga – och det stämmer väl överens med det här vinet. Allra helst bör vinet serveras något svalt, gärna som mest 18 grader, för att lyfta fram maximalt med finess och parfym. Ett glas med rundad bourgognekupa är det optimala och man kan gärna slå upp vinet i karaff åtminstone 30 minuter för servering.
Maten kan vara medelkraftig som mest och med tanke på nebbiolodruvans tydliga tanninstruktur får det gärna finnas en fet textur i rätten. Klassiskt är såklart risottos av olika slag, men det går lika bra med exempelvis fiskrätter (bara vit fisk!) med smörstekt svamp och lite brynt smör med citronsaft eller balsamicovinäger för att lyfta syran i rätten, eller motsvarande rätter med kyckling eller kalvkött. Och otaliga andra eleganta rätter med kött, svamp och tryffel.

Firman bakom vinet heter Albino Rocca, grundad på 1940-talet av Giacomo Rocca som gjorde som så många andra gjorde på den tiden – en liten mängd generiskt vin med druvor som blandades från familjens små vingårdslotter. Hans son Albino fick med tiden lära sig hantverket i vingårdarna och skulle successivt utveckla kvaliteten, men alltjämt höll man kvar vid traditionen att lagra vinerna lång tid i äldre botti, stora ekliggare. Idén var att låta vinet tala för sig, inte att vinmakaren ska tillföra vinet karaktärer av ekfat och med det förändra komplexiteten.
Först på 1980-talet började man vinifiera druvorna från de olika vingårdarna separat och det blev början till den förstklassiga firma som Albino Rocca är idag. Utöver ett par verkligt fina och eleganta vingårdsspecifika viner från Barbaresco och det här villagevinet Barbaresco, gör man lite mer lättsamma men ändå seriösa viner med Dolcetto och Barbera samt en cuvée med Nebbiolo, Barbera och Cabernet Franc. Därtill hittar man ett vin med Chardonnay och fatjäst vitt vin med druvsorten Cortese.

I förhållande till grannappellationen Barolo, som har omkring 1 780 hektar stora vinodlingar, är Barbaresco litet och mer övergripbart. I Barbaresco är vingårdsarealen idag bara 728 hektar stor och vingårdarna ligger till knappt hälften på det böljande landskapet runt omkring den ungefär 660 invånare lilla byn Barbaresco. Resten ligger i Neive öster om staden och Treviso söderöver. Merparten av vingårdarna ligger på sydligt exponerade sluttningar på cirka 250 till 400 meters höjd. Man brukar säga att vinerna från Barbaresco är de mer eleganta medan de från Barolo har lite större djup och kraft, men det är en påstående som lika mycket handlar om årgångens egenskaper och om producenten som sådan. Att vinerna från Albino Rocca kan beskrivas som mer eleganta än kraftiga beror till stor del på husstilen – det här är en riktigt bra producent som gör klassiskt eleganta viner.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Här kan man verkligen tala om ett vin som överlevererar karaktär, doft, smak och kvalitet för sin försiktiga prislapp. Så är det ofta med den här typen av viner från Portugal. Ett fynd med andra ord!
Det är ett riktigt karaktärsfullt vin, djupt och solmoget mörkt bärfruktig med toner av björnbär, blåbär och mörkblå plommon och det finns också en liten vaniljsöt ekfatskaraktär som också känns lite lyxig för prisnivån. Smaken är medelfyllig, också den lite mer koncentrerad än man väntar sig, men det är snarare än fruktsötma en intensitet och en koncentration som på ett bra sätt matchar vinets ursprungs- och druvsortstypiska tanninstruktur på ett bra sätt. Visst finns det gott om tanniner, men de är finlemmade och snyggt integrerade i fruktkroppen och en fin fruktsyra lyfter den långa och fina eftersmaken på ett inbjudande sätt. Det är ett ljuvligt gott vin att dricka nu – eller lagra i fem sex år för den delen – gärna vid cirka 18 grader för att lyfta fräschör och helst i glas med stor kupa för luftningens skull.
Maten kan vara medelkraftig eller åt det smakrikare hållet till, gärna kött av olika slag som den mörka årstidens långkok och köttgrytor med mustiga smaker, gärna med inslag av svamp för smakrikedom och rotsaker för att matcha vinets rika frukt. Man behöver inte oroa sig för vinets tanniner, men det är alltid positivt med ett tillbehör med fet eller krämig textur för att ytterligare fånga upp tanninstrukturen.

