Det är alltid så roligt att slänga fördomar åt sidan, att se på saker med neutrala och nyfikna ögon – och i vinvärlden göra detsamma med vidöppna, nyfikna och neutrala sinnen. På det sättet närmade jag mig återigen champagneproducenten Palmer & Co för ett år sedan (ungefär) efter att för länge sedan ha bestämt mig för att de inte var så bra att de förtjänade min fulla uppmärksamhet. Med betoning på … ”för länge sedan”.
Så gick åren utan att jag återknöt bekantskapen. Känner du igen dig i det beteendet? Så är vi nog de flesta av oss. Men så bestämde jag mig för att arrangera en middag för medlemmar här på Vinlegender på vår hemmarestaurang (där vi hela tiden arrangerar fantastiska vinmiddagar) och temat skulle vara champagner från Palmer & Co, genomgående. Den middagen golvade mig – jag var i alla avseenden oväntat imponerade över det sensationella kvalitetslyft jag upplevde att firman hade gjort. Sedan dess är jag en hängiven fantast.
Palmer & Co grundades som ett kooperativ av sju vinodlare år 1947. Tiden var den rätta, i det efter andra världskriget sargade Europa var det svårt att livnära sig på vinodling och att dessutom behöva ge sig på att sälja sina viner var en närmast omöjlig uppgift. Det var här som kooperativen kom att spela en avgörande roll i att vinodlingen inte bara överlevde utan också utvecklades. Det ursprungliga namnet på kooperativet var lite mer storslaget, Producteurs des Grand Crus de Champagne, vilket ändå var rätt passande med tanke på att deras vingårdar till stor del lågt just i byar klassificerade som grand cru och deras säte vara i Avize, en av de allra bästa byarna för Chardonnay i Champagne. Med tiden växte kooperativet med flera vinodlare och betydligt större areal och 1967 ändrades namnet till Producteurs de Grands Terroirs de la Champagne. Man är dock känd som Palmer & Co efter varumärket på deras champagner. Idag har kooperativet omkring 320 medlemmar som tillsammans äger över 400 hektar vingårdar, fortfarande till stor del i byar som klassificeras som grand cru.
Satsningen har genom åren varit enorm med köp av tre intilliggande egendomar så att man idag har stora källargallerier under jord. Dessutom har man gjort stora kvalitetslyftande tekniska investeringar och utveckling av vingårdsarbetet.
Denna årgångslösa instegscuvée är inte bara väldigt välgjord och god, den är också vänligt prissatt så att man blir glad. Vinet gjordes med en liten övervikt av den eleganta Chardonnay, 57 procent, med en balans av 22 procent Pinot Noir och 21 procent Meunier. Basårgången i cuvéen är 2017, men 40 procent av innehållet utgörs av äldre reserveviner som ger djup och fin nyansrikedom till både doft och smak. Alla komponenter i vinet är jästa i ståltank och efter blandning och den andra jäsningen i flaska och 50 månaders lagring på jästfällningen, dégorgerades champagnen i början av juli 2022. Då tillsatte man 6.5 gram socker per liter, en fullt normal men inte särskilt hög dosage för smakbalansens skull.

Och visst håller kvaliteten hög nivå, högre nivå än förväntat av prislappen och så hög nivå att man vill köpa mer. Den tidigare upplevelsen (för länge sedan) av en slags jolmighet är ett dåligt minne blott, istället är det en renhet, elegans och friskhet som möter upp i doft pch smak. På så sätt är det här en utmärkt aperitif, såsom champagne oftast serveras, med en aptitretande fräschör. Slå gärna upp champagnen vid svala tio grader snarare än kylskåpskall för att lyfta fram aromerna och av samma anledning premieras ett champagneglas med viss kupa snarare än de klassiskt smala flöjtglasen.
Är ni många i sällskapet kan man välja samma champagne i större format, magnum för 903 kronor och dubbelmagnum för 2 807 kronor – eller varför inte en sexlitersflaska för 6 515 kronor. Och vill man ta sig till lite högre höjder hos Palmer & Co kan man ta steget vidare och köpa en underbara NV Brut Rosé (nr 82260 för 531 kr) eller den minst sagt makalösa NV Blanc de Noirs (nr 75799 för 571 kr).

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Det är en väsensskillnad mellan det som gemene man tror om Zinfandel och det som druvsorten är kapabel att producera och som kännare av vin verkligen vet. I mer publika viner är det fruktsötma, mjukhet och alkoholvärme som gäller och det är oftast det som har fått stå referens till druvsortens personlighet. Vi lägger det åt sidan och tittar istället på vad Zinfandel kan göra på allra högsta nivå.
Först och främst är det viktigt med en ambitiös producent och till dem kan Ridge Vineyards verkligen räknas. Det är till och med så att firman har varit en av de allra mest drivande för kvalitetsviner med Zinfandel under de faktiskt 60 år som de har gjort förstklassiga och lagringsdugliga zinfandelviner i Sonoma County. Dessutom är det alltid en fördel att vinet kommer från gamla stockar i vingårdar med utmärkt läge. Och Pagani Ranch i Sonoma County är precis en sådan magnifik och historisk vingård.

Vingården ligger utefter Highway 12 (Sonoma Highway) som löper genom Sonoma Valley och mitt på dagen är det många som stannar till här för att köpa lunch från den mexikanska food truck som oftast står parkerad här under vardagarna. Och även de som inte är hungriga stannar ofta till här för att ta bilder på de vackra gamla knotiga stockarna som har en fantastiskt historia att berätta.
Ursprungligen planterades vingården de sista åren på 1880-talet och början av 1890-talet och då som en field blend med en dominans av Zinfandel med stort inslag av Petite Sirah samt Mataro (Mourvèdre), Alicante Bouschet och lite mindre av Carignane, Grand Noir, Peloursin och Criolla Chica samt den gröna sorten Muscadelle som planterades på 1910-talet.
När Felice Pagani köpte egendomen i slutet 1880-talet var det här primärt en stor mjölk- och boskapsfarm, men det fanns redan då en liten vingård. Under början av 1890-talet planterade han ytterligare vin och fortsatte med det fram till 1914 till en areal om 12.15 hektar. Det är också den storlek som vingården har idag. När Felice gick bort 1924 tog sonen Louis över och han fortsatte att sköta om vingården utan bevattning och helt utan bekämpningsmedel. Fortfarande idag ägs vingården av familjen Pagani som driver den i fjärde generation.
Vingården har två olika typer av jordar. Den delen som ligger närmast Sonoma Mountain, som ligger mitt i dalgången, har en askgrå jord som ger viner med lite mer stram struktur. Närmare vägen är jorden djupare och rikare och har också inslag av järnoxid och härifrån får vinet en större kropp och mer parfymerad fruktighet.

Ridge Vineyard har arbetat med den här vingården länge och gjorde sitt första vingårdsspecifika vin härifrån 1991. Till årets vin skördades druvorna i mitten av oktober, sorterades och avstjälkades sedan fullt med en försiktig krossning av druvorna. Jäsningen skedde liksom alltid här hos Ridge Vineyard med druvornas naturliga jäst och därefter drogs vinet över till 225 liter stora amerikanska ekfat (man har alltid premierat amerikanska ekfat, även om man gör experiment i liten skala med andra fat) som till bara liten del var nya. Mer än hälften av faten är över tre år gamla och avger knappt någon doft eller smak av ek längre. Lagringen sträckte sig över 14 månader.

I glaset har vi ett härligt djupt, fruktigt och ganska fylligt vin som tydligt visar personligheten hos bra Zinfandel, i årets cuvée cirka 90 procent, med toner av mörka bär, solsötma, en viss nyans av söt tobak, en fin fruktsyra (Zinfandel har oftast en hög syranivå, särskilt om druvorna kommer från gamla stockar) och en kännbar men fint balanserad tanninstruktur. Trots den lite fylligare kroppen finns det också elegans och silkighet här, men vinet är primärt att ses som en följeslagare till lite smakrikare mat. Vinterns värmande och smakrika rätter av långkokt kött, grytor, goda vilträtter i största allmänhet och rätter med mörka skysåser (gärna smaksatta med något sött starkvin för att möta vinets rika frukt) och smörstekt svamp är välkomna. Det gäller också rätter men något inslag av sötma, som exempelvis honung i glaze till fläskkött eller kyckling eller sötman från rotsaker av olika tillagningsmetod.
Vinet är utomordentligt gott att dricka idag, gärna serverat kring 18 grader så att en viss svalka lyfter fram finessen mer och har man lust kan man slå upp vinet i karaff en halvtimma eller så innan servering. Det här är också en fin vintyp att lagra, något som dessvärre inte lyfts fram tillräckligt ofta i samtalen om Zinfandel. Har man provat den här typen av vin med tio års ålder vet man och har man provat den vid 15–20 år eller äldre då är man än mer övertygad om att man borde lägga undan några flaskor i vinkällaren.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Man skulle mycket väl kunna kalla den här stilen på smakrikt och djupt fruktigt vin för vintervärmare, kanske delvis också på grund av att alkoholen har landat på 14.5 procent, men under 2000-talet har Penfolds utvecklat sina viner så att de idag är betydligt mer eleganta än tidigare.

Penfolds har en omfattande produktion av allt från enklaste viner till några av Australiens mest hyllade och dyrbara. Man har också en lång och gedigen historia av att göra flera av dem. Med tanke på att man knappt drack torra bordsviner i Australien i mitten av 1900-talet (starkvin och brandy var det vinmässiga som premierades) är det rätt märkvärdigt att det här vinet gjordes första gången 1959. På den tiden hette vinet Kalimna Bin 28 efter vingården Kalimna i Barossa Valley som firman köpte 1945. Själva vingården är gammal, den planterades redan på 1890-talet och när den ägdes av William Salter mellan 1898 och 1918 var det faktiskt Australiens största enskilda vingård. Idag är vingården 137 hektar stor och planterad till cirka 60 hektar med Shiraz (hälften av den arealen har 50 till drygt 100 år gamla stockar), 30 hektar Cabernet Sauvignon och resten Mourvèdre, Petit Verdot och Sangiovese. Genom åren har Kalimna Vineyard inte bara varit källan till vinet Kalimna Bin 28, utan också varit en viktig vingård för förstklassiga druvor till toppvinerna syrahvinerna Bin 389 och St Henri och cabernetvinet Bin 707 och faktiskt också ikonvinet Grange.
Numera är vinet Bin 28 Shiraz en så kallad multi-regional blend, ett vin gjort med druvor som kommer från flera regioner. Att man gör så i Australien handlar ofta om att skapa en komplexitet i vinerna, en förening av solvärme och svalka, kraft och elegans. Av den anledningen har man sedan länge strukit Kalimna ur vinets namn. Fortfarande idag är Barossa Valley en viktig komponent i vinet och den del som bygger störst rikedom, kraft och solmognad i det mörka och fruktgenerösa vinet. Lite mer finess kommer från druvorna som har odlats i McLaren Vale och Padthaway söder om Adelaide som har ett svalare kustinfluerat klimat. I stil ungefär mitt emellan dessa och Barossa Valley hittar man basvinerna från Clare Valley norr om Adelaide och Wrattonbully som ligger intill Coonawarra.
På typiskt australiskt vis har man en ovanligt kort skalkontakt under vinifieringen, faktiskt bara knappt en vecka (mer typiskt för rött vin är två till tre veckor), men eftersom man tillämpar metoden submerged cap (jäsning med skalkrosset helt nerpressat i den jäsande musten) får man en särskilt stor extraktion. Det förklarar både den täta färgen, den stora intensiteten och den tydliga men ändå rätt fina tanninstrukturen. Därefter har vinet dragits över till 225 liter stora amerikanska ekfat som till bara sju procent var nya och i dessa slutjäst, gått igenom malolaktisk jäsning och sedan lagring under tolv månader.