Skörden till det här vinet skedde för hand och druvorna fördes till vineriet i små boxar för att inte skadas. Efter sortering avstjälkades alla druvklasar, men man behöll druvorna så hela som möjligt. Jäsningen skedde sedan med den naturliga jästen i så kallade lagares, små grunda kar av granit, och för finast möjliga extraktion ur skalen trampades skalkrosset till största del ner i den jäsande musten – men man tillämpade också överpumpning. Efter malolaktisk jäsning i en kombination av ståltankar och ekfat, drogs vinet över till äldre 225 liter stora franska ekfat för omkring 14 månaders lagring. Den slutliga blandningen av olika vingårdslotter och fat skedde mot slutet av lagringen. Det färdiga vinet har en alkoholhalt på 14.0 procent och en syra på friska 5.9 gram per liter.

Årgång 2020 inleddes med en nederbördsrik vinter som mättade de magra jordarna med vatten. Tack vare en solig och varm februari kom knoppningen att sätta igång lite tidigare än vanligt och våren fortsatte sedan med milt och gynnsamt väder. Det ledde till att blomningen också blev tidig. Juli och augusti blev väldigt torra månader och man upplevde också en av de varmaste somrarna på 2000-talet med temperaturen upp emot 35 grader. I slutändan fick man en utmärkt med extremt liten skörd som resulterade i djupa och smakrika viner.

Bakom det fyndmässiga vinet ligger firman Aveleda och portvinsmakaren Cristiano van Zeller som köpte den historiska vingården Quinta Vale D Maria från sin hustrus familj, som hade ägt den i flera generationer. Idag har Aveleda flera vinegendomar.
Just det här vinet kommer från den 36 hektar stora vingården Quinta Vale D Maria som ligger i underområdet Cima Corgo i den norra delen av hjärtat av Dourodalen. I en ungefär tio hektar stor del av vingården, som sträcker sig från den lägre delen till den högsta punkten, har man en intressant lott planterad som en field blend, där alla druvsorter växer samplanterade. Totalt sett har man identifierat 41 olika druvsorter och utöver de dominerande Touriga Nacional, Tinta Roriz och Touriga Franca hittar man också bland andra Tinta Franscisca, Tinta Amarela, Alicante Bouschet, Rufete och Sousão, dessutom de gröna sorterna Gouveio, Moscatel, Rabigato, Malvasia Fina och Viosinho. I detta block skördar man alla druvsorter samtidigt och samjäser dem. I resten av vingården är druvsorterna planterade separat i enskilda block.
Egendomen är en av de firmor som ingår i grupperingen Duoro Boys, en gruppering som etablerades på 1990-talet med intentionen att lyfta fram Duoro som kvalitetsregion – och inte för portviner, utan för vita och röda bordsviner. I den här gruppen hittar man dessutom Quinta do Vallado, Quinta do Crasto, Quinta do Vale Meão och Nierpoort.

Importör i Sverige är Philipson Söderberg, www.philipsonsoderberg.se

Jag är helt övertygad om att alla som gillar vin och särskilt viner från Rhônedalen i Frankrike har druckit det här vinet både en och flera gånger. Eftersom intresset för vin är så stort att väldigt många konsumenter hela tiden är på sökande efter nya spännande viner, finns det alltid en risk att man glömmer bort gamla självklara vinköp och trotjänare. Av den anledning är det extra roligt att få presentera Crozes-Hermitage Les Launes från klassiska firman Delas som veckans vin.
Crozes-Hermitage är en utmärkt instegsappellation för norra Rhônedalen eftersom vinerna alltid är typiska druvsorten Syrah med sin mörka bärfrukt och lätt kryddiga toner som ofta beskrivs som krossad vitpeppar och en slags känsla av charkuteri eller torkat kött. Även om Syrah ofta beskrivs som en druvsort som kan ge tanninrika viner är vinerna från just Crozes-Hermitage inte sådana. Jämfört med andra syrahviner i norra Rhône kommer vinerna från vingårdar på flackare landskap med lite djupare jordar och därmed blir tanninstrukturen lenare än i vinerna från de steniga jordarna på de branta sluttningarna ovanför floden Rhône. Till vinet Les Launes kommer druvorna till stor del från sandjordar som enligt vinmakaren Jacques Granges gör vinet ännu silkigare.
Vinifieringen är också försiktig, jäsning i cementtankar och sedan lagring till cirka 70 procent ståltankar och resten äldre och därmed neutrala ekfat. Därmed finns det inget som formar vinet förutom druvsorten och platsen – snyggt!