Det här är inget blygt vin, det är djupt fruktigt med stor intensitet, rik kropp, lätt sötkryddig ekfatskaraktär och en skön alkoholvärme i slutet av smaken, ett vin man gärna serverar till medelkraftiga till smakrikare rätter av kött – grillat, stekt, grytor, långkok – både nu under kalla vintern och till sommarens grillfester. Tack vare den generösa frukten kan maten gärna bjuda på någon slags sötma och fet textur, exempelvis en klassisk gräddsås och gelé eller en glaze på ett kött som bakas långsamt i ugnen. Allra klokast är att ge vinet en halvtimma eller till och med en timma i karaff innan servering, om man har tid och lust, eftersom det ger vinet tid att utvecklas och bli något mer förfinat. En temperatur kring 18 grader är att föredra för att lyfta fram än mer av den fräschör som faktiskt finns bakom den härliga frukten.
Och har man tålamod och utrymme kan man gärna lagra vinet i fem till åtta år från idag, eller varför inte sikta på att dricka de nu och fram till 2050 … som den smått legendariska chefsvinmakaren Peter Gago själv säger är ett det perfekta drickfönstret.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Det finns ett par saker med det här vinet som gör det särskilt intressant. För det första priset, som är fantastiskt vänligt i förhållande till vinets kvalitet – man får ofta väldigt mycket vin för pengarna om man köper ett vin från södra Rhônedalen och än mer om man satsar på instegsnivån Côtes du Rhône. Vinerna från appellationerna, de byar som så etikettera sina viner med byns namn, brukar kosta en bit och till och med en bra bit över den nivån. Här däremot får man ett sådant appellationsvin för priset av ett instegsvin. Tack för det.
För det andra är det ett vin som med önskvärd tydlighet visar att det finns väldigt fina och välgjorda viner från den ”svåra” årgången 2021, ett år som sällsynt nog drabbades av frost ett par dagar den andra veckan i april. De resulterade i en försenad och inte fullt ut lyckad blomning med en reducerad skördevolym för framför allt Grenache och Syrah. Resten av säsongen var däremot fin, förvisso svalare och torrare än vanligt, men likväl fin.
I flaskan hittar vi ett vin som är lite lättare än förväntat, men det är typiskt för 2021, men det som finns där är som väntat fint rödfruktigt och lätt örtkryddigt (typiskt Grenache, som i den här årgången utgör 70 procent i cuvéen) och till en viss del mörkfruktigt och pepprigt (Syrah och Mourvèdre, som står för 15 procent vardera). Eftersom vinmakningen alltid är försiktig, cementtankar för Grenache och äldre ekfat för de två andra sorterna, är det just druva och en slags jordighet som dominerar i doften och den medelfylliga smaken. Lika typiskt som lättheten är för årgången, är den finlemmade tanninstrukturen och den fina om än inte höga syran. Det är inget vin att lagra, för det krävs en lite större och mer strukturerad årgång, däremot ett vin att njuta av direkt du har köpt en flaska eller flera och till och med utan dekantering (även om frukten växer lite med luften i glaset) eller annat komplicerande serveringshantverk. Och det känns underbart befriande.

Vacqueyras är en av de bästa och idag mer omtalade appellationerna i södra Rhône. Den ligger öster om flacklandet där Châteauneuf-du-Pape ligger, mellan Beaumes de Venise i söder och Gigondas i norr och med bergsryggen Dentelles de Montmirail i öster. Här har man odlat vin i drygt 600 år och ryktet har länge varit gott. Först 1990 fick man status som cru, egen appellation, och sedan dess namnet Vacqueyras blivit alltmer välkänt. Idag odlas vin på 1 474 hektar och Grenache är den dominerande druvsorten med Syrah och Mourvèdre som andrahandsdruvor. Det röda vinet står för 94 procent av volymen, men man gör faktiskt lite vitt vin med Grenache Blanc, Bourboulenc och Clairette som de viktigaste sorterna. Bara en procent av vinet är rosa och det ligger i stil med andra roséviner från södra Rhône, alltså lite djupare i färg och karaktär än de blekare rosévinerna från Provence.
Efter att ha odlat vin i ett decennium började Jean Barnier buteljera vinerna själv 1992 och därmed med föddes vinproducenten Domaine Fontaine du Clos. Av den cirka 100 hektar stora vingårdsarealen ligger 14 hektar i Vacqueyras. Numera drivs egendomen i andra generation av Jean-François och hans hustru Céline.

Det är ett druv- och ursprungstypiskt vin i lättsam och lättdrucken stil som fungerar lika bra på egen hand som till mat. Och maten kan vara av lite lättare slag, från grillad fisk med provencalska grönsaker och örtkryddor till lamm- och fläskrätter med motsvarande smakbalans. Något tillbehör av fet karaktär för att runda av tanninerna i vinet behövs inte, men det kan såklart ändå vara gott med ett kryddsmör, en fet potatisgratäng eller gräddig svampsås. Servera vinet vid cirk 18–20 grader.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Efter att ha skruvat av kapsylen och skänkt upp vinet vid svalkande 16–17 grader, vilket känns som en helt perfekt temperatur, möts man av en ungdomligt djup och tät färg som rent spontant inte leder till en gissning på den lite lättare vinstil som troligtvis många vindrickare förknippar med Montepulciano d’Abruzzo. Doften är medelstor och mörkt körsbärsfruktig med en viss känsla av solmognad och sötma, men också med en stor fräschör och en absolut renhet – här är det fruktighet som gäller, inte ekfat eller annan vinmakarkosmetika. Fräschören späds på i den som mest medelfylliga smaken som bjuder på en härlig känsla av mörka sötsura körsbär. Den är ungdomligt spänstigt och möjligen en aning kärv, men tanninerna är ändå finlemmade och vinet som sådan trevligt lättdrucket. Det är gott – och det inbjuder till en god måltid där en viss syrlighet finns från vinsåser, balsamicovinäger eller annan fin syra, detta för att balansera vinets friskhet. Maten kan gärna också ha något inslag av sälta och en viss fet textur för att ytterligare bygga samman vinet med maten.

Man behöver egentligen bara gå två decennier tillbaka i tiden för att upptäcka att vinet Montepulciano d’Abruzzo i stort sett bara var ett enkelt och vardagligt vin. Någon vidare status hade det inte – ungefär som chiantivinerna om vi går tillbaka ytterligare ett par decennier i tiden. Skillnaden är dock att området Chianti och druvsorten Sangiovese har en betydligt längre och mer framstående historia – men att båda gick vilse i volymproduktion efter de två världskrigen. För Abruzzo var det annorlunda, området hade inget högre anseende internationellt sett, detta trots att vintypen Montepulciano d’Abruzzo faktiskt fick status som DOC redan 1968.
Ganska mycket har hänt i området sedan dess, inte minst nu på 2000-talet när ett par firmor har börjat arbeta mer ambitiöst i vingårdarna, med bättre plantering och högre kvalitet på kloner och framför mer detaljorienterat avseende uppbindning, beskärning, begränsning av skördeuttag och sortering av druvor. Idag täcker vinodlingen inom appellationen nästan 10 000 hektar och Montepulciano är den viktigaste druvsorten. För det vanliga vinet Montepulciano d’Abruzzo krävs minst 85 procent av druvsorten och resterande andel rör sig oftast om Sangiovese. Ett par underområden inom appellationen har striktare krav, exempelvis Montepulciano d’Abruzzo Casauria som kräver 100 procent Montepulciano och Alto Tirno och Terre dei Peligni som kräver minst 95 procent Montepulciano. Dessutom finns det stilar som har särskilda specifikation, som Riserva där lagringen måste sträcka sig över två år varav minst nio månader i ekfat (vanlig Montepulciano d’Abruzzo kräver bara fem månaders lagring totalt) och den djupt körsbärsröda ”rosévinsstilen” Cerasuolo d’Abruzzo som fick status som egen appellation (DOC) år 2010.

Druvsorten Montepulciano är högst intressant. Till att börja med har den inget alls att göra med byn Montepulciano i provinsen Siena i Toscana. Sorten odlas idag på omkring 30 000 hektar i Italien och ett par hundra hektar utanför landet och allra mest i regionerna Abruzzo och Marche (där mest känd som del i vintypen Rosso Conero). Allra bäst kvalitet ger sorten på lite höjd i Abruzzo i det underområde som heter Colline Teramane.
Montepulciano kan vara och är idag oftast en högklassig druvsort som ur odlarens perspektiv är förhållandevis lättodlad tack vare dess höga sjukdomsresistens. Att den kan ge stora skördar sågs tidigare som positivt men ledde till att många odlare tog ut just stora skördar som därmed gav lite tunnare viner som knappast förespråkade komplexitet eller lagring. Det är en sent mognande druvsort, men i det nya varmare klimatet sker skörden innan faran att eventuella höstregn ska falla.