Les Launes är ett av fem olika viner man gör från Crozes-Hermitage och det är det vin som görs i störst volym, omkring 150 000 flaskor eller mer ett gott år. Därför ser vi det ofta på våra hyllor, årgång efter årgång. De andra sorterna görs det betydligt mindre av, som Domaine des Grands Chemin (en 18 hektar stor vingård) och Cuvée Tour Albon som man gör omkring 35 000 respektive 24 000 flaskor av eller Les Clos som man inte ser så ofta eftersom produktionen sällan överstiger 8 000 flaskor. Att man gör olika buteljeringar istället för en större volym av ett vin beror ju såklart på att vinerna har olika uttryck.

Delas är en av de klassiska och verkligt pålitliga firmorna i norra Rhône och de har sitt sätt mitt inne i staden Tain l’Hermitage. Firman grundades redan 1835 men det var först 1924 som namnet ändrades till Delas Frères – därmed blir det väl något av hundraårsjubileum nästa år. Även om produktionen är förhållandevis stor har man bara omkring 30 hektar egna vingårdar, däribland drygt tio hektar i Hermitage, i det bästa vingårdarna Les Bessards och l’Ermite. Därtill köper man druvor från omkring en sammanlagt 60 hektar stor vingårdsareal i norra Rhône och både druvor, vinmust och färdigjäst vin till sina större volymviner från södra Rhône.

Crozes-Hermitage Les Launes är ett lättdrucket vin som fungerar bra som sällskapsvin tack vare sin lenhet, men det är också precis som många andra syrahviner ett trevligt vin som matchar höstens mat på ett trevligt sätt. Alltifrån kyckling och ljust kött till nötkött och även vilt kan stå på menyn och skogens svamp som antingen är smörstekt eller tillagad till en gräddig sås får gärna bli tillbehör. Ett skönt tips är att tärna ner lite rökt sidfläsk eller salami och bryna tillsammans med svampen för att spegla lite av de köttiga nyanserna som vinet faktiskt bjuder på.
Någon luftning behövs egentligen inte, men vinet vill gärna sett ett glas med medelstor kupa – bordeauxkupa eller faktiskt också bourgognekupa – för att alla trevliga aromer ska få blomma ut ordentligt. Det är inget vin att lagra, man njuter av det nu och de kommande två tre åren.

Värt att notera att det här vinet också finns som halvflaska (nr 2800 för 115 kr), vilket är trevlig för den som bara vill njuta av två glas som mest.