Francesco Cirelli är mannen bakom firman som heter Cirelli La Collina Biologica, ett namn som såklart innebär att odlingen sköts helt enligt ekologiska metoder. Produktionen omfattar både vita, röda och roséviner som alla kommer från vingårdar i hans hemtrakter i Abruzzo. Just det här vinet görs uteslutande med Montepulciano från en biodynamiskt skött vingård med kalkstens- och lerjord. Skörden skedde i slutet av september och början av oktober, för hand och med efterföljande sortering. Druvorna har avstjälkats helt, det är praxis för den här druvsorten, och musten har sedan jästs med sin naturliga jäst i ståltankar med försiktig nerpressning av skalkrosset som extraktionsmetod. Eftersom det är ett vin som bygger på sin förtjusande fruktighet och charm och är tänkt att drickas ungt har lagringen skett i ståltankar (för att bevara maximal fräschör) och under bara fyra månader.
Det är som sagt inget vin att lagra, njut av det nu och under kommande ett till två år just för att det är så charmerande fruktigt.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det är alltid rätt att välja röda viner från Languedoc och deras mer distinkta underappellationer – dels för att vinerna som sådana ofta bjuder på precis den solvärme, fruktmognad, kryddighet och druvpersonlighet vi behöver i kalla vintern (och resten av året också för den delen), dels för att kvalitet och karaktär precis lika ofta överträffar priserna.
Den här veckan blev det svårt att välja ett vin, det fick helt enkelt bli två. Syskonviner om man så vill, närbesläktade och kanske till synes svåra att skilja åt men med egna detaljer som är unika och gör båda vinerna egna, precis som hos Dupont (rak mustasch) och Dupond (lätt utböjd mustasch) om man vill göra en jämförelse (Tintin fyllde föresten 95 år häromdagen).
Och hur väljer man mellan denna veckas två viner – man vill ju egentligen ha båda. Det som fick bli huvudvin är det lite mörkare och doftrikare 2020 Combarels A la Lumiere, en cuvée byggd med cirka 50 procent Syrah, 30 procent Grenache och 20 procent Carignan från gamla knotiga friväxande stockar. Druvorna har avstjälkats fullt och sedan vinifierats med den naturliga jästen i ståltankar, de tre sorterna var för sig eftersom de inte mognar och skördas samtidigt, därefter har vinerna blandats och dragits över till cementtankar för lagring i ett år. Att man väljer mer neutrala framställningskärl än ekfat beror enligt vinmakarna på att vinerna ändå har så mycket karaktär och djup tack vare druvsorterna och de gamla stockarna. I sitt färdiga skick har vinet en alkoholhalt på 13.5 procent, vilket numera får ses som en förhållandevis måttlig styrka här i närheten av den soldränkta Medelhavskusten. Här finns syrahdruvans lite lakritskryddiga och mörkt bärfruktiga toner och en fin elegans och exemplarisk renhet. Elegansen går igen i smaken som är medelfyllig men ändå lättsam med lena tanniner och mjuk syra – och totalt sett vansinnigt lättdrucket.
Syskonet då? Redan det till utseendet lite ljusare och rödare vinet 2020 Combarels de l’Ombre är gjort på precis samma sätt och från samma vingårdar, men i en annan komposition där Grenache står för 50 procent, Carignan för 30 procent och Syrah för 20. Den för Grenache så typiska rödfruktigheten, fruktsötman, lilla kryddigheten och försiktiga värmen (alkoholhalten ligger på cirka 14 procent här, typiskt för Grenache) finns här tillsammans med en ännu mer finlemmad tanninstruktur och på så sätt upplever man vinet som något mer stilfullt.

Bakom de två härliga vinerna hittar vi Maison Cassagne et Vitailles, en firma som fångade mig med full kraft när jag provades deras viner första gången för ett par år sedan. Det är en ung firma som grundades 2015 av vännerna Nicolas Seffusatti och Matthieu Rollin. Allt sedan starten har de haft stora ambitioner och en vision om att producera förstklassiga viner från gamla vinstockar med de klassiska druvsorterna och med stor känsla för sina ursprung i Languedoc. Firman har sitt säte i området kring Montpeyroux norr och väster om Montpellier i departementet Hérault och de allra flesta av firmans viner har ursprunget Terrasses du Larzac, precis som veckans två viner. Det är en sedan 2014 ny appellation som idag har 548 hektar stora vingårdsmarker belägna på omkring 80 till 200 meters höjd.
Inom appellationen Terrasses du Larzac får man enbart göra röda viner som enligt regelverket måste innehålla minst tre druvsorter. Hos Maison Cassagne et Vitailles, som arbetar med flertalet vingårdar i fyra områden runt staden Montpeyroux, är det sorterna Grenache, Syrah, Carignan och Cinsault som används. Vinerna är riktigt fina och priserna generellt sett fyndmässiga. Och 209 kronor vardera för veckans viner är absolut fyndmässiga!

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se, som du också beställer vinerna från online.

Piemonte och Nebbiolo har stått allra högst upp på trendpyramiden i snart 20 år och det börjar nu talas om att trenden börjar falna. Det ligger nog inte särskilt mycket i det – annat än att det som alltid kommer andra vintyper som får trendstatus och ljuset på sig. Istället har Piemonte och Nebbiolo etsat sig fast på en självklara listan av viner vi älskar och som har fått samma självklara status som vinerna från distrikten Bourgogne, Bordeaux och Champagne. Skulle vi göra en historisk reflektion över druvsorten Nebbiolo som sådan, kan man lugnt konstatera att alla viner, från enklaste till allra mest exklusiva och dyrbara, är fantastiskt mycket bättre och godare idag än förr i tiden.
Om Barolo (2 057 hektar) och Barbaresco (712 hektar) är de två mest berömda ursprungen för röda viner i Piemonte, är druvsorten mer betydelsefull är så. Den odlas nämligen på sammanlagt 5 540 hektar i Italien och av den arealen hittar man 820 hektar i Valtellina i Lombardiet, där den kallas Chiavennasca, samt på ungefär 80 hektar vardera i de mindre piemontesiska appellationerna Ghemme och Gattinara (där kallas den för Spanna). I Piemonte finns det ytterligare två viktiga appellationer för Nebbiolo, den för området kring staden Alba specifika Nebbiolo d’Alba (cirka 500 hektar) och den lite vidare Langhe Nebbiolo. För de två senare ursprungsområdena krävs att vinet uteslutande görs med Nebbiolo.