Importör i Sverige är Ward Wines, www.wardwines.se

Har du druckit kaliforniska chardonnay- och cabernetviner har du troligen stött på storsäljarna från Black Stallion Winery i Napa Valley. Båda vinerna förenar amerikansk typicitet med priser som är betydligt mer måttliga än vad amerikanska viner brukar ha.
När man åker genom Napa Valleys östra del passerar man söder om Stags Leap District ett stort stenvineri med en staty av en stegrande svart hingst. Det är Black Stallion Winery. Det här inget historiskt vineri, egendomen som sådan har en historia som sträcker sig tillbaka till mitten av 1900-talet och då hette den Silverado Horseman’s Center och hyste ett stall för 36 hästar och en utomhusarena för 3 000 åskådare. Men det var långt innan det byggdes ett vineri här.
Som vinfirma är Black Stallion Winery ung, grundad så sent som 2004 med ett vineri som stod färdigt först 2007. Firman drevs då i liten skala med en produktion på mellan 3 000 och 4 000 lådor om året fram till 2010 då familjen Indelicato (som äger jättefirman Delicato Family Wines) köpte den. För att möta den nya ägarens ambitioner fick man bygga till och renovera vineriet till en mer modern standard. Utöver stora jäshallar med tankar av stål, ek och cement och ett par lagringshallar som rymmer över 3 000 ekfat har man också ett besökscenter. Idag gör man omkring 600 000 flaskor årligen av druvor från egna vingårdar och från kontrakterade odlare.
Serien Limited Release, som introducerades 2011, är precis som den låter en serie viner som görs i mycket mindre skala än de välkända storsäljarna och de bjuder på större bredd, mer definition och högre kvalitet – och såklart lite större prislappar. Hemma i Kalifornien hittar man hela serien, som består av Pinot Noir från svala Los Carneros (omkring 50 dollar), Syrah från Napa Valley (också 50 dollar), Tempranillo från varma Calistoga i norra Napa Valley (50 dollar), en högre kvalitet Napa Valley Cabernet Sauvignon (60 dollar) och Cabernet Sauvignon från bergsområdet Atlas Peak (90 dollar), dessutom ett par vita viner med Sauvignon Blanc, Albariño och en ofiltrerad och något komplex Napa Valley Unfiltered Chardonnay (40 dollar). Och såklart veckans vin, ett druvrent vin gjort med Chardonnay från den svala Poseidon Vineyard som ligger nere i den sydligaste, mest vattennära och kallaste delen av Los Carneros i södra Napa Valley. Här är klimatet betydligt tydligt svalare än i resten av Napa Valley och det definieras mycket av vindar och dimmor som kvälls- och nattetid drar in från havsviken San Pablo Bay. Vingården planterades för drygt 20 år sedan av en ungersk familj och Black Stallion Winery har kontrakt att köpa hälften av deras druvor,
Vinet är jäst i 228 liter stora franska och ungerska fat (bara åtta procent, det är i grund och botten samma typ av ek och ger ingen doft- eller smakskillnad mot fransk ek), vilka till den här årgången var knappt hälften nya och resten ett till ett par år äldre och därmed lite mindre karaktärsfullt. Efter åtta månaders lagring med viss bâtonnage (att röra upp jästfällningen för att berika vinets doft, smak och textur) buteljerades vinet efter en lätt filtrering. I sitt färdiga skick har det 14.5 procent alkohol, men en uppfriskande syra på 5.8 gram per liter vilket faktiskt är lite högre än i genomsnittliga viner från Chablis.
I glaset hittar vi en vin som i många avseenden är ett tydlig uppgradering från firmans vanliga Napa Valley Chardonnay. Även om frukten är ganska rik och på så sätt typiskt kalifornisk, finns det en annan friskhet i känslan och dessutom är ekfaten mer subtila (jodå, de finns där med en lätt kryddighet!) och finare integrerade i fruktkroppen än i det billigare chardonnayvinet. Smakmässigt är det ett medelfylligt vin med viss fetma och mild smörighet och just en så fint uppfriskande syra som det tekniska protokollet visar.
Det är ett vin att servera kring tio grader, då ligger balansen mellan frukt, fat och fräschör som bäst. Ska flaskan gå åt under middagen kan man gärna slå upp vinet i karaff för en kort stunds luftning. Sedvanliga rätter till klassiska chardonnayviner rekommenderas, stekt och grillad fisk eller skaldjur samt ljusare kyckling- eller kötträtter är kloka grundval, därtill såser med smör eller grädde för att möta upp vinets krämiga textur, men också med en syrafrisk smaksättning av vin eller citronsaft för att matcha syran. Och såklart passar vinet också till medelkraftiga ostar, gärna lagrade hårdostar. Även om det kan sparas några år, är det inget vin som vinner på lagring mer än tre fyra år.

Importör i Sverige är Ward Wines, www.wardwines.se

Det finns skäl att gå en bra bit tillbaka i tiden för att sätta saker i perspektiv. Få vinregioner i världen har nämligen utvecklats så fantastiskt som södra Frankrike har gjort. För drygt 50 år sedan kom närmare tio procent av hela världens vinproduktion från det då omkring 300 000 hektar stora område som kallades Languedoc-Roussillon. På den tiden fanns det bara tre små appellationer här, de två för de söta spritförstärkta vinerna Banyuls och Rivesaltes, som båda fick status som appellation 1936, och det historiska mousserande vinet Blanquette Limoux som fick sin appellationsstatus 1938. För övrigt var allt vin så kallat vin de table, billigt och enkelt volymproducerat vin.
År 1975 fick stora delar av regionen en något upplyft status som vin de pays, lantvin, och därmed började man lite mer definiera vad för typer av vin man odlar och gör. Ungefär hälften av dagens totala vingårdsareal om 240 000 hektar utgörs av lantvinsområdet IGP Pays d’Oc där 55 druvsorter godkänns som ensamdruvor eller blandade hur som helst, medan resten är mindre lantvinsområden och sammanlagt 23 mindre appellationer för mer definierade och högklassiga viner. I takt med minskad total vinproduktion, etablering av kvalitetsappellationer och ett ökat intresse för bättre viner har området kommit att bli ett av de mest intressanta i hela Frankrike. Idag heter området egentligen Occitanie – ett drag för att lite grand städa av det lite klenare rykte som Languedoc-Roussillon tidigare hade.

Idag finns det dessutom verkligt kvalitetsorienterade producenter som odlar och gör viner av allra högsta klass. Gérard Bertrand är en av dessa. Det var Gérards farfar Paule som var familjens första vinodlare på den då ganska lilla egendomen Villemajou i Corbières. Paule var en vinodlare som alla andra på den tiden, men hans son Georges skulle med större ambitioner lyfta vinodlingen till en lite högre och framför allt mer detaljerad nivå, inte minst genom att i större utsträckning söka uttryck från de olika vingårdslägena. Att Georges son Gérard skulle bli den stora stjärnan var inte självklart, Gérard hade siktet inställt på rugby och hade en mycket framgångsrik karriär med 17 säsongen i rugbylaget i Narbonne.
Vinet fanns såklart med honom och 1985, två år innan hans far gick bort och Gérard tog över familjens vingårdar, var han bland annat i Kalifornien och träffade Robert Mondavi. Det inspirerade honom väldigt mycket och Mondavis sätt att låta vinet och maten bli en livsstil fick honom att vilja göra ungefär samma sak hemma i södra Frankrike. Med tiden skulle den lilla familjeegendomen få tillskott av flera vingårdar och egendomar.

Cigalus är en av dessa egendomar och den där Gérard bor med sin familj. Det var också här som han i början av 2000-talet började experimentera med biodynamisk odling. Egendomen ligger utanför Narbonne och eftersom vinet görs med en för appellationen här otillåten druvsammansättning får det lantvinsstatus IGP Aude Hauterive.
Cigalus Rouge är ett modernt designat vin, en cuvée mellan de typiska sydfranska sorterna Grenache Noir, Carignane, Mourvèdre, Syrah och Caladoc (en värmetålig korsning mellan Grenache och Malbec) och bordeauxdruvorna Cabernet Sauvignon och Merlot som i regel står för omkring 70–80 procent av cuvéen. Alla sorter handskördas i början av oktober och för Syrah och Carignan sker vinifiering i hela klasar i slutna tankar enligt tekniken maceration carbonique. De övriga sorterna har vinifierats i ståltankar med skalkontakt på upp emot 20 dagar. Lagringen har dock överlag skett i 225 liter stora ekfat, en hel del nya, under tolv månader. Vinet har sedan buteljerats utan att filtreras.
Jämfört med många andra viner i trakten är vinet ganska mörkt och lite tätare fruktigt, men det finns också en del lite svalare röda fruktstrimmor och en lite mer diskret kryddighet jämfört med viner som domineras av Grenache, Syrah eller Mourvèdre. På så sätt känns det här vinet inte riktigt lika sydfranskt, men vad gör det när det är så gott och visar på den stora ambition som Gérard har med sina viner. Balansen är riktigt fin och ekfaten är väl integrerade. Smaken är medelfyllig, lika rent och modernt fruktig som doften lovar och på sitt sätt lite avrundad med en elegant mörk bärton som känns igen från Cabernet Sauvignon och Merlot, men också ganska uppfriskande och trevligt tanninstrukturerad och med en god längd. Ge gärna vinet ett till två års vidare lagring för ytterligare polering – och när det dricks bör det dekanteras för luftningens skull i cirka en timma.