Just Langhe Nebbiolo är ofta ett utomordentligt bra vin att ha som instegsvin för druvsorten Nebbiolo eftersom druvorna kommer från vingårdslägen utanför Barolo och Barbaresco eller från yngre vinstockar inom dessa appellationer som inte ger viner med den struktur man finner i de större vinerna. Just det här vinet kommer från en vingård som heter Gallina i kommunen Neive (som hör till området för Barbaresco) där Ugo Lequio har kontrakt på en sex hektar stor del av vingården. Vinet är jäst i ståltankar med tio dagars skalkontakt och därefter har vinet dragits över till 900 liter stora franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under sju månader.
I glaset har vi ett härligt och både seriöst och lättillgängligt exempel på Nebbiolo, läckert rödfruktigt och blommigt parfymerat med en knappt medelfyllig kropp med motsvarande fin fruktighet, god fräschör och perfekt anlagd tanninstruktur – den är där, den talar om att den kommer från Nebbiolo, men den är stilig, polerad och kommer att gillas även av den som oftast tycker att Nebbiolo kan vara lite stram.
Ett vin som det här serveras allra lämpligast i en glas med bourgognekupa, det är den bästa formen och storleken på kupa för att lyfta fram den fruktighet, blommighet och charm som Nebbiolo har. En sval serveringstemperatur kring 16–17 grader bidrar också till det. Hade det rört sig om ett vin från Barolo hade tanninstrukturen varit än mer markerad och därför viktig att ta hänsyn till, men i det här vinet är tanninerna så fina att man med lätthet kan njuta av vinet på egen hand. Rent allmänt är det annars ett lättanvänt vin – till fiskrätter som är lämpade för rött vin (exempelvis stekt gös eller annan vit fisk med smörstekt svamp), till svamprisottos och pastarätter med inslag av svamp och kött i någon form, till lättare eller som mest medelkraftiga rätter av fågel och kött tillredda och smaksatta på klassiskt vis snarare än exotiskt kryddigt och sötaktigt och helst utan het kryddsättning.

Produttori Ugo Lequio är en vinproducent med fem decenniers historik i Barbaresco, där man i början av 1980-talet var en av de tidiga med att producera viner med hög kvalitet. Att vinerna från Barolo och Barbaresco idag har ett grundmurat rykte och säljs till höga priser var inget man trodde på förr i tiden här, istället var vinerna gjorda enligt traditionella metoder och sågs snarare som ogina och rustika. Intresset för dem var verkligen inte stort på den här tiden, därför behövdes vinmakare som Ugo som balanserar fint mellan tradition och modernism. Han äger inga egna vingårdar, men har kontrakt på den vingård som bland annat ger det här vinet.

Köps online för trygg hemleverans hos Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Priorat är ett av Spaniens mest intressanta distrikt och som vinodlingsområdet ha det en över 700 år lång historia då det etablerades av kartusianermunkar. När det bergiga lilla området fick nytt liv i slutet av 1980-talet var här inte mer än knappt tusen hektar planterat med vin – men ytterst lite vin buteljerades med ursprunget Priorat. Istället såldes de smakmättade och oftast sockerstinna druvorna till andra vinområden för att stärka deras viner och ge dem större djup. Sedan dess har mycket hänt, inte minst kom området att fungera som startskottet för den nya spanska vinrevolutionen där en ofta yngre generation började producera moderna viner av högsta internationella kvalitet från gamla vingårdar som tidigare mest producerat anonyma och billigare viner. En del i den positiva utvecklingen var att Priorat år 2009 upphöjdes till landets andra högst klassificerade appellation, DOCa (eller DOQ som klassen heter på katalanska), med Rioja som den första år 1991.

Idag odlas vin här på 1 887 hektar och det röda vinet står för 94 procent av produktionen – resten är vitt med Garnacha Blanca som med cirka 50 hektar är den viktigaste druvsorten. Det mest historiska druvsorterna i Priorat är Garnacha Negre, eller Garnatxa som det katalanska namnet är, och Carinyena (Cariñena och Carignan är de spanska och franska synonymerna) och de är fortfarande överlägset viktigast med 710 respektive 483 hektar planterat idag. När Priorat fick sin renässans på 1980-talet var det ett par vinodlare som började plantera in franska druvsorter för att göra vinerna lite mer eleganta med lägre alkohol. Även om den trenden har vikt sig, finns det fortfarande 250 hektar Cabernet Sauvignon, 224 hektar Syrah och 105 hektar Merlot i områdets vingårdar.

Med magert stenig och väldränerad skifferjord (jordtypen kallas llicorella), en nederbörd på i regel bara 350–500 millimeter om året och glest planterade vingårdar, som allra mest ligger på branta sluttningar, blir skördeuttagen alltid små. Ett bra genomsnitt ligger på tre ton per hektar (cirka 25 hektoliter per hektar), men i de brantaste och äldsta vingårdarna rör det sig snarare om hälften av den mängden. Det och det faktum att allt arbete måste utföras manuellt gör att vinerna från Priorat egentligen aldrig är billiga, eller mer korrekt sagt lågt prissatta.