Importör i Sverige är Ward Wines, www.wardwines.se

Med 9 937 hektar stor vingårdsareal är Cabernet Sauvignon den mest planterade blå druvsorten i Sydafrika. Här har den i flera decennier gett många utmärkta viner som bygger på både solmogen frukt och svalkande fräschör, antingen som druvrent vin eller i typiska bordeauxblandningar tillsammans med främst Merlot och Cabernet Franc.
Det här vinet är gjort enbart med Cabernet Sauvignon som skördas i ett flertal små vingårdar med både röd granitjord och magra grusjordar på ungefär 50 till 400 meters höjd i olika wards (underområden, appellationer) i Stellenbosch. Helderberg, Simonsberg och Jonkershoek är de viktigaste. Skörden sker för hand, sorteringen är noggrann och druvorna från varje vingårdslott kommer att vinifieras separat i små öppna cementtankar. Därefter dras vinet över till 225 liter stora franska ekfat, cirka 30 procent nya, för malolaktisk jäsning och lagring under ett år. Sedan tar blandningsarbetet vid och slutligen får vinet ligga ytterligare ett år i faten. Den här idén med en inledande fas av lagring, blandning och sedan fortsatt lagring är som tagen från flera av de bästa slotten i Bordeaux.
Varje gång vinet provas – öppet eller blint – imponerar det med sin kombination av tydlighet, intensitet, djup och elegans. Det är både lätt och helt rätt att hylla den här producenten och deras ambition har verkligen slagit väl ut.
Liksom i tidigare årgångar avslöjar sig druvsorten direkt tack vare den mörka färgen och höga vinbärsaromatiska doftprofil som här bevarare en svalkande och diskretgräsighet. Av ekfaten känner man bara en diskret rostning och kryddighet, men eken sitter verkligen fint samman med vinet. Och att det är en seriös satsning råder det ingen tvekan om, här finns en hel del av de finstilta grafit- och cederträliknande nyanser som man oftare finner i vinerna från Bordeaux än i viner från nya världens vinländer. Smaken är medelfyllig och lent texturerad med en fin tanninstruktur och en härlig fruktsyra. Kort sagt – det här är riktigt välgjort och gott. Och priset är verkligen fint!
Familjen Le Riche har sina rötter i norra Frankrike, men man har levt och varit verksamma i Sydafrika sedan slutet av 1600-talet. Det var dock först på 1970-talet som Etienne Le Riche bestämde sig för att engagera sig i vinindustrin och sedan dess har han varit en tongivande person med höga ambitioner. Drömmen om att skapa en egen vinegendom blev verklighet när han 1996 grundade Le Riche Wines – och ambitionen var då att från förstklassiga vingårdar med noggrannhet och detaljfokus producera landets allra finaste viner av Cabernet Sauvignon. Det första vinet gjordes 1997 och genom åren har han och hans team förfinat varje aspekt av vinodling och vinframställning. Till skörden 2014 flyttade familjen in i ett helt nytt vineri i området Helderberg och de arbetar nu med ungefär 15 vingårdar i lite olika lägen för att kunna göra viner med stor komplexitet. Numera har Etienne dragit sig tillbaka och det är hans barn Yvonne och Christo som driver firman.

Drick det här vinet nu och de kommande fem till tio åren eller så, och servera det i en typisk bordeauxkupa för största upplevelse. Den här typen av viner vinner alltid lite mer finess efter minst en halvtimma i karaff. Är du lyckligt lottad och har tillgång till viltkött kan du hitta utmärkta kombinationer med det här vinet och man kan gärna smaksätta såsen med en god mörk vinbärsgelé för att matcha vinets yppiga fruktighet.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det är nu tre decennier sedan Bodegas Roda etablerades och blev en viktig del och motor i det nya och moderna Rioja. Bakom firman låg Mario Rotllánt, direktör för ett företag som handlade med exklusiva delikatesser och viner, och hans hustru Carmen Daurella. Tack vare deras djupa kunskaper om världens viner, hade en ambition om att själv producera viner av internationell toppkvalitet. Tar vi oss tillbaka till den här tiden var Rioja till största del kvar i äldre traditioner där lagringen i ekfat, framför allt amerikanska som oftast var äldre, och lagringsklasserna crianza, reserva och gran reserva var det som gällde. Tanken för Mario och Carmen var att skapa något helt nytt, något modernt som inte hörde till de gamla klassiska spanskt. I sökandet efter detta nya reste de runt i Ribera del Duero, Rioja, Navarra, Priorat och till och med Bordeaux för att hitta en plats att etablera sitt projekt på. Där de fann de bästa förutsättningarna var just här i Rioja. De köpte därför land, bland annat av Bodegas Muga och Bodegas López de Heredia som ligger alldeles intill vid det gamla järnvägsområdet i Haro. Vid tiden hade ett fåtal firmor i Rioja börjat buteljera vingårdsspecifika viner, men det ville man heller inte göra. Istället skulle man söka komplexitet genom att blanda vin från olika högklassiga vingårdar och gärna med gamla stockar.

Det första vinet gjordes 1991, det blev omkring 30 000 flaskor, men då man inte var nöjd med kvaliteten lanserades inte vinet. Istället blev 1992 den första kommersiella årgången.
Redan från start anlitades Agustín Santolaya som konsult för vingårdar och framställning och han blev snabbt en nyckelspelare i att förstå vingårdarna och de olika kloner med Tempranillo som man hittade i sina vingårdslotter. Idag har Bodegas Roda totalt 80 hektar stora vingårdsägor i framför allt Rioja Alta, men man kontrollerar genom arrende totalt 107 hektar. De egna vingårdarna är fördelade på många olika lägen, alla med ett ypperligt läge och hög snittålder, och man brukar sätta gränsen för stockarna ålder vid minst 25–30 år för att använda druvorna till Roda. Det innebär att inte alla vingårdarna vinifieras av Bodegas Roda för att bli de egna vinerna, resten av alla druvor säljs.
”Mångfalden av vingårdar är en garant för att vi ska lyckas göra bra viner varje år”, säger Agustín.

Man gör ett antal viner med den nya vita fatjästa Roda Blanco och ultrapremiumvinet Cirsion, gjort med Tempranillo från selekterade vingårdslotter och till och med enskilt utvalda vinstockar, som de två mest exklusiva. Det vin som heter Roda I Reserva kan ses som det lite vanligare premiumvinet och vinet Roda Reserva, som är ett nästan precis lika imponerande vin, görs från andra vingårdslotter och upplevs lite mer elegant strukturerat och är ämnat för lite tidigare konsumtion.
I den här årgången gjordes vinet med 89 procent Tempranillo och resten Graciano och Garnacha. Vinifieringen sker med den naturliga jästen i medelstora ekjästankar med totalt närmare fyra veckors skalkontakt (före, under och direkt efter jäsningen). Därefter dras vinet över till 225 liter stora franska ekfat, 40 procent nya i den här årgången, för malolaktisk jäsning och sedan lagring i 14 månader.

I den här årgången såväl som i tidigare möts man av en ren och mörk bärfruktighet med en elegant ekfatskaraktär som känns mycket mer modern än i klassiska riojaviner, en medelfyllig kropp med både ungdomliga men fina tanniner och en fint mineralisk energi. Även om det bevisligen (utifrån många tillfällen av provade äldre årgångar) är ett vin som klarar av lagring i åtminstone tio år, är det ett vin att också njuta av direkt. Allra helst serveras det vid cirka 18 grader i ett glas med typisk bordeauxkupa och även om det inte behöver luftas inför servering är det ett vin som liksom de flesta motsvarande röda viner ändå utvecklas positivt med luftning en kort stund.
Medelfylliga röda och fint tanninstrukturerade viner som det här är utmärkta allroundviner till stekt och grillat kött tillagad på mer klassiskt vis och med för ett stekhus vanliga tillbehör. Till långkok och grytor med lök och svamp som garnityr. Huruvida det är kyckling, fläsk, lamm, nötkött eller vilt spelar mindre roll. På så sätt är det ett vin som är lätt att använda – och lätt att tycka om.