Utifrån det perspektivet är 229 kronor för vinet Humiltat rena fyndpriset. Vinet kommer från en relativt ung (20 år) men verkligt intressant och högklassig producent, Vinos Forer Massard. Franck Massard föddes och växte upp i Loire. Han började sitt vinliv som sommelier och var under många år verksam på ett antal framstående restauranger, bland annat berömda Hotel du Vin i England. År 1996 blev han dessutom bästa sommelier i Storbritannien. Sommelierhantverket ledde honom också till den stora och betydelsefulla firman Familia Torres, där han under lång tid tillsammans med vännen Christophe Brunet var sommelier med rollen att resa världen över och presentera de fina vinerna från familjen Torres.
Den delen av livet tog ett slut 2004 när han tillsammans med en vän köpte tre hektar vingård i Priorat för att samma år göra 500 flaskor vin. Projektet utvecklades med mer och fler viner 2007 och året därpå blev man en uppstickare när man som första producent i det historiska distriktet började använda skruvkapsyl. Ytterligare ett år senare växte firman och vinlistan med viner från Terra Alta, Montsant och Galicien samt även mousserande vin, dessutom gjorde man sitt första vin med minimal tillsats av svavel.
Med årgång 2018 tog firman en ny riktning när vännen David Forer, master of wine, blev ny delägare.
Det här vinet görs med cirka 60 procent Garnatxa och 40 procent Carinyena. Musten har jästs i ståltankar vid 24–26 grader med en kombination av nerpressning och överpumpning av skalkrosset. Vinet har sedan mognat under tolv månader i äldre och därmed neutrala 500 liter stora franska ekfat med försiktig rostning. I sitt färdiga skick har vinet en alkoholhalt på 15.0 procent och en naturligt syra på höga 6.6 gram per liter. Förr om åren var de flesta prioratviner fylliga och tunga, men i nutidens trend mot större elegans och lätthet har vinmakare som Franck Massard lyckats fånga större finess och fräschör i sina viner. Det gäller också det här vinet som har en läcker mörk och djup bärfrukt med mineralisk energi, finstilta tanniner och trots sin alkohol en lättdrucken känsla. Njut av vinet idag och de kommande fem sex året, serverat vid cirka 18 grader i glas med bordeauxkupa till medelkraftiga rätter av fågel och kött. Och priset? Jo, det är fyndmässigt.

Vinet beställs online för trygg hemleverans från Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Området Taurasi fick sin status som appellation (DOC) år 1970 och blev 1993 upphöjd till den högsta nivån DOCG. Någon större vintyp rör det sig inte om, idag odlas vin för Taurasi på bara omkring 405 hektar fördelat över 17 små kommuner och med majoriteten av vingårdarna kring staden Taurasi. Rent geografiskt och geologiskt är appellationen särskilt intressant, inte minst tack vare närheten till vulkanen Vesuvius som hade sitt första utbrott för ungefär 18 000 år sedan. Ett av de mest kända utbrotten var år 79 då lavaströmmarna ödelade den romerska staden Pompeji. Sedan dess har vulkanen haft återkommande utbrott nästan varje århundrade, ibland med bara ett par decennier emellan, och det senaste utbrottet skedde 1944.
Tack vare de magra och näringsfattiga vulkaniska jordarna tvingas rankornas rötter långt ner i jorden på näring och dessutom reduceras skördevolymerna helt naturligt. Och när man talar om rötter här är de flesta vinrankorna planterade på sina egna rötter eftersom den fruktade vinlusen inte kan leva i vulkaniska jordar. Än mer intressant är att det finns vingårdar med långt över hundra år gamla stockar, till och med ett par mindre vingårdar med omkring 200 år gamla stockar.
Den dominerande druvsorten i Taurasi är Aglianico, en druvsort som enligt vissa teorier ska ha kommit till området från Grekland redan på 700- eller 600-talet före Kristus, men det finns inga faktiska stöd för att det verkligen är så. Däremot vet man att druvsorten Aglianiche odlade här i Kampanien år 1520, så det ses idag som det äldsta tecknet på druvsorten. Dessutom har man gjort DNA-analyser av Aglianico och sett att det inte finns några likheter mellan Aglianico och några idag kända grekiska druvsorter. Däremot finns det tecken på ett släktskap med ett par druvsorter i Basilicata och Apulien i södra Italien.
Det här är en tidigt knoppande och sent mognande druvsort, vilket här i soliga och varma södra Italien aldrig är något problem. Tack vare ett tanninrikt skal brukar vinerna ge en tydlig strävhet och det gör att man kan lagra vinerna i flera decennier, kanske rent av bör lagra de bästa vinerna ett par år för en mer polerad och elegant smak.