Importör i Sverige är Solera Sweden, www.solera.se

Vill du dricka ett riktigt gott vin till höstens skaldjur och upplever att de två mest klassiska ”skaldjursvinerna” från Champagne och Chablis är för lätta och för strama, då är de vita vinerna från Rhônedalen de verkligt kloka att satsa på. Och av dem är det vita vinet från norra Rhône nog det allra bästa köpet. Dessutom är det ett smart köp eftersom det både är fantastiskt och i just det här fallet absolut fyndmässigt sett till pris och kvalitet (vita viner från Hermitage har en vana att kunna kosta mycket mer).
Till att börja med är bara knappt 15 procent av arealen i den totalt 136 hektar stora (lilla) appellationen Hermitage planterad med gröna druvsorter och det är därför ett unikt vin bara ur den aspekten. För vitt vin här i Hermitage är två druvsorter godkända, Marsanne och Roussanne, och man kan göra vinet av endera av dem eller båda. Just det här vinet är en cuvée av cirka 80 procent Marsanne och 20 procent Roussanne som till allra största del köps från flera odlare man har goda kontakter med. De vingårdslotter som ingår är främst Beaumes, Péleat och Roucoles som ligger mitt på den bitvis branta och överlag terrasserade sluttningen ovanför staden Tain l’Ermitage. Dessutom finns det ofta en liten portion druvor från över 50–60 år gamla stockar i de egna vingårdarna l’Ermite och Les Meurets som huvudsakligen ger druvor till firmans exklusiva toppvin Ermitage Ex-Voto. Musten jäses till fullo och mycket långsamt vid låg temperatur i ett år gamla ekfat, genomgår alltid malolaktisk jäsning och tillbringar totalt sett 22–24 månader i faten.
Färgen är som vanligt mättad och fint halmgul, med ålder kommer den vinna gyllene glans och större täthet. Doften är utsökt, till en början lite mer försiktig och finstämd med störst fokus på den fina gula stenfrukten och med bara en nyans av honung. Med en stunds luft i glaset, och än mer när temperaturen stiger någon grad, utvecklas läckra och mer komplexa toner av torkad frukt och både färska och lätt rostade hasselnötter. Mitt i allt detta hittar man också en fint stenig jordighet. Visst finns det en skugga av eken, men den doftnyansen kan förvillande lik jordigheten och druvans (Marsanne) typiska nötighet.
Smaken är rik och gulfruktig och blir med luftningen närmast fyllig. Den bjuder på en god struktur som nästan känns något tanninliknande av sin mineralitet, särskilt nu i sin ungdom. Det är helt klart ett storartat och gott vin, väl strukturerat och fortfarande ungdomligt, men det har redan nu en lång och intensiv eftersmak.
”Det här vinet kan drickas ungt, men det kan också mogna och utvecklas väl i tio till tjugo år”, förklarar Philippe Guigal som sedan 1997 har gjort familjens viner.
I det är det bara att instämma. Drick viner nu och de kommande två åren för ungdomlig frukt och fräschör, eller ge det omkring tio års lagring och njut sedan av det vid full komplexitet och mogen kraft.

När vi ändå lyfter fram det här goda vinet, kan vi ju lika gärna sätta strålkastarljuset på ett av deras andra vita viner som också är utomordentligt passande till höstens skaldjur, 2021 Condrieu (nr 92144 för 479 kr). Det vinet görs uteslutande den lite fruktigare och blommigare Viognier som enbart odlas i de allra nordligaste delarna av norra Rhônedalen, i appellationen Condrieu (ensam) och Côte-Rôtie (där till liten del samjäst i det röda vinet med Syrah). Den här typen av viner är tack vare sin insmickrande fruktintensitet som nästan kan upplevas som lite sötaktig fantastisk till både färsk och halstrad hummer och havskräfta, och såklart till fisk- och skaldjursrätter med klassiska skaldjurssås. Om vinet från Hermitage kan lagras länge, bör vinet från Condrieu drickas inom fem sex år från skörden.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se