Vinet Taurasi från familjefirman Villa Matilde görs uteslutande med druvsorten Aglianico från vingårdar på de högt belägna sluttningarna nära Pietradeifusi. Tack vare att jordarna snarare än av vara alltför magra och vulkaniska istället domineras av lera och märgel, får druvorna ett lite mer lätthanterligt skal med något mindre tanninhalt och därmed kan man göra ett vin med finare tanninstruktur än i druvtypens större vinnummer. Efter ett par dagars kallmaceration och förhållandevis sval jäsning (25–26 grader) med försiktig skalextraktion, har vinet lagrats i lika delar 225 liter stora franska ekfat och större slavonska botti under ett år, därefter flera år i buteljerat skick innan lansering.
Doften är riktigt fin, druvtypisk i sin kraft och den bjuder på en solvarm körsbärsfruktighet med en fin rödbärig nyans och en viss medelhavskryddig komplexitet. Ekfaten är ypperligt fint integrerade, men nog noterar man en svag vaniljton. Smaken är generös i sin körsbärsfrukt men medelfyllig sett till kraften. Här möts man av druvsortens klassiska och tydliga tanniner, men de känns fint mogna och mer gästvänliga jämfört med hur de kan vara i större eller mer rustika viner. Trots att man kan beskriva tanninerna som fina, är det myckna och man behöver därför lufta vinet en kort stund innan servering för att lite grand polera av dem. Dessutom är det klokt att servera vinet till en maträtt (åtminstone medelkraftig i intensitet) som har ett inslag av fet och krämig textur för att på bästa sätt fånga upp och runda av tanninerna. Undvik mat med söta eller beska smaker samt mat med kryddhetta, eftersom dessa egenskaper kan göra att tanninstrukturen lyfts fram lite väl mycket.
Det här är ett utmärkt exempel på druvsorten och vintypen och ett vin som mycket väl kan drickas redan nu – men då till mat. Vill man lagras vinet ytterligare har det tio års framtidspotential, och ger man vinet bara ett par års ytterligare flaskmognad kommer den lilla bitterheten i slutet av smaken av rundas av. Med allt detta sagt, det är ett sju år gammalt vin som har nått en riktigt fin drickmognad.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Det är hög tid att fundera på vilken champagne som ska njutas av till julhelgen eller på nyårsafton. Ett givet tips för en härlig champagneupplevelse är MV Brut Réserve från Charles Heidsieck (nr 77522 för 539 kr eller varför inte nr 77211 för 1 549 kr i magnum, förvisso ett ganska högt pris för en magnumversion men ändå ett så mycket trevligare och festligare format). Det här är en riktigt bra och seriös årgångslös champagne som bjuder på ovanligt stort djup och komplexitet tack vare att omkring hälften av vinet utgörs av mer mogna reserveviner och att upp emot tio procent av basvinerna är vinifierade i äldre bourgognefat.

Vill man slå på något större väljer man firmans mer eleganta och nyanserade blanc de blancs, gjord uteslutande med Chardonnay som till ungefär hälften kommer från de två toppbyarna Oger och Vertus i Côte de Blancs. Totalt sett har druvor från tio byar använts. Vinet är något av en signatur för Charles Heidsieck, som när de 1949 gjorde vinet första gången blev en av de första firmorna i Champagne att producera en blanc de blancs. Efter en tids uppehåll återupptog man produktionen av det här vinet 2018. I just det här vinet kommer dessutom cirka 75 procent av druvorna från årgång 2018, resten är reserveviner. Ytterligare en detalj som vittnar om det ambitiösa hos Charles Heidsieck är att vinet har mognad fyra år på jästfällningen innan dégorgering. Inför slutkorkningen tillsattes en dosage på idag ganska normala åtta gram per liter.

Champagnestilen blanc de blancs är alltid den mest eleganta och mineraliska, därför en riktig fin aperitif. Visst är även det här en elegant och mineraliskt stram champagne med en härlig uppfriskande syra och torr men nyanserat fruktig smak och därför kan man såklart servera den just som aperitif. Men med tanke på djupet och komplexiteten är det en champagne som väldigt gärna kan få ledsaga fina fisk- och skaldjursrätter i menyn, exempelvis ugnsbakad torsk eller piggvar (eller motsvarande fisktyper) serverade med klassisk vitvinssås, champagnesås eller smörsås med syrafrisk smaksättning, eller nykokt hummer eller lätthalstrade havskräftor eller pilgrimsmusslor med motsvarande såser. Och skulle det vara något kvar av champagnen efter varmrätten, är det en underbar champagne att njuta av till ostar som lagrade hårdostar (till exempel Comté eller Gruyère) eller vitmögelostar (Brie, Camembert eller Chaource), men stå helst över de söta tillbehören till osten – champagne är ett alldeles för torrt vin för sådant.

Njut av champagnen vid cirka tio grader, helst inte kallare än så eftersom en hel del av de finaste nyanserna då kan gömmas i kylan, och hellre i ett glas med större kupa än i ett mer typiskt champagneglas. På så sätt maximerar du totalupplevelsen av champagnen.

Champagnehuset Charles Heidsieck grundades 1851 i Reims av den blott 29-årige Charles Heidsieck. Han hade stora visioner och var så ambitiös att han tio år senare reste till Amerika för att marknadsföra sin champagne. Affärerna fick minst sagt bra och produktionen växte stadigt. Familjen Heidsieck nådde på sin tid en produktion på omkring 4.5 miljoner flaskor om året, men sålde sedan firman 1955. Under en tid ägdes Charles Heidsieck av Joseph Henriot, men 1985 såldes firman återigen, nu till det stora spritföretaget Rémy Cointreau. Trots sin storlek och sina finansiella muskler skulle de märkligt nog misslyckas och förklaringen var nog att Rémy Cointreau också ägde Krug, en firma med topprykte som fick stå i främsta rummet för deras kvalitetssatsning, och Piper-Heidsieck, ett stort märke av enklare kvalitet som fick bli deras volymchampagne. Av den anledningen sålde de 2011 champagnemärket Charles Heidsieck till en mindre fransk grupp med exklusiva produkter och sedan dess har gjort Charles Heidsieck gjort ett fantastisk lyft. Vid tiden för ägarbytet gjorde man cirka 250 000 flaskor champagne årligen, numera omkring en miljon flaskor, men alltjämt är man ett av de minsta av alla champagnehus som både äger mark och köper till druvor från kontrakterade odlare. Just Charles Heidsieck köper omkring 85 procent av druvbehovet.

Det här kommer att bli min nyårschampagne – kommer det också att bli din?

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se